Ja, när man företrädesvis lyssnar på böcker, som jag för närvarande gör, så finns det ju inte så där hejans mycket att välja mellan. Åtminstone hälften av bibliotekens bestånd utgörs av deckare - som jag inte läser - och böckerna är nästan uteslutande svenska eller översättningar från engelskan. Några smalare saker, som jag gärna läser, är det knappast tal om. En fördel med det begränsade utbudet är dock att de nya böckerna blir synliga på ett helt annat sätt - i synnerhet på de bibliotek som separerar deckare från övrig skönlitteratur - och kommer det något intressant så har man rätt stor chans att hitta på det.
Den här hade jag inte hört talas om när jag fann den i snurran på lasarettsbiblioteket och jag såg ju omedelbart att det var något för mig.
"Vad är det du läser?" Det är frågan Will ställer till sin mamma, Mary Anne, när de sitter i väntrummet på cancermottagningen. Det är november 2007, kort efter att hon diagnosticerats med långt framskriden cancer.
Detta är den sanna historien om en son och hans mamma, och om den bokklubb som under hennes sista tid i livet för dem närmare varandra. I takt med att sjukdomen sprider sig läggs bok efter bok till läslistan, och i de personliga samtalen kring böckerna får Will och Mary Anne en möjlighet att återupptäcka sina liv och lära känna varandra på ett nytt sätt. I bokklubbens sfär är de inte längre den sjuka och den friska, utan en mamma och en son som tillsammans upptäcker nya världar.
Bokklubben vid livets slut är en ömsint hyllning till en älskad mamma, och en inspirerande betraktelse över böckers förmåga att skapa mening och glädje ur kaos och förgängelse, att skänka oss tröst och vidga vår kunskap om oss själva och andra.
WILL SCHWALBE är en amerikansk journalist och författare, som bland annat har skrivit för The New York Times och varit chefredaktör på bokförlaget Hyperion. Will Schwalbe är bosatt i New York.
"Ömsint hyllning till en älskad mamma" var ordet. Själv skulle jag vilja lägga till och beundrad. Det går inte att missta sig på hur stolt Schwalbe är över sin mor. Och med all rätt. Hon förefaller ha varit en mycket intressant och extraordinär person. De flesta recensenter (jag har läst) anmärker på att hon är för extraordinär, 'nått jäkla fel måste väl människan ha', typ. De förefaller tycka att detta gör boken ointressant och utan djup. Mig stör det inte det bittersta. Om det är så Schwalbe minns sin mamma, eller vill framställa henne, eller hans syfte aldrig var annat än presentera de egenskaper hos henne som han beundrade - eller om hon faktiskt var sådan. Än sen?! Gör man ett reportage om en osedvanligt vacker trädgård så behöver man väl inte springa och ta bilder på de mindre lyckade delarna, där ogräset frodas, där det är stökigt, där man inte hunnit färdigt. Det fattar väl vem som helst att det finns sådana delar i alla trädgårdar, men vem är intresserad av att se dem? Man vill njuta och inspireras av det vackra, få idéer. Jo, visst kan man vilja se de fula delarna också, fast kanske inte i en trädgård just, men åtminstone fick jag aldrig intryck av att Schwalbes avsikt var att skriva ett fullödigt porträtt av modern, 'den nakna sanningen'.
Men som vanligt är jag den där gnälliga typen som muttrar över konstiga medicinska beskrivningar. Som att cancerceller liftar med blodet som strömmar ut genom lymfsystemet. Ehh... ?!? Och konstiga översättningar. Nej Clostridium difficile kallas inte "C diff" på svenska, man säger clostridier. Och får verkligen de stackars cancerpatienterna i USA, som ska ha intravenös cellgiftsbehandling, inte en central infart förrän efter ett år!?!?
Och lite störd blev jag av att det var Björn Granath som läste. Sedan jag lyssnade på den fullkomligt bedrövliga boken, vad den nu hette, om biblioteksbussen, blir jag irriterad bara jag hör hans röst. Nå ja, det gav med sig på slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar