Fåglar i svensk folklig tradition

I det förindustriella Sverige var ett visst mått av fågelkunnande nödvändigt för att klara av tillvaron. Man lade märke till de olika fåglarnas uppträdande, eftersom man därav menade sig kunna utläsa stundande händelser, väderlek, årsväxt eller rent av krig. Och i fåglarnas läten trodde man sig kunna uppfatta dolda budskap.

I Fåglar i svensk folklig tradition tränger Ingvar Svanberg ned i tidsdjupet och studerar den folkliga ornitologin under 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Här framträder en omfattande och sofistikerad fågelkunskap. Boken är en rik skildring av den folkliga ornitologin i Sverige och ett myller av namn och platser. Här ges inte bara svar på hur en fågel använts, benämnts eller uppfattats, utan också när, var och av vem informationen har getts.

En sådan här bok ska man ju inte - som jag - låna på biblioteket och sedan sträckläsa. Det är en bok att ha hemma i bokhyllan, eller på soffbordet, och plocka fram när andan faller på: när man ser en fågel i trädgården, eller hör en ute i skogen, eller på något sätt påminns om en viss fågel. Då ska man ta fram boken och läsa om just den fågeln. Sträckläser man blir det lite mycket rabblande. Nå väl, jag hade gott utbyte av den i alla fall och jag skulle nog faktiskt vilja ha den hemma i hyllan.

Den här bilden på trädkrypare, som fanns i boken, blev jag särdeles förtjust i.

Saknad

Det fattas en katt

Ruvning

Blåklocka, den tokfian, lade sig att ruva för några veckor sedan. Naturligtvis borde jag ha tagit av henne äggen, men nu blev det inte så. I förrgår kväll hittade jag en död kyckling under henne. En gul. I går hade hon gått av äggen och i redet låg ytterligare en död kyckling, också den gul. Vi som aldrig fått gula kycklingar förut. Fy vad trist allt sammans :(

Litania

Igår morse vaknade jag med huvudvärk. Alla tre ungarna bråkade och skrek om varandra, hela morgonen, såpass att jag kom för sent till jobbet i allmänt bedrövligt skick: stressad, yr, illamående, hysteriskt frusen, trött och med fortsatt huvudvärk. Jag fick ett par Alvedon av en sköterska och det tog udden av värken, men försvann gjorde den inte. När jag skulle sätta igång och jobba efter ronden gick det inte att logga in i journalsystemet på ena datorn. Då hade jag suttit och väntat i fem, tio minuter på att den skulle stånka igång. Jag bytte till nästa dator, som också behövde fem, tio minuter för att orka igång. Där funkade det inte att diktera. Jag försökte flera gånger, stängde av och satte på. Nej då! Jag bytte till första datorn igen. Efter att ha legat och krupit på golvet i tio minuter, på mitt onda knä som jag inte kan krypa på, lyckades jag lokalisera sladden till inloggningsdosan i ormboet som nu för tiden trycks in i något slags rör, så att man säkert inte ska lyckas hitta rätt sladd när något krånglar. Sladden var urdragen. Efter ytterligare fem minuter lyckades jag manövrera runt datorn, som hänger i två band, så att man måste använda båda händerna för att vrida den såpass att man hittar USB-portarna, och sedan kan man ta sin tredje hand till att stoppa i sladden i uttaget. Not. Då måste man ha hjälp av någon annan. Jag fick hjälp av en sköterska. Sedan kunde jag logga in i journalsystemet. När jag började diktera funkade inte den diktafonen heller. Då travade jag iväg till en tredje dator i en andra läkarexp. Den var ockuperad av en sköterska. Jag tänkte att jag i alla fall måste få något gjort och försökte ringa och konsultera en endokrinolog, något jag också hade på min jobblista. Det gick inte att komma fram till växeln. Det tutade två gånger och så kopplades jag bort. Varje gång jag försökte. Då var det liksom något som brast i mig och jag sa många fula ord och härjade lite allmänt. De snälla sköterskorna började då uppenbarligen tycka lite synd om mig, för de hjälpte till att ringa efter folk som kunde se över datorerna och erbjöd sig att hämta kaffe. Fast jag mådde för illa för att kunna dricka kaffe. Slutligen kom två damer och fixade datorerna så att jag kunde sätta mig och börja jobba. Sedan frös jag och frös och frös så att jag skakade, trots t-shirt, bussarong och läkarrock (vilket jag aldrig brukar använda). Hypothyreos! sa överläkaren och spände ögonen i mig. En syster skyndade fram för provtagning, men jag hade naturligtvis helt normalt TSH och T4. Nej, ingen feber heller. Jag får aldrig feber. Jag plågade mig igenom hela dagen, men idag ligger jag nerbäddad i sängen och en sjuk Trollunge har jag här hemma också.

Och jag tycker liksom inte att det är rimligt att man, efter nio års läkarutbildning (hittills) ska ägna sin arbetstid, åtminstone någon timma per dag, åt att slåss med ickefungerande teknik och ligga på golvet och trassla med sladdormbon intryckta i ett rör. Det är jäkligt dåligt utnyttjande av våra skattemedel. Och ytterligare en förklaring till varför doktorn har så lite tid för patienten nu för tiden.


Skrivandes detta blev jag uppringd av dagmamman och fick åka iväg och hämta hem sjuk Nasse också. Så var det slut med den vilan.

Bottennapp

Jag har fått mina STA-fröer. Det blir sämre och sämre för varje år. Såpass att jag börjar tappa lusten att beställa. Det sämsta jag varit med om tidigare var 11 av 20 förstahandsval. I år har jag fått 7. Och därtill 3 sorter jag inte ens haft på reservlistan. *mutter*

Några fröer från Konnässörsklubben har jag ännu inte sett.

I ro

Något matt efter att ha fått iväg tre särdeles griniga och bråkiga ungar till respektive skola, lekis och dagmamma, kommer jag hem, rätt nöjd ändå över att ha lyckats behålla både lugn och humör. Jag tänder ljus i hela köket, gör min kaffebalja och en macka med västerbottenost och tar fram morgontidningen. Ute snöar det, stora långsamt fallande flingor. Det är vackert. En liten stund i ro.

Prästhavre

Min Billbergia blommar. Just det här exemplaret gör det inte alls lika ofta som mitt förra, men nu så! Och jag är glad att den vill blomma alls. Det här exet vill jag minnas att jag vann på ett lotteri på ett av STA:s möten. Då hade jag varit utan i flera år och jag blev så himla glad när jag fick tag på en igen. Man brukar ju inte direkt hitta dem i blomsterhandeln.

Vad blev det av min förra? Jag minns inte. Antagligen gjorde jag mig av med den när jag flyttade från Vårby Gård till Västerhaninge. Där var det så väldigt mycket mindre plats i fönsterna och så väldigt mycket mörkare. Det var många krukväxter som gick åt i den flytten. Och under åren där, i det mörkmörka.

Fluggu

Flugutställning i kommunens lilla "kulturhus".

Herrarna lär ha varit i majoritet på vernissagen - för ovanlighetens skull.

Bokbokslut 2013

Jag läste 37 böcker i fjol. Jag tycker att 52 böcker per år, en i veckan, är ett anständigt antal. Men nå ja, när livet ser ut som det gör, är det bara att gilla läget.

Bara tio av böckerna har jag läst, de övriga är CD-böcker jag lyssnat på.

Jag blir tämligen förskräckt när jag ser att inlägget om den första bok jag läste för året är daterad 4:e juli. Dessutom är det ett glapp med ett inlägg 21 februari och nästa just 4:e juli. Det måste vara något fel. Läste/lyssnade jag inte alls på fyra månader? Ja, nu släpar ju inläggen ofta efter en del, och ibland har jag läst böckerna flera veckor innan inlägget kommer, men ändå. Var det så att jag läste utan att läsa ut, eftersom jag bara somnade ifrån och aldrig fick något sammanhang?

