Midsommarblomster

Men alltså, jag är helt fascinerad av färgen. Kan inte påminna mig att jag någonsin lagt märke till det förut. Röd pistill och blålila frömjöl i ett alldeles vanligt midsommarblomster. Jag var tvungen att börja slå i mina floror, och faktiskt, i Lindmans 'Nordens flora', kan man, trots aningen blacka färger, faktiskt ana en röd pistill och blått frömjöl. Wow liksom!

Push eller Precious

Just så här ser mitt bokex ut. Samma bild som pryder filmaffischen. Filmen, som bygger på boken, heter 'Precious', men boken heter ursprungligen 'Push', har jag klurat ut. Fast det fattade jag inte när jag fick syn på boken på Pocket Shop. Det här är ytterligare en av de böcker jag köpte redan förra året, då jag var i Stockholm för att gå på trädgårdsmässan (ie Nordiska trädgårdar), men som blivit liggande. Eftersom jag är en fånig typ så går jag och stör mig lite på att boken inte kan få heta det den heter och se ut så som den ser ut, utan att den ska behöva få filmförpackning och filmnamn. Nå ja! Här är den "riktiga" boken:


This is the story of Precious Jones, a sixteen-year-old illiterate black girl who has never been out of Harlem. She is pregnant by her own father for the second time, and kicked out of school when that pregnancy becomes obvious. Placed in an alternative teaching programme, she learns to read and write. This is Precious's diary, in wich she honestly records her relationships and her life.

Ja, den var ju *host* magstark. Milt uttryckt. Hur mycket misär kan ett liv innehålla, liksom. Samtidigt väldigt rörande.

Redan på bokens andra rad stod det fahver. Men vad fasen betyder 'fahver', tänkte jag förvirrat. Snart började jag inse att boken är skriven på svart slumamerikanska med ljudenlig stavning. Men herregud! Det här kommer ju aldrig att gå. tänkte jag. Inte fasen grejar jag amerikansk förortsslang. Men det flöt på utan nämnvärda problem.

Med myra

Rosling i blom. Myran såg jag faktiskt inte förrän jag kom hem och laddade upp bilderna. Det måste vara den som har gnagt på de små blommorna. Bilden tog jag på en skogspromenad med familjen för några veckor sedan. Och färgen är verkligen alldeles väldigt rååååååååsa :)

Den skamlösa nyfikenheten

Jag har faktiskt haft Astrid Seeberger som lärare under ett seminarium. (Det som på KI kallas för seminarium har dock inga likheter med det som kallas seminarium i övriga högskolevärlden). Jag kan ännu, för mitt inre, höra hennes lågmälda och mycket mjuka röst som med mild tysk brytning säger: Det här är urakut! Det gällde ett fall med malign hypertoni. I övrigt tror jag knappt jag såg henne en enda gång, trots att jag gjorde både proppen och medicinplaceringen på Huddinge sjukhus. Men det där korta mötet gjorde mig i alla fall lite extra nyfiken när jag såg att hon givit ut en bok, och när den stod i boksnurran på biblioteket senast jag var där, så kunde jag inte låta bli att plocka med den hem.

Och den är strålande! Så vacker! En koncentrerad essä om livet skriver Agneta Plejel i förordet.

Förlagets presentation
Vad gör en läkare när en patient inte tar sin medicin? Eller när patienten inte vill ha hjälp trots att det kan kosta henne livet? Om det är en bra läkare tar hon reda på varför – och det är en konst, en svår konst. Det förutsätter ett äkta möte mellan läkare och patient, ett samtal mellan de båda präglat av vad Astrid Seeberger vill kalla en skamlös nyfikenhet som når fram till patientens innersta. Den nyfikenheten måste odlas genom människokunskap och bildning, genom att vårda det ofta alltför korta och ytliga mötet mellan patient och läkare.
Utifrån mer än tjugofem års erfarenhet som njurläkare vid Karolinska Institutet i Stockholm har Astrid Seeberger skrivit en bok för alla som är intresserade av hur människor förstår och inte förstår varandra, samt hur man får människor att växa och frodas. Gripande berättelser om livsöden varvas med personliga minnen och reflexioner. En brukbar bok utan enkla regler, en vis bok utan tomma löften.

