46 + 1

Jag antar att det går hyfsat. Icke desto mindre får jag adrenalinpåslag så fort jag går innanför dörrarna på Storsjukhuset. Iskalla fingrar och lätt huvudvärk, från ankomst till avfärd. Så djupt sitter det. Jag kommer inte åt det. Jag tänker inte Fan, nu ska jag till det där hemska stället, om mornarna, jag bara åker dit. Ändå. Glöm det där med tanke-känsla-handling. Det är en betingad jävla reflex hos mig. Och imorgon... Slask! Rakt ner på akuten.

Igår blev överläkaren upprörd över att en av mina underläkarkolleger skulle ner på akuten efter lunch, eftersom han själv var tvungen att täcka upp på två ställen. Han tyckte att kollegan behövdes på avdelningen. Ja men, Scylla är ju här sa kollegan. Ett litet uns av förnärmelse fick mig att säga: Ja ja, om jag klarade fyra utskrivningar igår, ska jag nog lyckas prestera en idag.

Va?! Gjorde du fyra utskrivningar igår?! sa överläkaren och såg alldeles bestört ut. Det säger väl allt om vad de tror mig om - eller inte tror mig om, snarare :(  Inte bara jag som har negativa förväntningar på dem, med andra ord. Jag är redan dömd. Jag dömdes ut direkt då jag kom till Storsjukhuset för att jag var osäker, lite rädd och sökte stöttning. Det enda jag hade behövt var en uppmuntrande klapp på axeln, lite handledning, någon som pratade med mig, överhuvudtaget såg mig, så som man normalt brukar se sina kolleger.

Ja ja, nu är det bara 51 veckor och en dag kvar av denna konstanta olustkänsla och avsaknad av någon som helst form av arbetsglädje. Ja, minus fyra veckor semester då. Jag borde förresten försöka ta ut fem, jag har att ta av.

Ok, från och med nu påbörjar jag nedräkningen: 46 + 1

Falling Water

I fredags kväll såg jag en kort stund på K special, ett program om den amerikanska modernismen. Plötsligt visades ett hus svävande över rinnande vatten i ett fantastiskt höstlandskap, Falling Waters. USAs mest kända hus, sades det, skapat av Frank Lloyd Wright. Och jag måste nu erkänna att jag inte kan påminna mig om att jag har sett det förut. (Ja, förfasa dig du, Viola!)

Tänk att bo på ett vattenfall omgiven av skog! Som alltid saknar jag skogen. Och ljudet av vatten. Nej, älven är bara fem minuter bort, men den varken syns eller hörs och jag känner aldrig lukten av vatten. Och skogen börjar på andra sidan åkern, ett par minuter bort. Men skog och vatten är inte här. Det är skillnad.

Huset är ju på tok för stort och jag är inte så förtjust i väldigt stora öppna ytor, hur fint och tjusigt det än anses, men nog kan jag tilltalas av interiörbilderna också.



Jo, ett mini-Falling Water kan jag absolut tänka mig :)

Om att läsa

Både Älsklingen och jag tycker mycket om att läsa och vi lärde oss tidigt. För Draken har jag läst sedan han var nyfödd. Jag gick ensam där hemma med honom utan större behov av sällskap och jag tyckte att han måste höra tal. Det är ju begränsat hur mycket man egentligen kan prata med en bäbis. Så ja, gubben lilla, nu ska vi ta av pyjamasen här och byta. Så ja! Åh vad bra! Och så smörjer vi lite...  Kom till mamma nu, älskade unge. Så jag läste. Läste och sjöng. Det var ramsor, poesi, barnböcker, vuxenböcker... allt möjligt. När han blev lite äldre satt han alltid och bläddrade i böcker och drog ut böcker ur hyllorna. Jag köpte ett antal utrangerade böcker från biblioteket för en krona styck, för jag tänkte att det inte skulle göra så mycket om han rev sönder dem, så där som ungar gör.

Han rev aldrig sönder dem. Och böcker släpade han jämt runt på. Och jämt ville han att vi skulle läsa något. Mest var det faktaböcker, företrädesvis om djur. Vi trodde att han skulle lära sig läsa tidigt, dels för att han borde ha det i generna, dels för att han hört sagor och haft böcker omkring sig hela sitt liv, dels för att han behövde kunna läsa för att slippa sin frustration över att alltid be oss om hjälp - hjälp som vi inte alltid hade tid, lust eller ork att ge honom. Men inte lärde han sig läsa. Inte ens efter ettan läste han särskilt bra.

Nu läser han förstås, nu när han har börjat fyran, men inte så där jättegärna. Men lyssnar gör han. Jag läser förstås fortfarande för honom, i princip varje kväll, men när man jobbar heltid, har tre barn att natta och ungen har bestämt sig för att "saga" ska man bara höra på kvällen när man ska lägga sig, för det är då det är mysigt, så är det ju begränsat hur mycket tid man kan lägga på det hela. Vi håller på med Tusen och en natt.

Det senaste halvåret, ungefär, har jag fått honom att börja lyssna på talböcker. Det har varit en utmaning att hitta sådant som tilltalar honom, och jag har blivit fånigt lycklig när jag funnit något han tyckt om.

De han hittills gillat bäst har varit:

Skriet från Vildmarken

Över näktergalens golv

Godnatt Mister Tom

Ja, jag försöker ju peta in en och annan klassiker, därav det tidigare misslyckade försöket med Den hemliga trädgården.

Just nu håller han på och lyssnar på Sagan om ringen och har hunnit fram till Sagan om konungens återkomst, och han är alldeles till sig i trasorna. Filmerna har han ju sett hur många gånger som helst, men jag tror att han tycker att det är väldigt spännande att få höra om allt det som inte tagits med filmerna.

Förhoppningsvis kommer han att ha lika stor nytta av sitt lyssnande som han skulle ha av att läsa. Det han förlorar när det gäller text och stavning får han förhoppningsvis igen i muntlig presentation av en text, av berättandekonst. Hoppas jag. Egentligen är ju det muntliga det ursprungliga, det "normala", det människan fått hålla sig till genom hela sin historia, fram till för hundra år sedan (grovt). Men ändå något som vi nästan håller på att förlora, åtminstone här hos oss.

Och solen har sin gång

Men herregud, de bara dricker ju! Och inte vet jag om jag håller med Stefan Sauk om att det skulle vara en vacker kärleksskildring. Eller rättare, jag tycker inte att det är en vacker kärleksskildring. Och inte tycker jag att Hemingways språk är lakoniskt. Men det är något med språket - och vemodet - som gör hela boken. Det går inte att sluta lyssna. Stefan Sauk läser alltså och det gör han bra. Han har själv valt boken, vad det verkar (se nedan)

Och solen har sin gång är romanen om "den förlorade generationen", om en krets av rotlösa unga människor i 20-talets Europa. Den amerikanske journalisten Jake och den unga engelskan Brett är som sina vänner smärtsamt övertygade om tillvarons brist på mening. Jakten på starka upplevelser för dem från barernas och erotikens Paris till det solheta Spanien och tjurfäktningens dramatiska final. Denna snabba och täta historia om oförlöst kärlek och det desperata sökandet efter en livshållning etablerade Ernest Hemingway (1899-1961) som stilbildare och språkrör för en hel generation.

Stefan Sauk väljer en klassiker
Och solen har sin gång är en av de vackraste kärleksskildringarna jag läst. Vacker därför att undertonen är så sorglig. Hemingway skriver med ett knapphändigt, lakoniskt språk men lyckas ändå skapa så oerhört starka känslor. Jag läste boken första gång när jag var ung men kan lugnt säga att känslan sitter kvar än idag. Känslan av att veta hur den riktiga kärleken ska kännas. Om jag någon gång skulle bli tvungen att rekommendera en bok om kärlek till en ung människa skulle jag utan tvekan rekommendera Och solen har sin gång.

Vila på gröna ängar

Men... Eh... Jag vet inte jag. Slutet var så fruktansvärt deprimerande, ett riktigt antiklimax. Jag behöver verkligen inga "så levde de lyckliga i alla sina dagar", men det här slutet tyngde verkligen. Eller kanske var det egentligen bara slutet för en av personerna som tyngde, för andra slutade det ju synnerligen lyckligt. Men det är tyngden jag bär med mig.

