Det är kvällen före nyårsafton 2003. Joan Didion och hennes make sedan 40 år, John Gregory Dunne, har kommit tillbaka från sjukhuset där deras enda dotter, Quintana, ligger i koma svävande mellan liv och död: en vanlig influensa har utvecklats till lunginflammation och svår blodförgiftning. De har precis satt sig för att äta middag när John plötsligt drabbas av en massiv hjärtinfarkt och dör.
Ett år av magikt tänkande är Joan Didions försök att förstå den tid som följde: "veckor och sedan månader, som vände upp och ner på alla de föreställningar jag någonsin haft om döden, om sjukdomar, om sannolikhet och slump, om tur och otur, om äktenskap och barn och minnet, om sorg, om hur människor handskas eller inte handskas med det faktum att livet tar slut, om hur ytlig den mentala hälsan är och om livet självt."
Joan Didion bor i New York. Hon har skrivit ett dussin böcker, varav fem romaner, och är en starkt lysande stjärna på den amerikanska litterära himlen. Ett år av magiskt tänkande blev en stor framgång när den publicerades i USA: hyllad av kritikerna, i topp på bestsellerlistorna och belönad med det mest prestigefyllda amerikanska bokpriset, National Book Award.
Ja, det här lät ju i allra högsta grad som något för mig, men FY! vad jag tyckte illa om den. Det är hemskt det hon drabbas av, men jag blir så irriterad på den där bortklemade osjälvständiga människan att jag inte ens förmår känna någon empati. Dessutom tycker jag inte att det hon beskriver är "magiskt tänkande". Hon bara mal och mal och mal om sina flygresor hit och hotellvistelser dit, restaurangbesök här och utlandsvistelser där. Och omslaget! Efter att ha lyssnat på boken tycker jag att det är gräsligt. All hail the queen of...
Och på det min vanliga irritation över medicinska beskrivningar som är felaktiga, felöversatta eller feluttalande (det går utmärkt att säga MRSA på svenska!). Nää, helt ointressant. Hela boken - och människan - verkade bara stötande på mig. Blä! Hur har den kunnat få så bra kritik?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar