Hur kan jag, som tolerant medmänniska, hasta förbi tiggaren i tunnelbaneuppgången utan att möta hennes blick? Under vilka omständigheter är vi mer eller mindre toleranta? Hur formas de individer som öppnar dörren för medmänniskor i nöd, när de flesta andra vill stänga den eller helt enkelt tittar åt ett annat håll? Att se närmare på vad som gör oss till toleranta eller intoleranta medborgare är viktigt i skapandet av ett öppet och inkluderande samhälle. Men det ställer oss också inför frågor om oss själva, frågor som inte alltid är lätta att besvara.
Ja, att läsa klarar jag ju inte riktigt nu. Jag vet inte hur många böcker jag har börjat på. Bra böcker som jag vill läsa, men det fungerar inte. Den här kändes i alla fall både intressant och rimligt lång med sina *host* 28 sidor.
Jag hade inte hört talas om Chiune Sugihara tidigare. Det är konstigt. Hade ni?
En ny idol.
"De var människor. Och de behövde hjälp"
Svårare än så är det inte. (Hör ni det? Era skit-SD-anhängare!)
1 kommentar:
Så sant. Om man skulle ta och försöka sätta sig in i situationen att man själv behövde fly; krig, naturkatastrof, samhällskollaps, you name it. Och ingen ville hjälpa...
Skicka en kommentar