De jag gillade allra, allra bäst var nog:
Berättelsen om Pi
Den odödliga Henrietta Lacks

Tror jag.

Vintergatan igen

Jag har alltid älskat Nils G Stenqvists Du har tid som finns på Huddinge station, i synnerhet hans Vintergatan. Jag passerade den ofta när jag åkte mellan Stockholms universitet och Huddinge vux. Undrar om han inte har gjort någon utsmyckning på Flemingsbergs station också. Eller minns jag fel? Jag är nog överhuvudtaget rätt svag för Stenqvist.

Här kommer Vintergatan igen i etsningen Natt.

Och här är Herschels ursprungliga variant

Vintergatan

Jag tycker att den är så söt. Jag blir alltid glad när jag läser den, Topelius Vintergatan.


Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar, 
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar, 
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå, 
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans, 
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns. 
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än, 
jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt; 
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt. 
Och Salami så hette hon, och Zulamit var han, 
och båda älskade så högt och älskade hvarann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då, 
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också. 
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro; 
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem. 
Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem; 
tallösa världar, underverk av skaparns visa hand, 
sig bredde mellan Salami och Zulamit i brand.

Och då har Zulamit en kväll, av längtans makt förtärd, 
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld; 
och då har Salami, som han, från randen av sin sol 
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro, 
och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro, 
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban 
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.

Förfäran grep keruberna; till Gud steg deras flykt: 
»O Herre, se vad Salami och Zulamit ha byggt!» 
Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred: 
»Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.»

Och Salami och Zulamit, när bryggan färdig var, 
de sprungo i varandras famn - och strax en stjärna klar, 
den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår, 
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt 
och skildes åt af synd och sorg och kval och död och natt, 
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro, 
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro. 

Zacharias Topelius

Klaustrofobi

I morse när jag kom ner i köket var här bara 17, 18°. Vi har lite svårt att få jämn temperatur här i huset. Köket är alltid kallast. Jag tände massor av ljus och gjorde i ordning frukost. För en gångs skull lyckades jag komma upp alldeles på egen hand och i någorlunda anständig tid.

Det snöar och är fullt av gulsparvar under häggen. Älsklingen har gått ut för att skotta och tagit ungarna med sig. Jag får förhoppningsvis en halvtimmas lugn och ro här inne och ska röja i köket, ta hand om tvätten och försöka bringa lite ordning bland DVD-filmerna...


Det fick jag inte nej, tre minuter så stod Draken i hallen och skrek hysteriskt om att pappa förstör pulkorna (trams förstås!) och efter ytterligare två minuter följdes han av Nassan som lade sig på hallgolvet och skrek hysteriskt. Älsklingen lyfte ut henne och försökte få henne att komma igång och leka, men hon ställde sig bara utanför dörren och skrek och skrek och skrek. Till slut släppte jag in henne och frågade om hon ville vara inne. Hon skakade på huvudet. Vill du gå ut då? Hon skakade på huvudet. Vill du komma in? Hon skakade på huvudet. Jag öppnade dörren och sa, gå ut nu då! Nassen skakade på huvudet.

Jag slet av henne alla kläderna igen - dem jag jobbat mig svettig för att få på henne tio minuter tidigare (Hur pallar dagmamman att klä på fem, sex overallungar?!?) - muttrande och skällande om att hon baske mig fick lämna mig ifred en stund. Det har hon nämligen inte gjort sedan sex i morse.

Jag är inte bra på att vara mamma :( Jag går alldeles sönder när det precis oavbrutet skriks, gapas, tjatas och mals i mina öron och Nassen klättrar på mig, drar i mina kläder och ska snutta var femte minut. Klaustrofobikänslor. Rakt av.

För närvarande

Dricker:
Darjeeling mest. Och kaffe. Kaffe, kaffe, kaffe.
Förut hade jag alltid honung i svart te, men aldrig i grönt eller rött. Jag har slutat med det. Helt plötsligt var det godare utan.

Läser:
Gösta Berlings saga. Ja, jag har ju blivit lite svag för Selma Lagerlöf på gamla dagar.
Fåglar i svensk folklig tradition av Ingvar Svanberg.
Städa! av Estrid Bengtsdotter och Lotta Kühlhorn.

Lyrik:
Om ugglan ropar igen av John Haines
Heidis nya bok, Det kvite romet. Underbar! (Heidi Strand Harboe)
Egentligen behöver jag gott om tid och en känsla av lugn och ro för att kunna läsa lyrik med behållning. Det är bara att inse att så är det inte i mitt liv nu. Istället har jag börjat läsa bara en eller två dikter per dag. Det funkar. En dikt kan man ta in.

Lyssnar på:
Den skarpa eggen, del 2 av Den mörka materien av Philip Pullman. Mycket musik blir det inte just nu. Har jag svårt att koncentrera mig på boken så blir det P2.

Jobb:
Placerad på kardiologen. Med ett till två jourer i veckan.

Dominerande känsla:
Trötthet

Väder:
Snö. Runt -9°.

Bäst just nu:
Att vi har fått vårt fadderbarn via SOS Barnbyar. Äntligen kom jag till skott! Jag har till och med kommit ihåg att posta autogiroblanketten. Kors i taket!

Sämst just nu:
Tröttheten. Den eviga tröttheten.

Fadderbarn!

Äntligen kom jag till skott! Nu har vi fått ett fadderbarn via SOS Barnbyar. Hon heter Miatta, är nio år och bor i Bo i Sierra Leone.

Nu ska vi se om jag och ungarna kan lära oss lite mer om Sierra Leone.

Tyar inte

En enda vecka i arbete efter julledighet och sjukskrivning och jag är totalt utmattad. Jag började med jour i tisdag och igår gick jag jour igen. Jag är alltid väldigt trött efter att ha gått på akuten men jag har inte reflekterat så mycket över det, mest tänkt att det beror på att jag antagligen är väldigt spänd hela tiden, till följd av hur fruktansvärt plågsamt jag tyckte att det var att gå där under AT.

Nu börjar jag inse att det beror på framförallt två saker: total avsaknad av arbetsro och total avsaknad av pauser.

Jag är känslig för ljud. På läkarexpen sitter vanligen 3-7 läkare som dikterar, pratar i telefonen och diskuterar med varandra. Sjuksköterskorna springer ut och in och vill att man ska kolla på EKGn och frågar om ditt och datt. Mobimedsignalen är komplett fasansfull och den ljuder från tre sökare och datorn. Telefonerna ringer, sökarna piper, ambulanstelefonen - som också har ett fasansfullt ljud - ringer. Med jämna mellanrum dyker det upp kolleger från kirurgen, ortopeden, barn eller gyn och vill diskutera något eller få hjälp med ett EKG.

På akuten har man inga raster. I bästa fall sitter man inne i personalrummet och kastar i sig maten på tio minuter. Jag trodde att jag brukade sitta längre och blev rätt bestört när jag insåg att det faktiskt bara var tio minuter. Ibland hinner man inte äta alls, ibland äter man framför datorn. Fikaraster existerar inte. Inte för medicinläkare i alla fall.

Jag fungerar fram till två - om jag jobbar dagpass. Sex timmar, sedan är det IQ fiskmås som gäller. Jag kan inte tänka. Jag kan inte fatta beslut. Det tar en evighet att diktera klart. Jag sitter och stirrar på akutliggaren och minns inte vad det var jag skulle göra, vilken patient jag skulle klicka fram, hittar inte namnet. Eller så stirrar jag på tavlan med telefonnummer och minns inte vilken avdelning jag skulle ringa, hittar inte numret till bakjouren, fast jag egentligen vet exakt var det står.

Uppenbarligen fungerar jag bara i sex timmar i den här miljön och under de här omständigheterna. Det känns lite konstigt att inse det för jag är van vid långa arbetspass och att gneta på oförtröttligt.

Jag var så glad när jag kom tillbaka och upptäckte att jag inte var så långsam, att jag faktiskt avverkade patienter i ganska rask takt, men det gäller alltså bara fram till två. Efter det hinner jag max en patient och att få klart släpande diktat, remisser och anteckningar krävs det ofta övertid för, eftersom jag är så vansinnigt trög vid det laget.

Det är trist! Jag tror inte att det är en förmåga jag skulle kunna öva upp. Sannolikt kommer jag bara att bli mer och mer känslig ju äldre jag blir.

Tjugondedag Knut - nästan

Så kom då äntligen snön och temperaturen sjönk. Det snöar ännu. Plötsligt blev det vackert igen, ljusare. Det faluröda lyser mot snön istället för att stå murrigt mot det brungrå.

Den tovade fågeln och hjärtat hittade jag i Hemslöjden i Falun - och föll pladask. De har fått pryda tallriset med halm- och näverfigurer över julen. Känns nästan synd att plocka ner dem, i synnerhet fågeln.

Granen slaktade vi faktiskt redan i fredags kväll och Älsklingen har plockat ner en del adventsljusstakar. Idag plockar jag ner resten. Jag ska bara dricka upp min andra kaffebalja och försöka komma igång för dagen. Det är trögt.

Inte än

Nej, än är granen inte utdansad. Jag har i alla fall lyckats valsa hem från akuten med endast en timma övertid gjord. Och nu blir det en two step rakt ner i sängen för att, som musungarna, snarka några timmar i schottistakt. Och jag ska göra det alldeles själv, utan minsta hjälp av någon inre gudinna.

Nä, fy vad jag är tramsig! Jag har för övrigt inte ens läst den där boken, bara några korta utdrag, och det räckte för att jag skulle bli urless på den där evigt dansande inre gudinnan.

Marsch pannkaka, frk Scylla!

Via con me

Röja

Här måste röjas. Det är sanslöst. Hopplöst. En veritabel katastrof.

Det går inte att komma in i klädkammaren längre. Ungarnas skåp och lådor är proppfulla för att jag aldrig har tid att sortera ut urvuxna kläder. Min garderob är full av kläder jag aldrig använder. Jag hinner ju aldrig göra något åt eländet. I förrådet ute i uthuset står allt huller om buller och det går knappt att komma in där heller. Mina lådor är överfulla och behöver rensas ur. Jag har flera hyllor i bokhyllan med gamla pärmar från läkarutbildningens preklin. Det ska ut. Men när ska jag orka, hinna?

Fram till idag gick det knappt att komma in i tvättstugan heller. Hela dagen har jag röjt och röjt och röjt. Det börjar se anständigt ut, men det finns en hel del kvar att göra.

Jag blir GALEN! Jag står inte ut i denna RÖRA!


Ovan: en liten skyddsängel som ska se till att jag inte kokar över.

Sidensvansar!

Det har varit dåligt med småfåglar här i vinter, antagligen för att det är varmt och snöfritt, men nu är sidensvansarna här. Underbara fåglar! Och under häggen är det fullt med pickande gulsparvar. Jag blir verkligen glad av fåglar, både mina egna och de små.

Trollet och jag håller på att baka bröd till lunchen.

Julen må vara slut, men jag fortsätter att lyssna på Jul i folkton.

Frön

Inte ens fröerna lockar särskilt. Jag har i alla fall pliktskyldigast gått igenom STA-listan och listan på Konnässörsklubbens sida och fått iväg beställningen.

