Muuu!

I buan finns det kor. I år är det två mjölkkor, två kvigor och två köttkor med varsin kalv. Djuren lånas från en bonde i trakten. Åtta familjer turas om att ha "kovecka" under sommaren, och sköter då om dem.

- Vill ni ha kovecka? frågade A entusiastiskt direkt då vi köpte stugan.

- Eh... öh... ja, kanske på sikt då, svarade jag.

Jag kan inte ett smack om kossor. Jag har varit med och mjölkat, mockat och handmatat kalvar med mjölkersättning i hink som flicka och så har jag tittat på en mjölkrobot och sett hur den fungerar, det är allt.

Och en hel del är det ju man måste kunna när man har kovecka. Man ska kunna hantera djuren, mjölka (med maskin förvisso, bortsett från den första kollen som man drar för hand), separera, kärna smör, koka messmör och göra ost. Ingenting man kastar sig in i utan någon som helst erfarenhet.

Nu har jag i alla fall sagt att jag gärna vill vara med och ha kovecka, men på några års sikt. Några gånger har jag varit med och mjölkat och kollat när de separerar och jag har varit med och kärnat smör, så att jag i alla fall har en aning om hur det går till.

- Ja, det var ju tur att jag inte skrämde bort er helt och hållet när jag pratade om kovecka det första jag gjorde, sa A.

Flera ur "kogänget" ska åka till Österrike och Schweiz i slutet på sommaren och gå kurs i osttillverkning. Kuligt va?! :)

Jag nämnde att de hade en fjällko i en bua ganska nära vår, och då blev A entusiastisk och funderade över om det gick att få låna sådana istället, någonstans ifrån. De ger förvisso mindre mjölk, men mer grädde, och det är grädden de har avsättning för (smöret säljer bäst) och dessutom vill hon ha helmjölk att göra ost av.

Fjällkon i grannbuan var otroligt fin och trevlig, och efter att ha träffat henne ett par gånger, pratet med kogänget och läsningen av 'Gården på fjället' så har jag börjat längta så väldigt efter att ha en ko. Eller två. Jag längtar djupt inne i min själ efter att sitta med kinden lutad mot en komage och handmjölka - trots att jag aldrig i mitt liv har handmjölkat.

Ja ja, jag inser det orimliga i det hela. Vem vill gå upp klockan 5 och mjölka 365 dagar om året?! Inte jag! Jag som är så förtvivlat morgontrött, och knappt lyckas rodda mig själv och barnen om mornarna. Men ändå... Ibland kan jag riktigt känna den där komagen mot min kind, höra tystnaden i ladugården, känna stillheten och ron.

Under min längtans och mina drömmars gång har jag lärt mig att 'fjällnära ko', så heter själva den äkta lantrasen, och det är en liten sort, som en kviga. Fjällkor finns också, men de är uppblandade och rätt stora.

På byfesten visade det sig att L här i byn också går och längtar efter en ko. Och vi satt där och drömde om att skaffa en tillsammans.

Och sedan dess så ligger det och gror och pyr, liksom, inom mig, att kanske, kanske, på några års sikt, så skulle vi kunna få ihop en tre, fyra familjer här i byn som delar på ett par, tre fjällnära kor. Jag inbillar mig att vi skulle kunna få med E, vars far var byns sista mjölkbonde, som själv haft djur, men vid sidan av sitt hantverkararbete, och som är med och har kovecka uppe i buan och så kanske någon mer. Kovecka en gång per månad skulle vara rimligt. Och så kunde vi låna ut kossorna till buan om somrarna, och då få ett par månader ledigt. För det bästa vore ju att ha riktiga lantrasdjur där uppe, och A kunde få sin gräddiga mjölk till osten.

:)

Dreamer, you're nothing but a dreamer...


Bilden ovan föreställer kon Granngås med kalv, och jag har helt ofint tjyvlånat den från Lönshults gårdsblogg

Precis en sådan kossa vill jag ha, vit med svarta prickar och svarta öron och svart mule.