Ur boken:
Många naturvetare ler ironiskt när man talar om känslor som kunskapsinstrument. De borde läsa en artikel i tidskriftern Annual Review of Physiology där den amerikanska kognitionsforskaren Elizabeth Phelps sammanfattar den aktuella hjärnforskningen med meningen: "För att kunna tänka bra måste man känna." Eller som hjärnforskaren Gerhard Roth nyligen sade i sitt inledningstal på en stor kongress: "Vi befinner oss i början av en revolution där tanken omvärderas." Einstein förstod det redan på sin tid: "Intuitionen är en helig gåva och det rationella tänkandet är en trogen tjänare. Men så har vi skapat ett samhälle som skattar tjänaren högt medan den glömmer bort gåvan"
Det är nämligen så att det medvetna rationella tänkande klarar av att ta emot ca 50 så kallade baseneheter (bits) information per sekund. Det omedvetna tänkandet däremot, som är kopplat till känslolivet, förmår mycket mer. Det tar emot information motsvarande miljoner av bits. Känslorna erhåller således en mycket mer omfattande information om världen.

För mig som, till skillnad från de flesta läkare, inte är naturvetare i botten, utan snarare humanist med naturvetarintresse, och som upplever naturvetarnas fyrkantighet när de ser på människan, och deras tjat om evidensbaserad medicin (evidensbaserad, my ass!) som djävligt jobbig, milt uttryckt, är det en lisa att läsa sådant, skrivet av just en läkare. En känd och aktad läkare dessutom.



"Astrid Seebergers 'Den skamlösa nyfikenheten' äger den viktiga litteraturens kännetecken; prosan är rik och vacker, tankarna flödar lätt och elegant, och författaren rör vid läsarens hjärta." (SvD)

"Om konsten att lyssna utan att fördöma, att säga de rätta orden i rätt ögonblick - ord som kan ge livskraft, handlar denna kloka tankebok." (DN)

Anagrambräcka

Jag är ytterligt förtjust i mina anagrambräckor (Tellima grandiflora). I år tycker jag att de är alldeles extra tydligt rödtonade runt brämet och gör sig ypperligt mot det faluröda staketet. Bara jag får lite ork och tid så ska jag fortsätta med att gräva bort grässvålen så att de får sprida sig.

Någonstans där i mitten står en körsbärskornell (Cornus mas). Om den nu ens lever längre. Det var ett hemmasått exemplar som uppenbarligen var för litet för att klara konkurrensen från anagrambräckorna. Jag ska gräva upp den vid tillfälle och sätta den någon annanstans. Och skulle den ha dött så är det inte hela världen, för jag har ytterligare ett ex som fortfarande står i kruka, i väntan på att få plats i trädgården.

Äbla gardin!

I höstas började jag virka gardiner att ha i buan. Den första blev klar någorlunda snabbt. Den andra blev klar så småningom - det var ju ingen större brådska, eftersom vi inte är där på vintrarna. När jag kom upp med de färdiga gardinerna visade sig nummer två vara för kort. Hur klantig får man vara?! Jag visste att den skulle vara en ruta kortare än den första, som jag trodde var sju rutor lång. Men inte gick jag och kollade för säkerhets skull, innan jag började med uddspetsen, som man virkar på efteråt, på tvären, så att säga.