Så här ser den ut, för den som händelsevis befinner sig på samma nördnivå:

STA (De 20 i första hand)
Diphylleia sinensis
Deinanthe caerulea 'Blue Wonder'
Cardamine heptaphylla
Maianthemum dilatatum
Syneilesis aconitifolia
Triosteum himalayanum
Chionantus virginicus
Aristolochia manshuriensis
Diphylleia grayi
Armeniaca mandshurica v mandshurica syn Prunus m v mandshurica
Corydalis malkensis
Paeonia obovata v alba
Chamerion angustifolium 'Album'
Cardamine glanduligera
Clintonia udensis
Mitella diphylla
Aconitum napellus 'Album'
Calmagrostis x acutiflora 'Overdam'
Camassia leichtlinii 'Alba'


Konnässörsklubben
Kirengeshoma palmata
Deinanthe bifida
Stewartia pseudocamillia
Viburnum furcatum
Diphylleia cymosa
Heliosperma quadrifidum
Tulipa sprengeri
Arisaema ciliata v liubanense


Mycket vitt där ja!

Årets tredje

Jag vaknade först vid 10-tiden och kände mig fortfarande rejält skruttig. Jag muttrade lite på Älsklingen för att han inte väckt mig tidigare. Han hade varit inne och pratat med mig vid två tillfällen, sa han. Jag minns det inte ens. Nu har han tagit ungarna med sig till det lokala leklandet för att de ska få rusa av sig lite och för att jag ska få vila en stund.

Jag har röjt undan frukostbordet, plockat i och ur diskmaskinen, tagit rätt på tvätten och kört en maskin till, satt en gryta på långkok och ringt Mamma som kom hem från sjukhuset igår.

Nu har jag tänt ljus och krupit upp i min älskade fåtölj med en kopp te och 'Gösta Berlings saga'. Äntligen lite vila och ro!

Afriksbarnen göre sig icke besvär!

Efter att under hela jul-nyår ha sett mina sketongar sitta och gnälla över ta mig fan all mat som sätts på bordet, antingen den ena eller båda (ja, av pojkarna då), och sett Nassen sitta och kladda och kleta och klafsa med maten, och inte äta en tugga (jo, hon är en sketonge hon också, vad den här saken anbelangar), beslutade jag mig för att äntligen komma till skott med att skaffa fadderbarn.

Jag blir vansinnig över att se pojkarna grimasera missnöjt och att tvingas slänga ut Nassens matgeggamoja till hönsen - även om det nu är bättre att ge det till hönsen än att slänga det i soporna - samtidigt som barn bokstavligen svälter ihjäl i samma nu. För att inte tala om allt annat de utsätts för: skitigt vatten, ohälsosam miljö, sjukdomar, barnarbete, övergrepp, könsstympning, naturkatastrofer, diskriminering på grund av kön, religion, etnicitet...

Jag skäller på dem, talar om att barn svälter ihjäl medan de sitter där och gnäller, och det har samma effekt som afriksbarnen* hade på mig när jag var barn. Ingen alls. Jag vill att de ska förstå hur bra de har det, under vilka omständigheter en stor del av världens barn faktiskt lever, även om de nu inte glufsar i sig falukorven för det. Men jag vet inte riktigt hur och när jag ska berätta, så att de verkligen lyssnar och förstår. Jag tänkte att ett fadderbarn, ett barn de har en bild och ett namn på, en uppfattning om hur det lever, kanske skulle kunna hjälpa till. Fast ett fadderbarn har det ju förhållandevis bra. Å andra sidan behöver de kanske inte se det allra värsta. Kanske är det allra värsta i alla fall för svårt att greppa.

Jag tänkte också att jag skulle vilja stödja Vi-skogen regelbundet. Jag tror på det de gör. Dels trädplanteringen, dels fokus på kvinnorna. Vad jag förstår visar all forskning på att bäst resultat vid bistånd ger satsning på kvinnorna.