Nästa helg planerar vi att åka till Stora Lunån. Där har de fjällkor - om än inte fjällnära kor - och där ska jag drömma lite till :))

Dubbelsuck

Älsklingen har åkt iväg på begravning.

- Jag har kollat kostymen, den passar fortfarande.

- Vad bra! Då kan du ha den på 60-årsfesten också.

- Jag har kollat, och det finns en vit skjorta som är struken också.

- Bra!

Och så står han här på förmiddagen. Kostymbyxorna kan han inte ens knäppa. Dragkedjan går inte hela vägen upp och haken är tio cm från hyskan.

- Ja men, du kan ju inte ens knäppa byxorna!

- Oj då! Jag trodde att haken skulle i här.

- Och skjortan, kan du inte knäppa den i halsen?

- Nej, det kan jag nog inte. Men jag ska ju ha slips, det syns inte då.

- Jo, det syns visst. Det blir ju en stor glipa under.

Jag dyker in i klädkammaren och lyckas rota fram en annan vit skjorta. Den kan han i alla fall knäppa.

- Du får ha kavajen knäppt så att det inte syns att byxorna inte går igen.

- Det blir säkert varmt och mysigt!

fortsätter jag elakt.

- Du Älskling, den där slipsknuten...

- Ja, jag kan inte knyta slips. Pappa brukar hjälpa mig.

Jag släpar med honom till datorn och googlar fram instruktioner på slipsknytning. När han är klar hänger den smala, bakre delen långt ned på byxorna och den breda framdelen är jättekort. Jag knyter om med hjälp av instruktionen och försöker utplåna alla skrynklor som han åstadkommit.

Efter en stund kommer han och visar upp sig. Nu har han slipsnål också och han är faktiskt riktigt stilig. Så länge han har kavajen knäppt i alla fall.

Karlar!!! har jag lust att stöna - som om det skulle vara könsspecifikt och inte individspecifikt - och nu tänker jag faktiskt göra det också, bara för att avreagera mig:

KARLAR!!! Så djävla typiskt KARLAR!!!

Pust!

Det är rätt kämpigt att vara ensam doktor i palliativvårdsteamet, faktiskt. Och nog känns det konstigt när vårdcentralschefen och tillika före detta stand-inhandledaren ringer och konsulterar mig.

Fler på gång

Nu är det klart att vi ska få en ny andrik och en till anka. Vi inväntar bara säljarens återkomst från en semesterresa. En blå anka och en vit eller blå andrik blir det. Det ska bli så kul att få hit dem.

Här går Viol och Den Nya och betar tillsammans - om man nu kallar det ankor gör för 'att beta'. För närvarande är de instängda i hönsgården, för att vara skyddade från tuppeländet.


Jag har också varit i kontakt med en karl som kan tänka sig att sälja oss ett par hedemoror mot slutet av augusti, när de vuxit till sig lite.

Vi klurar fortfarande på det där med en till kanin :)

Det ofattbara i Norge - och det i Sverige

Vad säger man? Som alla andra, antar jag. Ofattbart! Fasansfullt! Übervidrigt! Nog var det en chock att komma hem i fredags och höra Älsklingen berätta. Jag är evigt glad att jag inte sprungit över några "smaskiga detaljer" från Utøya. Jag skulle inte kunna låta bli att läsa, och jag vill inte veta mer än jag vet. Det räcker. Jag vill slippa kräkångest över vad de stackars barnen upplevde, och över föräldrarna som mist sina barn. Det fasansfullaste av det fasansfulla.

Men mitt i detta kan jag ändå inte låta bli att gå och känna mig våldsamt irriterad över rapporteringen härifrån. Först de två mupparna i någon nyhetsstudio, jag minns inte vilken kanal, en nisse från SÄPO och en expert på terrorism - "expert" vore väl mer korrekt att kalla honom. Sedan Björn Lindahl i Svenskan.