Suck och stön, bara att riva upp hela uddspetsen, virka på en ruta, och sedan börja på uddspetsen på nytt. När jag virkat åtta (lååånga) varv av tio på uddspetsen, så upptäckte jag att jag virkat fel på andra varvet, och att hela spetsen därmed skulle bli förskjuten. Bara att riva upp igen. Jag virkade tre varv, bara för att upptäcka att jag gjort fel på andra varvet igen, och fick riva upp. Jag började virka igen, och upptäckte att jag gjort fel på kanterna på andra varvet, och fick dra upp igen.

Så där har det hållit på. Jag vågar knappt virka längre. Det är som om det gått troll i det, och att det bara måste bli fel.

Och jag som så förtvivlat gärna vill ha gardinerna klara tills vi åker upp till buan i midsommar. Hur ska jag få till det med det här, till synes, tvångsmässiga felvirkandet?

Dorés bibel

Jag tycker verkligen om Torgny Lindgren. Och som jag tycker om att höra honom läsa. Jag skulle inte längre komma på tanken att läsa Torgny Lindgren själv, om möjligheten finns att lyssna på honom i stället.

Den senaste boken av Lindgren var 'Dorés bibel'. Naturligtvis lyssnade jag på den. Och naturligtvis var den lika förunderlig som allt annat jag hört/läst av honom.

Så här avslutar Daniel Sandström sin recension i Sydsvenskan:
Också mina bokstäver fallerar nu, jag märker att jag inte riktigt kan redogöra för romanens rikedom. Men detta är alldeles klart: jag kände mig hänförd och förbryllad, rörd och förtrollad under läsningen. Så som man blir i de sällsynta fall när man är uppfylld av litteraturens oheliga ande.

Så sant som det är sagt.

"Här börjar jag säga min berättelse om Gustave Dorés Bibel. Jag säger den i en inspelningsapparat av märket SONY MZN sjuhundratio. När den blir bok ska den prydas med de vackraste kartuscher och illuminationer."

Så börjar Torgny Lindgrens nya roman som utgör den sista i den triptyk som inleddes med Hummelhonung (1995) och fick sin fortsättning med Pölsan (2002). Gestalter ur dessa båda finns med i den berättelse om ett liv som fångas upp av den lilla inspelningsapparaten. Varför skriver han inte ner sin berättelse? Han kan inte. Huvudpersonen känner litteraturen men han kan inte tyda bokstäverna. De bara flyger runt framför hans ögon. Därför hamnar han som pojke på ett hem för obildbara. Hans far säger att det är för hans eget bästa.

Sin kärlek till berättelserna har han från den bibel som illustrerades av den franske konstnären Gustave Doré och som fanns i hans barndomshem. När den förkom i en olycka inleddes en livslång kamp för att återfinna den eller möjligen återskapa den.

Vad jag inte fattat förrän nu, i skrivande stund, är att 'Dorés bibel' är del tre i en triptyk. Jag har inte läst/hört 'Pölsan', bara 'Hummelhonung'. Jag får väl låna den när jag börjar jobba igen och sitter i bilen och kan lyssna. För lyssna ska jag, var så säker!

Scolopax rusticola

Senast vi var uppe i buan såg jag en fågel flyga lågt över hygget i kvällningen. Jag uppfattade den som relativt stor, dock inte som tjäder eller orre. Den hade ett väldigt säreget ljud, knarrigt liksom, i en lustig liten melodi som nästan kändes "konstgjord". Någon vecka senare hörde jag samma ljud här i byn, men såg då ingen fågel.

Nu har jag lyckats identifiera fågeln. Det var en morkulla (Scolopax rusticola). Jag har försökt att hitta lätet på nätet, men bara lyckats delvis. På den här sidan kan man lyssna på själva knarrandet, men mina fåglar har inte haft den "kvittrande" fjärdetonen, utan ytterligare ett "knarr", som har bildat en lustig liten melodi. Den melodin har jag inte lyckats hitta någonstans.