Under tiden jag suttit här och googlat för att välja organisation för fadderbarn (svårt!) och utröna hur man kan stödja Vi-skogen, så har jag fått nys om skattereduktionen vid gåvor till hjälporganisationer - något som tidigare gått mig helt förbi. Och då inser jag att jag bör höja mina 100 kronor i månaden till Läkare utan gränser till 200.

***

Ja, Läkare utan gränser har jag fixat medan jag satt här och skrev. Nu ska jag bara välja organisation för fadderbarn (SOS barnbyar? Plan Sverige? Barnfonden? Någon annan?) och lyckas få till autogirot till Vi-skogen. Jag gjorde ett tappert försök med e-legitimation alldeles nyss, men jag har fått en ny variant som jag av någon anledning aldrig lyckas lära mig. Insert card! Kort? Vilket kort???



*Afriksbarnen är vad jag själv lär ha kallat de-stackars-barnen-som-svalt-i-Afrika, som mina ömma föräldrar försökte använda sig av i sin fostran av sin bortskämda i-landsunge.

Frid på jord!

Så mörk är natten i midvintertid

Och ävenså dagen.

Det har varit osedvanligt mörkt idag, konstaterade vi, Älsklingen och jag. Igenmulet, grå-brun-ful-trist och diset suddade ut konturerna av Djurmo klack. På eftermiddagen, när jag kom mig ut en kort liten sväng runt nedre byn med Nasse för att få lite frisk luft, blåste vinden isande kall. Det var verkligen inte skönt någonstans eller på något vis.

Nasse fortsätter att klänga på mig dagarna igenom. Så fort jag försöker lägga mig för att vila, så är hon och kliver och klättrar och hoppar på mig, eller så ska hon snutta. Försöker jag sitta en stund med en bok, med datorn eller med en stickning, så ska hon genast upp i mitt knä och klänga eller snutta. Hon är världens mjukaste och gosigaste och jag är en riktig kelgris själv. Men kanske inte 24 timmar om dygnet. Hon ligger ju i min säng och trängs, skuffar och stångas hela nätterna också, för närvarande.

Ja, jag vet. Jag skulle ju sprudla. Iaktta men inte värdera, det är väl det man ska? Men grå-mullvadsbrun-mörkt, isande vindar, brist på vila och förkylning som aldrig lägger sig väcker inget sprudel hos mig. Tyvärr! En annan gång.

Nyårsdagen

Vi tittade på Spirited Away i väntan på tolvslaget och den som somnade i soffan var varken jag eller någon av ungarna, utan Älsklingen. Där ser man! Men så hade jag ju inte vaknat förrän halv elva på förmiddagen, så det rörde sig trots allt inte om så många timmar. När vi kom ut för att skjuta några fyrverkerier var det helt klart och stjärnhimlen var magnifik. Över ladugårdstaket stod Orion och Aldebaran glödde rött. Vi skålade i en magnumbutelj med cider. Det gick bra det med.

Nu är det mulet igen. Älsklingen har tagit Trollet med sig på bio. Draken väntar otåligt på Ivanhoe. Nassen har somnat uppe i min säng, innan dess har hon klängt på mig ända sedan jag vaknade vid elvatiden. Nu passar jag på och skriver och dricker lite grönt te i min trollsländekopp innan jag hänger lite tvätt och sedan - antagligen - fiser ihop i en fåtölj. Orken är det inte mycket med och jag känner mig fortfarande ordentligt kravlig. Jag räknar med att vara sjukskriven imorgon och på fredag också. Och på sätt och vis är det en lisa att vara såpass dålig att jag inte ens behöver fundera på om jag kanske borde åka iväg och jobba ändå, med paracetamol och naproxen kommer man ju långt. Men inte den här gången. Den här gången är det inte att tala om.

(Ja, naturligtvis har jag fåglar i min julgran!)

Jepp, jag gillar animé. Som sjutton. Den här är sketabra, förstås. Jag antar att det är en av de mest kända och kanske den med bäst anseende. Vi har haft den länge, det har bara inte blivit av att jag sett den. Väl värd sin Oscar.