Det första jag sa när jag fick det hela beskrivet för mig var, Ja men det här kan ju inte röra sig om terrordåd av någon islamistisk grupp, det måste vara en ensam galning, en rättshaverist... En högerextremist! fyllde Älsklingen i.

Jo, jag tror 'ensam galning' nämndes någon gång i tv-studion, i förbifarten så där, men egentligen var allt helt fokuserat på islamister och muslimska länder. Och det skulle ju göra det hela SÅ komplicerat, om de båda händelserna, sprängdådet och massakern på Utøya, hade ett samband. Jaså, varför det? Jag är av totalt motsatt åsikt. Det pekade väl bara ännu mer mot 'ensam galning' och bort från 'islamistisk terrorgrupp' (men det kanske var det som var så komplicerat, att inte kunna skylla precis allt ont som händer i världen på islamister). Och den klåparen Lindahl i SvD som skriver: Flera tänkbara motiv till bomben och sedan inte talar om något annat än islamister och muslimska länder som kan tänkas vilja hämnas på Norge.

Men herregud! Det här är dessa människors arbete, de ska föreställa experter, och de är så jävla blåsta och jävla inskränkta att de uppenbarligen inte, ens i sin vildaste fantasi, kan tänka något annat än 'islamister'. Skrämmande! Mycket mycket skrämmande!

Bekännelse

Alltså, egentligen är den ju rent bedrövlig (för att inte tala om videon - kräkvarning!), men när den kommer på radion så blir jag alldeles fnatteglad och diggar järnet där i bilen.

Ho ho! Jag är en förtappad varelse :)

Gården på fjället

Fantastisk!

Boken som Draken egentligen lånade - han ville ha om "bondgårdsdjur" - men som istället jag läste.

Välkommen till paradisets farstu! Hit går inga vägar - men med fotvandring eller skidor över myren kommer man fram. Under sju års tid har fotografen Lars-Olov Hallberg följt livet på Lillhärjåbygget, och i boken "Gården på fjället" berättar han om ett annorlunda liv fjärran från storstadshetsen. Här lever ägaren Karin Eriksson tillsammans med sin familj och med de fjällnära korna, utan elektricitet och moderna bekvämligheter. Jordbruket drivs på urgammalt vis i samklang med naturen. Under de år Lars-Olov Hallberg följer det dagliga livet på gården byts arbetshästen ut och det är tjurslakt. Och varje år flyttar familj och kor upp till fäboden under sensommarens varma veckor. Lillhärjåbygget utsågs 2002 till kulturreservat, vilket innebär att gården kommer att finnas kvar och drivas på samma sätt även i framtiden. I boken skildras vardagens arbete i den unika miljön i text och bilder på allt från storslagna naturvyer till enkla arbetsredskap. Fotografen Lars-Olof Hallberg har följt Karin Eriksson och hennes familj och alla djuren genom snö och ljusa sommarnätter, slåtter, fäbodliv, kalvning och slakt. Med fantastiska foton och insiktsfulla texter berättar han om familjens annorlunda liv i väglöst land i början av 2000-talet.


.

Oläst

Jag kände mig så läsig inför semestern och lånade en herrans massa böcker på biblan. Jag tyckte att det skulle passa bra att sitta uppe i buan och läsa 'Högt över Saarajärvis moar', 'Nässlorna blomma' och 'Skogsliv vid Walden'.

Men inte läste jag. Jag handarbetade istället. Jag har stickat elva hysteriskt randiga rutor, cirka 27 cm i kvadrat. De ska, såsmåningom när antalet mångfaldigats, sammanfogas till en pläd som jag ska ha uppe i buan. Därtill har jag virkat två par grytlappar. Eller, ja, de är inte monterade än, men bägge fram- och baksidor är klara.

Den enda boken som blev läst var en som Draken egentligen lånade till sig.

