Så var alltså medicinrandningsåret avklarat och mina farhågor kom - åtminstone delvis - på skam. Jag har trivts bra och haft roligt, till skillnad från de två föregående perioderna på medicinkliniken. Men precis som jag förutsåg så är det ett riktigt jäkla skitgöra att vara ST (eller AT för den delen) på medicin. Det går väl kanske an om man är ung och utan barn, men att slita ihjäl sig och aldrig veta när man kommer hem på dagarna tär på den som inte längre är så purung och som har små barn hemma.
Som blivande geriatriker måste jag ha sammanlagt 18 månader medicin och kardiologi. Än är det inte klart alltså. Från i januari ska jag göra fyra månader på neuro, där jag kommer att se till att lägga åtminstone halva tiden på strokerehab.
Jag kommer att fortsätta gå B-jourer (inte A-jourer, nej!) på medicin ungefär var tredje vecka, har jag kommit överens med schemaläggaren om. Alldeles självpåtaget. Heja mig som törs - även om jag nu håller mig till B-jourerna, som sagt.
Nu så... ska det bli trevligt att få ett liv igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar