De saknade

Igår var hoppet om att hitta Vitnos levande helt plötsligt som bortblåst. Ändå tittar jag efter honom hela tiden. På nätterna när jag är uppe och kissar står jag och kisar ut genom fönstret, och tror att ljusa stenar och allt möjligt är han. För att inte tala om vår vita anka Sippa. Så fort jag ser henne i ögonvrån så tror jag att det är Nonooos.

Jag inser nu att det inte är så troligt med en jakthund heller. För en sådan skulle bara bita ihjäl Nonooos, inte bära iväg honom utan att lämna ett enda spår. Det skulle i så fall vara om Nosen hunnit smita.

Grannen föreslog grävling, men, herregud, grävlingar äter daggmask och sniglar. Inte bryter de sig in i en bur och tar en stor kanin.

Jag sörjer honom så. Och jag sörjer Wilma.