Så fort

Så fort hösten kom. Plötsligt känns luften lite isig. Längs vägen står mjölkörten med röda blad och silvriga frövippor. Mot det ännu gröna gräset står örnbräken, fräken och liljekonvaljeblad gula.

Det har varit körigt den här veckan. Igår hade jag åtta tämligen omständliga utskrivningar på akutvårdsavdelningen, tre olika överläkare att ronda med - en kardiolog, en neurolog och en medicinare, det tar extra tid, tro mig! - och jag blev hela tiden avbruten i det jag gjorde. Nå ja, idag är jag hemma med sjuk Trollunge och får pusta ut lite. Det är oändligt skönt.

Jag hittade märgpipa och kokar grytbas. Och bakar rågsiktskakor. Höst.

Här

Här är fler som röker och färre som använder cykelhjälm, fullt med folk på gator och uteserveringar, i synnerhet på Lilla Torg, där är det knökfullt. Utanför Centralstationen finns fina "stenar" med små ljuspunkter som jag förälskat mig i. Och jag gillar hästarna på Gustav Adolfs torg.

Här är så fint och det känns så levande.

I den ljumma kvällen har jag gått genom stan och sett tinnar och torn, spiror och flöjlar avteckna sig mot den mörka himlen, fantastiska fasader, ljusen på kyrkogården, belysta trädstammar, en svagt upplyst båt i vallgraven och Turning Torso långt bort.

Ful fulare fulast

Jag har kört Falun-Malmö, efter att ha jobbat halvdag, och tagit Sveriges fulaste hotellrum i besittning. Regnet trummar mot de jättestora fönsterrutorna, det åskar och blixtrar och jag har utsikt över hamnen. Jag ska gå på kurs, gu'bevars. Tre dagar akutgeriatrik. Känns väldigt lyxigt.

En herrgårdssägen

Ja men, den här har jag väl läst?! tänkte jag när jag stod med fodralet i handen och inte alls kände igen baksidestexten. Nej, då har jag väl inte det då, tänkte jag vidare och lånade boken.

Ni vet kanske vad tiomilaskogen vill säga. Inte en gård, inte en koja på mil och mil, bara skog.För Gunnar Hede är tiomilaskogen mer ogenomtränglig än vanligt. Getterna bräker, högt och klagande. En efter en sjunker de ihop och täcks av den fallande snön. Gunnar ser tillbaka på raden av drivor, som alla gömmer en djurkropp. Gunnar förlorar förståndet. Men unga Ingrid, med sin trosvissa och osjälviska kärlek, läker hans själ.I kampen mellan det onda och det goda visar Selma Lagerlöf prov på en djup psykologisk insikt vilket gör " En herrgårdssägen" till en av hennes mest helgjutna verk.

Jo, visst har jag läst den. Men det där med getterna hade jag helt och hållet glömt bort. Och jag kände igen början, men kunde inte alls få ihop den med slutet, som jag mindes bättre. Och jo, alltså, jag har ju gått och blivit väldigt förtjust i Selma på gamla dar. Och det där med fru Sorg och fladdermössen är ju obetalbart. Men jag ska bekänna och jag tog glädjen av ett flickebarn på en läsecirkel en gång när jag tog henne ur villfarelsen att fläder i flädermus hade med busken att göra. Ack ja, vilken elak människa jag är!

Stig Torstensson läste. Först kände jag mig lite skeptiskt, men snart insåg jag att det var just så boken skulle läsas. Möjligen har jag en och annan invändning mot hans "dalmål" :) 

Jag måste ta mig an de Selmor jag har i bokhyllan i alla fall. Något decennium.

Jag fick ett mail

 

Jag fick ett mail

Hej Scylla
Ser att du ska vara på lungmott.
Bokar en pat på fm och en pat på em dessa dagar. Ok?

Jag svarade att, ja visst, det blir nog bra (men brukar verkligen inte nya doktorer ha fler patienter än så!?), och fick svaret

Har utökat till 2 fm och 2 em.


De tror inte att jag klarar av fler än två patienter på en hel dag!

Så små

På väg ut till bilen, nu här på kvällen, för att hämta en cd-bok som Trollet nödvändigt ville lyssna på igen, upptäckte jag små skuttanden runt mina fötter då jag kom ut i ljuset vid carporten. Tre små, små grodor, bara några cm stora. Jag hoppas jag inte trampade på några där jag gick i mörkret.

Men ska det verkligen finnas så små, "nykläckta" grodor så här års?

Fotografiska

Fotografiska är mitt favoritmuseum tror jag. Inte för att jag egentligen kan något om fotografi, eller ser mig som någon som är särskilt intresserad av fotografi och inte för att jag har varit där så väldans många gånger, men de tre gånger jag varit där har det varit så lyckat och jag har känt mig så upplyftad lång tid efteråt. Dels för utställningarna, dels för att det är ett sådant härligt ställe. Cafeterian är underbar - med reservationen att den är så knökfull på helgerna att man knappt tar sig in - och utsikten därifrån, vid Stadsgårdskajen, är enastående. Butiken är trevlig och toaletterna helt fantastiska.

Jag gillar att se helt enkelt. Jag gillade histologi och att mikroskopera. Jag gillar röntgen och annan bilddiagnostik. Jag gillar foto, bild, skulptur, arkitektur, trädgård, växter, djur... bara för att jag tycker om att se, inte för att jag kan något om det, har någon slags förfinad smak eller ens kan skilja bra från dåligt, enligt gängse normer, i någon högre utsträckning.

Jag såg Maplethorpe - som jag förvisso sett tidigare, på Moderna tror jag.

Sedan såg jag Christer Strömholm - som jag förvisso sett tidigare, på Moderna tror jag :)

Och tack och lov för reklamtidningen Fotografiska som med jämna mellanrum kommer med Svenskan. (Ja, så vänstervriden jag nu blivit på gamla dar, så är Svenskan ändock landets bästa tidning). Tack vare Fotografiska upptäckte jag Ruud van Empel. Eller var den en artikel i SvD? Nå ja! Jag såg Ruud van Empel och jag är helt såld. Jag kan inte riktigt förklara det. Jag köpte boken - för en massa pengar, inte helt likt mig.

Nu har det kommit ett nytt nummer av Fotografiska. Och jag är såld igen. Pieter Hugo. Helt fascinerande och fullkomligt vidrigt. Jag bara måste se utställningen. Den här bilden är på omslaget, och jiiiiiiis, inte visste jag att hyenor är så stora och biffiga.

Ja, den här bilden är väl inte så vidrig, men googla ni på de andra, om ni inte redan känner till dem. Apokalyps.

Favvis av Maplethorpe (Va, ni hade väl inte väntat er något avklätt va?)

Strömholm

Van Empel