Ha ha ha, nå nå nå, så kan det gå!

Matt

Första dagen på jobbet efter semestern och jag har varit ensam doktor i palliativvårdsteamet och - som en liten överraskning - hemrehab. Därtill sov jag uselt både igår natt och i natt. Trollungen låg och trängdes och petade halva natten igår, och natten till idag kom jag sent i säng, trots att jag planerat annat, sov ytligt och därtill har Trollet varit febrig och uppe och kräkts med jämna mellanrum. Nu är jag så trött att jag knappt orkar lyfta armarna. Gnäll, gnäll, gnäll. Stackars lilla mig!

Sockersött

Den nya ankan hämtade vi hos samma kvinna som sålde Vitnos till oss. Här håller hon en 8-veckors gotlandskaninunge.


Inte ett dugg söt va?! Det var rätt frestande att plocka med en hem, kan jag säga.

Vi fick reda på att Vitnos tydligen har ganska viktigt genetiskt material, och att han ska vara en av de 100 mest viktiga att avla på. Där ser man! Och eftersom det är en sådan särdeles trevlig, sällskaplig, robust och kavat kanin, så känns det nästan lite synd att inte låta honom para sig.

Så nu har vi fått något nytt att fundera på här hemma :)

Käre Nonoosen uppe i buan. Vi fick lägga några grenar över hans hage eftersom han hoppade upp på sitt lilla bukaninhus och vi var rädda att han skulle hoppa över stängslet därifrån. Det visade sig att han tyckte att det var väldigt gott med torkade rönnlöv.

Hämtad

Nu är hon här, den sneda ankan. Ännu har hon inte fått något namn, men vi jobbar på det. Hon går där ihop med Viol, som nu verkar rofylld. De är inte så där tighta som Viol och Kastanj var, men de går bredvid varandra och letar mat, och vilar nära varandra. Lite har de möööhp:at, men inte så där ropigt och skrikigt som Viol gjort sedan Kastanj försvann.

Här är hon, den nya. Kanske kan man ana att hon är sned, eftersom vingen står upp från kroppen.


Och här går hon och "plöjer" i gräset tillsammans med Viol.


Gud vad skönt att det verkar fungera!

Kastanj

Vi har förlorat vår andrik. Det hände i torsdags uppe i buan och vi kan bara inte begripa vad som hänt. Båda fanns där direkt på morgonen, och strax efter frukost såg Älsklingen Viol komma vaggande lilla vägen fram till vår stuga och hon möööhp:ade alldeles förskräckligt. Det tog liksom aldrig slut det där värstingmöööp:andet och när vi då gick ut och kollade, så var Kastanj borta. De brukade aldrig gå särskilt långt från vår gård, och vi har letat och letat, men inte ett blodspår, inte en fjäder.

Vad för rovfågel skulle kunna lyfta iväg en stor fet andrik i fötterna utan att lämna spår efter sig? Och vad för rovdjur skulle komma in mitt i buan, mitt på ljusa dagen, när Draken och besökande kompis härjat något helt sanslöst ända sedan halv sex på morgonen, och bära med sig Kastanj utan att någon hört något och utan att lämna spår?

Viol ropade och ropade efter Kastanj hela dagen, och ankor - till skillnad från andrikar - har en jäkla pipa kan jag lova. Hon hördes över hela buan. Älsklingen byggde ett litet hägn åt henne på gården, och efter ett tag lade hon sig inne i ankhuset och väste så fort vi kom nära. Stackars lilla gumman! Till råga på eländet så är ju tuppen så jäkla elak mot henne. Med jämna mellanrum hoppar han upp på ryggen på henne och hackar, och jäklar anacka vad hon skriker. (Vi tror att han har för få hönor och håller på och försöker få tag på fler).

Nu går hon här och möööhp:ar alldeles ensam, och det riktigt skär i hjärtat när man ser henne. Vi håller på att jaga ny andrik åt henne, men än har vi inte lyckats nå den kvinna som vi hoppas ska kunna sälja oss en. Det vi hittills har åstadkommit är att ordna så att vi ska få hit en något lytt, men frisk, anka som ägaren tänkt slakta eftersom hon inte kan avlas på, så att Viol i alla fall inte ska behöva gå här helt ensam. Henne hämtar vi imorgon.


Viol och Kastanj då det begav sig. De fann varandra direkt och har verkligen varit oskiljaktliga.

Hemma

14°, regn och blåst. Och jag har då aldrig varit med om maken till ved att smätta.

Vi beslutade oss för att buffra hem ett par dagar i förväg.

Buhöns

Djuren har funnit sig väl till rätta uppe i buan. Lizzy verkar trivas med att vara ensamkatt och har blivit som ung på nytt, det lilla skrället.

Höns och ankor vill inte alls fatta att de ska sova inne i vedboden, trots att vi gjort i ordning så fint där, med halm och sittpinne. Hönsen försöker sätta sig på förstukvisten och sova, och ankorna lägger sig lite där de tycker, bland blåbärsris och sly. Två kvällar har vi jagat dem runt gården tills vi varit svettiga och sagt många fula ord, Älsklingen och jag. Och när vi väl fått in dem, så envisas de tröga hönsen med att hoppa upp och sätta sig på kompostgallren, i stället för sittpinnen. Och kompostgallren är ju så smala, så där kan de inte hålla balansen, utan sitter och vinglar och skriker och det är ett jäkla oväsen tills man lyft över dem. DÅ lugnar de ner sig och ankorna också. Hur lång tid ska det ta innan de lär sig det här, kan man undra. Hemma går det ju så smidigt, så där har vi aldrig behövt fundera över saken.

Tuppen Boström:

Boströms favorit Gullviva. Hon börjar få glest med fjädrar på ryggen, stackaren:

Noppa:

Kycklingen är skvatt omöjlig att fota. Han far som ett torrt skinn. Piper gör han också - oavbrutet. Därför kallas han för Pip tills vi lyckas klura ut vilket kön det är. Jag kallar Pip för 'han', för jag förutsätter att vi inte kan ha sådan tur att det blir en höna. För det är ju hönor vi behöver. Naturligtvi borde jag ha fotat honom när han var en liten söt, svart dunboll, men det blev aldrig av. Nu ser han mest fånig ut, med sina långa ben, stora fötter, halvtaskiga fjäderdräkt och den där lilla löjliga stjärten:


Mamma Mynta:

Flodpärlmussla

Igår var det Älsklingens tur att åka hem. Jag tog ungarna för att åka till en grannfäbod, där de sägs ha en hel del djur. Ungarna ville förstås se djuren. Men i bilen somnade Trollet, så jag föreslog att vi skulle stanna till vid en bäck som vägen korsar, och som vi varit nyfikna på en tid, hela familjen.

Draken var överlycklig där han sprang längsmed ån och han ville nödvändigt i och vada, och extra spännande var det förstås att vada genom vägtrummorna, över till andra sidan. Vi upptäckte att bäcken, på vissa ställen, var alldeles full av flodpärlmussla. Vilken överraskning! Jag såg bara stora exemplar, och de skal som låg uppspolade på stranden var gigantiska, så jag kände mig lite tveksam till om där fanns någon bäckröding kvar så att föryngring kunde ske.

När Älsklingen kom tillbaka till buan, så visade det sig att han köpt med sig en ordentlig karta - hurra! Så jag kunde slå upp bäcken och upptäckte då att det faktiskt är en å, och nu när jag har googlat på den, så vet jag att där faktiskt finns röding fortfarande.