Och den där jäkla Erlend, herregud! I första boken tyckte jag att han var en angenäm bekantskap, men ju mer jag läst desto mer osympatisk har han blivit. En bortskämd jävla skitunge, så gammal han är. HUR kan någon välja en sådan man som far till sitt barn. Obegripligt. Jag ryser bara jag tänker på honom.

Icke desto mindre känns det tomt att det inte finns någon mer del att läsa nu.


(Vad tänkte du, Johanna?)

De sista skälvande

Ja, då var det slut på det roliga. Imorgon bitti åker jag hemifrån, 40 minuter tidigare än vanligt, för att tillbringa ett år på det ställe som fått mig att må som allra sämst i hela mitt liv.

Jag tröstar mig med att det orimligen kan bli värre än jag föreställt mig. Har jag föreställt mig något? Egentligen inte. Jag har inte tänkt ut ett enda fasansfullt scenario, aldrig tänkt mig stå där på 1:an, IQ fiskmås, och se en patient dö ifrån mig, bara för att jag är så dum och oduglig och inte förstår hur jag ska göra. Ingenting sådant. Bara känt ångesten, den totala ensamheten för att alla drar sig undan mig, hur oduglig jag betraktas och hur korkad jag är. Och jag har exploderat här hemma för minsta lilla. Skällt på ungarna. Snäst åt Älsklingen. Gråtit en skvätt med jämna mellanrum.

I morse fick jag ingenting gjort. Trots att det fanns massor att göra som jag faktiskt gärna ville: städa och göra fint, ta rätt på tvätten, stå och stryka (och lyssna på året Sommar-program), fixa i trädgården, sätta mig i en stol och handarbeta, lägga mig och läsa. Jag vet att Älsklingen hade gjort vad han kunnat för att ge mig andrum. Men jag bara satt. Eller gick. Fram och tillbaka. Först vid tvåtiden kom jag igång.

Nu har jag städat nedervåningen och delar av övervåningen, tvättat, strukit, hämtat kassar ur bilen (mina grejer från jobbet, blommor, prydnadssaker och böcker jag behöver ha tillgång till), lagat mat, badat barn, nattat och läst saga, förberett allt för i morgon: mina kläder, det jag behöver ha med till jobbet, matlådan och ungarnas kläder (ni anar inte vad Älsklingen lyckas sätta på dem ibland om man inte håller lite koll!)

Egentligen kröp jag upp här i fåtöljen för att repetera lite EKG. Det har aldrig varit min starka sida, omansäjer, och jag ska ju börja på kardiologen. Det går väl an med de EKG:n som finns i undervisningsmaterial, men ni anar inte vad man kan träffa på i verkliga livet. En del EKG:n ser verkligen helt galna ut, utan att patienten för den skull är särskilt sjuk, åtminstone inte hjärtsjuk. Själv håller man däremot på att få hjärtsnörp när man ser dem.

Jag hoppas att jag ska sova gott på det glas rödvin jag nu inmundigar och med längre resväg blir det mer tid att lyssna på böcker. Ja ja, det är bara att ge sig på det.

David Copperfield

Jo, jag bekände ju i början på sommaren att jag inte läst Dickens tidigare utan att min första bekantskap med honom var den ljudbok av Oliver Twist som jag då lyssnat färdigt på. Ganska snart därefter lånade jag David Copperfield. När någon som föredrar böcker på max 200 sidor lånar en 900-sidorsklump så betyder det något. Med nuvarande läshastighet tog det ju sin tid att ta sig igenom den, typ hela semestern, men åh, åh, åh vad jag gillar det här. Och vad det grämer mig att jag inte läste Dickens i min ungdom, eller för den delen när som helst innan jag började läsa på KI och mitt liv plötsligt försvann. Egentligen skulle jag vilja kasta mig över nästa Dickens omedelbart, men när det nu är som det är och jag orkar läsa ungefär två sidor efter att ha nattat ungarna och röjt undan det värsta innan jag själv slocknar, så känns det inte riktigt meningsfullt. Jag får vänta tills jag åtminstone hinner/orkar läsa ett 30-tal sidor om dagen om det ska vara någon mening med det.

I ett annat liv.