Det har varit osedvanligt mörkt idag, konstaterade vi, Älsklingen och jag. Igenmulet, grå-brun-ful-trist och diset suddade ut konturerna av Djurmo klack. På eftermiddagen, när jag kom mig ut en kort liten sväng runt nedre byn med Nasse för att få lite frisk luft, blåste vinden isande kall. Det var verkligen inte skönt någonstans eller på något vis.
Nasse fortsätter att klänga på mig dagarna igenom. Så fort jag försöker lägga mig för att vila, så är hon och kliver och klättrar och hoppar på mig, eller så ska hon snutta. Försöker jag sitta en stund med en bok, med datorn eller med en stickning, så ska hon genast upp i mitt knä och klänga eller snutta. Hon är världens mjukaste och gosigaste och jag är en riktig kelgris själv. Men kanske inte 24 timmar om dygnet. Hon ligger ju i min säng och trängs, skuffar och stångas hela nätterna också, för närvarande.
Ja, jag vet. Jag skulle ju sprudla. Iaktta men inte värdera, det är väl det man ska? Men grå-mullvadsbrun-mörkt, isande vindar, brist på vila och förkylning som aldrig lägger sig väcker inget sprudel hos mig. Tyvärr! En annan gång.
2 kommentarer:
Ja, idag känns det verkligen som om molmtäcket varit kilometertjockt. Gott då att hålla sig inomhus och tända ljus...
Jo, tända ljus lättar helt klart upp och förgyller tillvaron.
Skicka en kommentar