Bild: Staffan Waerndt, NRM


Man kan förhålla sig på olika sätt till morkullor. Man kan sitta uppe i buan, lyssna på det säregna ljudet, förundras, njuta. Och man kan göra så här:

Sputnikälskling

Två böcker hann jag i alla fall läsa under Mallorcaresan (jo, jag ligger efter med bokeriet), och det är inte så illa om man betänker förutsättningarna. Boken köpte jag redan vid förra årets besök i Stockholm för att bevista trädgårdsmässan. The Mässa. Sedan har den blivit liggande, som de flesta andra böcker jag passade på att köpa när jag hade tillgång till Pocket Shop. Jag älskar Pocket Shop.

Jag har inte läst något av Murakami förut. Rätt dumt. Jag har någon slags faiblesse för japansk litteratur - även om jag nu inte läst särskilt många titlar - och plockar gärna åt mig böcker av japanska författare. Murakami är dessutom välkänd, och allmänt ansedd som en mycket bra författare, och böckerna är lättillgängliga. Man kan ju tycka att jag borde ha lockats tidigare. Kanske är det tjockleken på böckerna som avskräckt mig. Just den här är dock inte särskilt lång, och sannolikt var det därför jag valde just den.

Berättaren, läraren K, älskar Sumire, en ung, begåvad och orolig författare. Sumire älskar sin vän och arbetsgivare Myu, en affärskvinna som är betydligt äldre. Myu har förlorat förmågan att vara närvarande i någon kärlek överhuvudtaget. Myu är Sumires "sputnikälskling", ett smeknamn som kommer sig av att hon en gång råkat kalla Sumires favoritförfattare Jack Keroauc "sputnik" i stället för "beatnik".

Myu och Sumire reser till Grekland på semester, och snart får K ett samtal mitt i natten. Det är Myu som ber K enträget att komma dit. Det visar sig att Sumire är försvunnen. Är hon död? Har hon fallit ned i en brunn. Eller vilken tillvaro befinner hon sig i?

Sputnikälskling har fått rätt spridda omdömen när jag kikar runt bland bokbloggar. Allmänt verkar den inte uppfattas som någon av Murakamis bästa. Flera påpekar att den har en annan översättare än de böcker de tidigare läst, och undrar om detta påverkar. Någon tycker att den är mindre "drömsk" än hans andra böcker varit och är lite besviken över det. Åter andra älskar den och tycker att det "drömska", som Murakami ska vara särskilt känd för, finns i samma utsträckning.

Och vad tyckte jag då? Jo, den var häftig, med ett drag av det där sagoaktiga/övernaturliga - eller om man så vill "drömska" - som jag brukar falla för. Det blir fler Murakami för mig.

Fåglar

Jag tror
att sorgens fåglar
håller på och bygger bo
i mitt hår

Minisinningior

Två egensådda Cherry Chips-hybrider. Jag har ytterligare en som ännu är i knopp, och det torde vara den jag tidigare visat bild på (här). Jag tycker nog att det är den som är bäst.

#¤§$¤#§$!

Fy satan vad jag blir less på det här stället ibland. Förutom att formateringen är en smärre katastrof, så har sidan nu sedan en tid fått för sig att jag är utloggad så fort jag är inne i själva bloggen - dock inte när jag är inne och ska skriva. Det innebär att jag inte kan kommentera utan hålla på och tjorva halvt ihjäl mig och det försvårar redigeringen också. Bläää!

Måndag

Jag har varit ledig idag. Jag ägnade tre timmar på förmiddagen åt att städa Drakens rum. Då hade ändå han själv städat undan det mesta från golvet och Älsklingen hade dammsugit och moppat. Fyra kassar har jag burit ut i soporna.

Därefter bakade jag bullar och fixade fikakorg, åkte och hämtade Trollet hos dagmamman och åkte för att bevittna Drakens skolavslutning. Det är lite sött med den där lilla, lilla skolan bestående av två klasser och en liten förskoleklass, falsksång och falskspel en masse och rektorn som håller litet tal.

