Vid midnatt frös jag fortfarande. Jag konstaterade att tempen var uppe i 39,6° och att jag helt enkelt var tvungen att ta mig upp på toa. Så jag vinglade upp, in på toa och ner för trappan för att hitta något att dricka så att jag kunde ta tabletterna. Sedan höll jag på att inte komma upp för trappan igen. Jag var helt kallsvettig, trots den höga febern, och var livrädd att jag skulle svimma. Till slut lyckades jag dra mig upp för ledstången och ta mig in i sängen igen.
Inte en enda gång under kvällen var han inne och frågade hur jag mådde. Inte en enda gång strök han mig över pannan för att känna om jag var varm. Inte en enda gång frågade han om jag behövde något. Inte en enda gång erbjöd han sig att hämta dricka åt mig. Nu finns det Alvedon kom han in och sade vid ett tillfälle. Men jag orkar inte gå upp stönade jag. Och han vände om och gick ut ur rummet och satte sig vid datorn för att spela.
Då känner man sig rätt ensam.
4 kommentarer:
Jag förstår.
Krya på dig.
Ibland är det bättre att vara själv än ensam i en tvåsamhet.
Din erfarenhet låter tristare än trist.
Tack båda!
Ibland måste man tala klarspråk, vissa kommer det inte naturligt för. Förstår dig så väl.
Skicka en kommentar