I grannbuan tittade vi på kor, getter, får, grisar och höns. I vår bua finns det bara kor - och så våra ankor och höns förstås. Det lär vara så att ingen vill låna ut djur till oss, för vi ligger mitt i ett vargrevir med alla de stora rovdjuren representerade. Den andra buan ligger förvisso också inom reviret, liksom vår by, men vår bua ligger allra längst upp i bergen, och där anses det uppenbarligen för riskabelt. Jag vet inte hur befogad den oron egentligen är. Jag är övertygad om att det är ett betydligt större problem med jakthundar som river får och annat helt urskillningslöst, men det är alltid vargen som får skulden om det inte är bevittnat.


Bild: Flodpärlmussla i just den ån jag skriver om. Bilden är särdeles och ofint stulen.

I betraktarens ögon

Som barn läste jag Katitzi-böckerna och var otroligt fascinerad. Och de där klänningarna, med vida kjolar, spets, guld och glitter var ju rena prinsesskläderna i mina flickögon, och prinsesskläder var det ont om under slutet av 60- och början av 70-talet. Och jag minns att mina föräldrar talade väldigt gott om Rosa Taikon, som minsann var silversmed och representerad på Nationaaalmuseum - rätt eller inte vet jag inte - vilket uppenbarligen imponerade på dem, åtminstone min far. Nå, jag hörde nog ett och annat mindre vackert om romer också, under min uppväxt, men på det hela taget tror jag att min bild av romer var positiv.

Sedan flyttade jag till Vårby Gård, och där fick man då sannerligen ingen positiv bild av någon, vare sig romer, svenskar, turkar, finnar, jugoslaver eller någon annan. I Vårby Gård var det rätt gott om finska romer. En jobbade jag med. Henne tyckte jag väldigt bra om, även om det för all del var rätt stökigt runt henne socialt. I Vårby Gård var det stökigt runt de flesta, socialt. Åtminstone kändes det som 'de flesta', antagligen var det inte 'de flesta', utan bara påfallande många. Hur som helst, hon hade ett svenskklingande namn och pratade svenska helt utan finsk brytning, och det tog lång tid innan jag fick veta att hon var rom. Det slår mig att jag aldrig i hela mitt liv har träffat en svensk rom. Inte så att jag varit medveten om det, i alla fall.

Under utbildningen gjorde jag ett mindre arbete om östrogenreceptorer, och jag fick följa med min forskargrupp på teater, de skulle se 'Singoalla' i Hagaparken. Det var då jag fick klart för mig vem Hans Caldaras var. Jag kände nog igen namnet, det gjorde jag, men jag hade verkligen ingen koll på vem han var. Föreställningen var otroligt häftig, färgstark och med mycket musik, och efteråt spelade Hans Caldaras och de övriga musikerna ytterligare romsk musik. Jag blev helt såld och sprang och letade romsk musik i affärer och på bibliotek, men jag hittade aldrig något.

(Tämligen suddig, men nå ja!)

Länge har jag tänkt att jag vill läsa 'Begrav mig stående', men det har inte blivit av. Men nu har jag i alla fall läst Caldaras självbiografi, som även den legat här hemma och väntat i hyllan sedan jag var i Stockholm förra våren och botaniserade på Pocketshop - ja, förutom de huvudsakliga botaniserandet på trädgårdsmässan då.

Den romske sångaren Hans Caldaras har i hela sitt vuxna liv arbetat mot våld, intolerans och främlingsfientlighet i samhället. Han har fört fram sitt budskap i press, radio och TV samt besökt skolor, fängelser, sjukhus och kyrkor landet runt. Hans vet själv hur det är att vara utsatt för mobbing och rasistiskt våld. Född i Stockholm med ett romskt ursprung, växte han upp i tält och tvingades föra en ambulerande tillvaro runt om i landet och fick t ex inte börja skolan förrän han var tio år.