Trollet somnade i min famn, trots falsksången, och det blev ett väldans sjå att hämta tung fikakorg och filt i bilen med den lille klumpen på ena armen, som vid det laget var tämligen domnad. Trollet fortsatte att sova på filten och Draken och jag åt bullar. Knotten blev allt besvärligare och himlen mörknade oroväckande. När vi precis hade packat in oss i bilen föll de första dropparna.

Älsklingen kom hem tidigt, men hann bara innanför dörren, så blev han tvungen att vända igen. Han har jour i projektet han håller på med. Jag utfodrade honom med lite bullar innan han åkte, och han har fortfarande inte kommit hem. Jag ska försöka masa mig i säng. Jag ligger efter rätt rejält med sömnen, se.


Bild: Hönan Gullviva

The Double Comfort Safari Club

Ja, eftersom Alexander McCall Smiths böcker om Mma Ramotswe är de optimala må-bra-böckerna för mig, så åkte denna med på resan till Mallorca. Det är förunderligt hur de kan ge mig sådan ro. Det är som om allting omkring mig hejdar sig en smula, snurrar lite långsammare.

Boström

Stilig är han, men han lever farligt, tuppen Boström. Han attackerar barnen och har till och med varit på både mig och Älsklingen en gång vardera. För oss räckte det väl i princip med att titta på honom för att han skulle backa, och Draken, som i början blev tämligen rädd, har jag lärt att visa att det är han som bestämmer. Det är värre med Trollungen. Han blir komplett livrädd, ställer sig och skriker som en stucken gris och vågar inte röra sig ur fläcken. Lille sockersnuten! Och jäkla tuppskrälle!

Livsglädjen och det djupa allvaret

Livskriser och existentiella utmaningar drabbar alla människor under olika skeden i livet, men de blir särskilt påtagliga vid till exempel en livshotande sjukdom. Det kan handla om meningen med livet, om smärta och dödsångest, om det man aldrig fick uppleva, om val man ångrar, om skuld, kärlek och relationer.

Peter Strang, som varit verksam som cancerläkare under 25 år, förmedlar här sina unika erfarenheter från möten med svårt sjuka patienter och deras anhöriga och de insikter detta har medfört. Han reflekterar över våra olika sätt att tackla och hantera svåra besked och situationer, vår syn på vad som är viktigt i livet och diskuterar frågor som existentiell ensamhet, tid och sammanhang, livskvalitet och existentiellt välbefinnande. Här speglas inte bara patienternas och de anhörigas svåra belägenhet utan även hur författaren, i sin roll som läkare, kan uppleva sorg och vrede inför sin egen otillräcklighet. Boken innehåller ett stort antal fallbeskrivningar som belyser och berikar tankegångar och begrepp.


Peter Strang är nestorn inom palliativvård och lite av en idol. Det har hunnit gå en tid sedan jag läste den här boken, och bedrövligt nog minns jag nästan inget av den. Icke desto mindre är jag övertygad om att den har påverkat mig, och att mycket av boken finns i mitt bakhuvud, som stöd den dagen jag behöver det - i praktiken eller i mina egna tankar. Det här med existentiella frågor är oerhört intressant och viktigt, och blir i allra högsta grad påtagligt när man arbetar med människor som lever nära döden.

Jag ska nog ta och läsa om den snart, tror jag. Och jag tror absolut att man har glädje av boken även om man inte arbetar inom vården.

