Litania

Igår morse vaknade jag med huvudvärk. Alla tre ungarna bråkade och skrek om varandra, hela morgonen, såpass att jag kom för sent till jobbet i allmänt bedrövligt skick: stressad, yr, illamående, hysteriskt frusen, trött och med fortsatt huvudvärk. Jag fick ett par Alvedon av en sköterska och det tog udden av värken, men försvann gjorde den inte. När jag skulle sätta igång och jobba efter ronden gick det inte att logga in i journalsystemet på ena datorn. Då hade jag suttit och väntat i fem, tio minuter på att den skulle stånka igång. Jag bytte till nästa dator, som också behövde fem, tio minuter för att orka igång. Där funkade det inte att diktera. Jag försökte flera gånger, stängde av och satte på. Nej då! Jag bytte till första datorn igen. Efter att ha legat och krupit på golvet i tio minuter, på mitt onda knä som jag inte kan krypa på, lyckades jag lokalisera sladden till inloggningsdosan i ormboet som nu för tiden trycks in i något slags rör, så att man säkert inte ska lyckas hitta rätt sladd när något krånglar. Sladden var urdragen. Efter ytterligare fem minuter lyckades jag manövrera runt datorn, som hänger i två band, så att man måste använda båda händerna för att vrida den såpass att man hittar USB-portarna, och sedan kan man ta sin tredje hand till att stoppa i sladden i uttaget. Not. Då måste man ha hjälp av någon annan. Jag fick hjälp av en sköterska. Sedan kunde jag logga in i journalsystemet. När jag började diktera funkade inte den diktafonen heller. Då travade jag iväg till en tredje dator i en andra läkarexp. Den var ockuperad av en sköterska. Jag tänkte att jag i alla fall måste få något gjort och försökte ringa och konsultera en endokrinolog, något jag också hade på min jobblista. Det gick inte att komma fram till växeln. Det tutade två gånger och så kopplades jag bort. Varje gång jag försökte. Då var det liksom något som brast i mig och jag sa många fula ord och härjade lite allmänt. De snälla sköterskorna började då uppenbarligen tycka lite synd om mig, för de hjälpte till att ringa efter folk som kunde se över datorerna och erbjöd sig att hämta kaffe. Fast jag mådde för illa för att kunna dricka kaffe. Slutligen kom två damer och fixade datorerna så att jag kunde sätta mig och börja jobba. Sedan frös jag och frös och frös så att jag skakade, trots t-shirt, bussarong och läkarrock (vilket jag aldrig brukar använda). Hypothyreos! sa överläkaren och spände ögonen i mig. En syster skyndade fram för provtagning, men jag hade naturligtvis helt normalt TSH och T4. Nej, ingen feber heller. Jag får aldrig feber. Jag plågade mig igenom hela dagen, men idag ligger jag nerbäddad i sängen och en sjuk Trollunge har jag här hemma också.

Och jag tycker liksom inte att det är rimligt att man, efter nio års läkarutbildning (hittills) ska ägna sin arbetstid, åtminstone någon timma per dag, åt att slåss med ickefungerande teknik och ligga på golvet och trassla med sladdormbon intryckta i ett rör. Det är jäkligt dåligt utnyttjande av våra skattemedel. Och ytterligare en förklaring till varför doktorn har så lite tid för patienten nu för tiden.


Skrivandes detta blev jag uppringd av dagmamman och fick åka iväg och hämta hem sjuk Nasse också. Så var det slut med den vilan.