I sina memoarer I betraktarens ögon, berättar han med allvar, humor och värme om sitt liv, om att vara flykting i sitt eget land, att bli tvångsomhändertagen och placeras på barnhem, att uppleva utanförskap både i det svenska samhället och i det romska, eftersom hans pappa inte var rom. Men också om glädjen i att upptäcka sången och att göra den till sitt liv, att få framträda med Wilhelm Moberg, Monica Zetterlund och Katarina Taikon och att göra internationell karriär med sina sånger på romanès. Han berättar också romernas svenska historia med utblickar till Europa, med t ex svårigheterna under andra väldskriget då romerna inte tilldelas några matkuponger och levde med skräcken att deporteras till Hitlers förintelseläger. Under senare år har Hans Caldaras deltagit i en rad internationella konferenser och seminarier och besökt romska byar skolor och gatubarn i Rumänien, där hans förfäder levde i en slags slaveri under 400 år. Cirkeln är sluten.

Buan

Djur och ungar är transporterade upp till buan och nu ska vi stanna i två veckor. Jag är hemma för att vattna, plantera och hämta lite glömda grejer och sedan ska jag handla innan jag åker upp igen.

Vi har kommit överens om att vi turas om att ta ledig dag. Detta för att minimera risken för storbråk med barnen. De är alltid tusen gånger värre när vi är tillsammans hela familjen - tyvärr! Man vill ju gärna kunna göra trevliga saker tillsammans.

I morgon åker Älsklingen hem för att gå till vårdcentralen och så passar han på och springer här hemma, där han kan duscha efteråt.

Hufwudstaden

Jag tog ungarna och åkte till Stockholm några dagar och Älsklingen fick vara lite ledig, gå på festival, dricka öl, träffa gamla kompisar och känna sig som ung på nytt.

Vi klämde Skansen, Naturhistoriska, Grönan och Lillebrors fiskecamp. Det var rätt tufft, må jag säga. Både Skansen och Grönan avverkade vi i 28° värme, och jag är redan stor som ett hus och svullnar lätt i benen bara av graviditeten. Men vi överlevde.

Förväntansfulla små på bryggan.

Regnbågen var vansinnigt spännande.

Wilma

Älskade Mille-katten är död. Hon blev påkörd uppe vid vägen, troligen i fredags. Vi var borta då, jag i Stockholm med ungarna och Älsklingen på festivalen. En kvinna, som kom till platsen senare, hade sökt sig ner i byn för att påtala vad som hänt - jag är henne så oändligt tacksam för det. Hon fick tag på våra grannar, som i sin tur kom till Älsklingen i lördags och berättade. Älsklingen hämtade hem henne och begravde henne här på tomten. Hon var rätt illa tilltygad i huvudet, sa han. Fördelen med det är att man kan tänka sig att hon dog direkt och slapp plågas.

Jag är så förtvivlat ledsen. Hon var min älsklingskatt. Jag kan inte fatta att jag aldrig får se henne igen, klappa den mjuka pälsen och pussa på det lena huvudet och örat med sitt lilla jack. Hon brukade alltid ligga hos mig i sängen på kvällarna. Och nu är hon alldeles borta. För alltid. Världens vackraste lilla halvabessinier.

Midsommar

Midsommar firade vi uppe i buan. Firade och firade, förresten. Det var ett veritabelt inferno av bråkande barn som provocerade, provocerade, provocerade och... tills det brast helt och hållet för mig. Jag tryckte ner Draken på golvet, vansinnesskrek, skakade honom och tog alldeles för hårt hans armar. Då hade han gnällt, bråkat, triggat igång och retat Trollet, provocerat och hånskrattat oss rakt upp i ansiktet i två dagar, vad fan vi än försökte med. Som alltid mådde jag pyton efter min urladdning. Dagen efter deppade jag ihop helt och hållet och bara låg i sängen och grät en hel dag. Efter ytterligare en dag hade jag återhämtat mig någorlunda. Men jag kom av mig helt och hållet med skrivandet.

Men hur fan gör man för att uppfostra barn??? För jag klarar då inte av det, det är då något som är helt klart. Tillsägelser, förnuftsresonemang, utskällningar, hot, mutor... ingenting hjälper. INGENTING.