I blom

För många år sedan sådde jag frön av buskpion, en Rockii-hybrid. De plantor jag behöll av dem som kom upp, har blivit tämligen styvmoderligt behandlade. De första åren fick de bo i allt större krukor, slutligen tomathinkar, eftersom vi flyttade ett par gånger. Först när vi flyttade hit till byn kom de i jorden ordentligt. Andra sommaren här satte de knopp. Och de knopparna knep Trollet av, varenda en, innan de ens hunnit visa färg. Hur han ens lyckades lokalisera de där små gröna knopparna mitt i allt det gröna är mig en gåta, men säg vad en 2-åring inte är kapabel till. Året efter, förra sommaren, satte de ingen knopp. Men i år så! Äntligen har jag fått se dem blomma. Den ena är vit på svart botten - som man kanske främst tänker sig en Rockii-hybrid - den andra har en ytterligt svag rosa anstrykning. Blommorna är stooora och doftar underbart. Innan jag väl masade mig ut med kameran, hann de tyvärr changera en hel del, så exemplaret på bilden är inte i bästa skick. Men icke desto mindre, jag har blommande buskpioner i min trädgård.

:)

Boktjuven

Vad får en Scylla att ge sig på en bok som är 582 sidor lång, kan man fråga sig. Ni vet, jag och korta böcker. Ingen hade rekommenderat den. Jag hade aldrig hört talas om den. Förra året var det, när jag var på trädgårdsmässan i Stockholm. Jag fick syn på den på Pocket Shop. 'Boktjuven' har alla förutsättningar att bli en modern klassiker. Köp den, låna den eller stjäl den, men framför allt: läs den! Stod det på den. Jag köpte. Sedan blev den liggande ett år innan jag läste.

Fascinerande och tämligen annorlunda. Och omslagsbilden är ju så fin!



När döden berättar en historia, måste du lyssna

Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början. Liesel Memingers liv förändras när hon plockar upp en bok på marken bredvid son lillebrors grav. Det är dödgrävarens handbok som lämnats där av misstag och det är den första bok hon stjäl. Hon inleder en kärleksaffär med ord och böcker när hon med hjälp av sin fosterpappa lär sig läsa. Och böcker är den röda tråden i denna sofistikerat komponerade roman. Böckerna öppnar upp nya världar för Liesel och snart börjar hon stjäla fler böcker från nazisternas bokbål, borgmästarens bibliotek, varhelst böcker står att finna.

Hon delar sina böcker med sina grannar när de sitter i skyddsrummen under bombningarna och med den jude som gömmer sig i familjens källare. Och till sist är det den bok hon själv skriver som bokstavligen räddar livet på henne.

Den tröttheten!

Igår kväll gick jag och lade mig efter att ha nattat ungarna, vid halv nio. Ändå försov jag mig i morse. Jag begriper inte varför jag är så trött. Det var jag inte när jag väntade de befintliga två - inte så här långt kommen i graviditeten i alla fall. Eller minns jag bara dåligt?

Idag tog jag mig i kragen och planterade lite växter under Ullungrönnen, sammanlagt 21 plantor i varierande storlek, samtliga frösådda.

Lunddocka (Glaucidium palmatum)
Flikfeberrot (Triosteum pinnatifidum)
Presidentsippa (Jeffersonia dubia)
Kanadalilja, röd form (Lilium canadense)
Vipprams (Maianthemum racemosum, tidigare Smilacina racemosa)

Jag är inte så väldigt säker på att de kommer att göra sig ihop, men jag får väl se vad som tar sig, hur det ser ut, och sedan flytta det som inte blir bra. Som jag brukar få göra.

Ullungrönn

Jag ligger så långt efter i trädgården att jag nästan tappat lusten helt och hållet. Idag har jag i alla fall fått ner min Ullungrönn, Sorbus 'Dodong', som jag köpte för ett par veckor sedan.

Bild 1
Bild 2
Bild 3

Min ser förstås mest ut som en bladförsedd pinne. Och som vanligt - som synes - är det framförallt höst- och vårfägring jag satsar på.

Som stjärnor små

Skogsstjärna. Min älsklingsblomma. På ena sidan av huset uppe i buan växer de, rätt glest, men över en större yta. På dagen lägger man knappt märke till dem, men på kvällen lyser de som små stjärnor i mörkret. Magiskt.