Någon mässa blir det inte i år. Det hade jag behövt annars. Doften av blommor, grönt och jord. Färgerna. Att få gå runt och titta. Socialisera lite i montern. Träffa folk. Lära nytt. Handla lite. Drömma. Planera. Äta gott med Far och Mommi. En kort semester.
Istället detta mullvadsbruntråkgråa färglösa, iskalla, doftlösa, tröstlösa, hopplösa i ett hus som mer och mer liknar en lumpbod än ett hem. Det hem det egentligen aldrig varit. Och jag känner mig deppad och håglös. Det känns som det inte är meningen att någonting ska gå bra längre, att något ska gå lätt, att något ska vara mysigt eller trevligt, att livet ska innehålla någon form av njutning eller lycka. Allt är bara grått utan slut och jag har slutat tro att det ska komma ut några lediga hus i grannbyn, så att jag äntligen kan få börja skapa ett liv här. Ett liv och inte bara ett varande.
Jag mår illa och allt smakar pyton. Kaffet smakar illa, teet smakar illa, saft smakar illa, vatten smakar illa, maten smakar illa. Febern är över i alla fall. Man får vara glad för det lilla. Igår var det Draken som hade temp över 39°, men idag är också han feberfri.
I ett tappert försök att i alla fall frambringa någon slags glädje konstaterar jag:
Vi har gråsiskor här! Och en bofink. Gråsiskor har jag inte sett sedan jag bodde i Åbylund.
Bild: Black Abstraction, Georgia O'Keeffe
2 kommentarer:
Inser att du inte har det bra.
Ändå kan jag gilla att läsa en blogg där allt inte är rosenrött (eller vitt för den delen) utan en bloggare som vågar visa hur själva livet kan vara ibland. Pest! Tack för det - trots allt.
(Att skriva att efter regn kommer solsken känns fel. Därför gör jag inte det ;-))
Jag är rädd att det kommer att bli mest enahanda med tiden, Viola, men just nu bara måste det få pysa ut.
Skicka en kommentar