På tredje dagen...

För måndagspromenaden valde jag en annan skogsväg som går till... jag vet inte vad. Jag gick inte till vägs ände eftersom jag skulle åka och hämta Trollet för friidrottsträning och inte hann.

Det är gott om stenar med violstensalg längs skogsvägarna här.

Förut trodde jag att det röda var rost från järnhaltig sten. Man lär så länge man lever.

Namnet lär komma av att det luktar viol då man skrapar på den fuktiga algen. Jag har inte provat själv än. Det har varit kruttorrt här det senaste. Men idag regnar det så imorgon kanske.

Och fatta vilken tur! För tredje dagen i rad fick jag se en orm. Denna gång en snyggosnok.

Den väste! Nog har jag, som alla andra, fått lära att 'ormar väser', men jag har aldrig hört det själv. Mina boaormar väste då aldrig.

Där var otroligt mycket fjärilar, i synnerhet citronfjärilar. De var särdeles tarva på ängsvädden.

Gott om trollsländor var det också. Vid ett tillfälle riktigt fladdrade det omkring mig. Underbart!

Lingonen är på G. Och en hel del hallon fanns det också.

Väggen

Jag har aldrig känt mig dummare än när jag förstod att jag fått utmattningssyndrom. Hur kan det hända en läkare som varje dag träffar patienter som är utmattade, som brukar föreläsa om hur man ska ta hand om sig för att undvika just detta? Jag som kunde så mycket hade uppenbarligen missat allt väsentligt. Och jag visste ingenting om hur det kändes.

Så börjar bokens baksidestext.

Jag kände till Pia Dellson eftersom jag läst hennes bok Klinisk blick (Rekommenderas å det varmaste. Man behöver varken vara doktor eller arbeta inom vården för att ha glädje av den). Däremot visste jag inte att hon var psykiater. Jag trodde att hon var onkolog. Det kanske hon är. Också. På något sätt kändes det som en tröst att hon drabbats, som att det gav mig en ursäkt.

Jag ligger samhället till last 
med min långa sjukskrivning
och det känns oförsvarligt
att sitta en hel tisdag 
i en bokskogsglänta
med filt och varma koppen

Precis så! Så känns det. Får man verkligen gå i skogen och njuta på andras bekostnad? Sitta på verandan och dricka kaffe i solen? Gå och lägga sig på sängen och bara vara? När andra måste arbeta för att betala ens sjukpenning.

Men denna ofattbara lyx
är det snabbaste 
sättet att friskna till

Jag ligger här i solen 
och bedriver effektiv
sjukvård

Är inte alla så trötta att de håller på att gå sönder nu för tiden? Behöver inte alla vara lediga för att gå i skogen och andas?

Så försöker jag försvara mig med att om nu samhället har kostat på mig denna långa dyra utbildning, så kanske det ändå är mest kostnadseffektivt att få mig frisk igen. I synnerhet som läkare är ett bristyrke.

Här finns en länk till KEDS, ett mätinstrument för utmattningssyndrom. Får man över 20 så uppges risken vara stor att man har ett utmattningssyndrom eller håller på att utveckla ett. Får inte typ alla yrkesarbetande kvinnor med barn åtminstone 20 på KEDS, undrar jag. Själv hamnar jag runt 40. Kanske har jag ett utmattningssyndrom ändå. På riktigt.

Söndag

Klockan var tio innan jag lyckades pallra mig upp. Jag börjar med att släppa ut hönsen, handmata dem lite och umgås, så där. Sedan går jag till Bubbel-kaninen och ger honom en näve havre. Jag hämtar tidningen borta vid brevlådorna och plockar maskrosblad till Bubbel på vägen tillbaka.

Sedan sätter jag på kaffe och äter Bollnäsfil med färska blåbär - som jag köpt av den driftiga romska kvinnan utanför Konsum - och basmüsli med tillägg av pumpakärnor.

Det har blivit 'standardmorgon'

Just igår blev det tai chi efter frukost - något jag hoppas att jag kan göra till en vana.

Sedan gjorde jag en briemacka av gårdagens vridna baguetter (de håller sig utmärkt innanför den där skorpan och känns inte alls gamla), packade min gå-i-skogen-ryggsäck och gav mig iväg. Ändlösbergsvägen, uppför, uppför. Idag vek jag in mot Puttkojan där jag stannade och fikade.

Bakom fönsterluckan ligger en massa musbajs. Ja, det har jag trott i alla fall, och undrat varför i herrans namn en mus sätter sig där bakom och bajsar så till den milda grad. Men när jag var kom upp med ungarna tidigare i somras och öppnade fönsterluckan så satt där en liten fladdermus och sov. Jag väckte den abrupt, kan man säga, och jag insåg att det inte är musbajs, utan fladdermusbajs. Jag hade tänkt att sopa bort det innan jag gick för att se om det kommer nytt, och fladdermusen fortfarande kommer dit, men jag glömde.

Sedan fortsatte jag mot Sälltjärn och vidare tillbaka mot Ändlösbergsvägen, som jag följde ner till byn igen.

På vägen ner såg jag en huggis igen. Hurra!

Och sedan, äntligen, äntligen fick jag se en vargspindel med ungar på ryggen. Som jag har längtat och letat! Så vansinnigt sött. Jag låg på bara knän i gruset, alldeles till mig i trasorna, och fotade och fotade med mobilen, (behöver jag säga att jag längtar väldigt efter en riktig kamera med macroobjektiv - och en fotokurs), utan en tanke på att plocka fram min "förstoringsburk" som jag hade lättillgänglig i sidoficka på ryggan.

Jag så såg jag årets första amiral också.

När jag kom hem gjorde jag i ordning ett svalt fotbad och lite te och satte mig på verandan och ringde till pappa.

Så kom Lassepappan förbi och lämnade Nasse så att han skulle kunna åka och träna. Nasse fick bada bubbelbad och så gosade vi i sängen och tittade på Anki och Pytte på Youtube. Strax före åtta skjutsade jag henne tillbaka och fick tillfälle att gosa lite med pojkarna också, innan jag åkte till Konsum för att köpa mjölk, fil och rucola.

Väl hemma åt jag indisk linssoppa.

Får man ha det så här lyxigt? Jag hinner ju till och med att andas.

Så ligger det till

Nej, att börja arbeta var ingen god idé, trots att det var lugnare än lugnt. Hade inte Lassepappan haft semester så att jag helt slapp hämtning och lämning av barn och matlagning, så hade det inte fungerat överhuvudtaget. Jag insåg att jag skulle behöva sjukskriva mig efter semestern. Ett tag insåg jag det. Men när semestern väl kom kunde jag bara inte förmå mig att ta kontakt med min chef och förvarna. Och till slut var det för sent att förvarna. Jag ställde in mig på att börja arbeta. Tre dagar kvar på semestern fick jag halsont och huvudvärk och drabbades av en förlamande trötthet. Jag kan ju ana varför.

Så fick Trollungen hög feber och att VABa kändes ok. Och när jag nu måste ringa till min chef och VAB-anmäla, så fick jag väl ur mig att jag nog borde vara fortsatt sjukskriven. Och uppenbarligen är det bara jag själv som tycker att det är anmärkningsvärt på något vis.

'Du driver dig själv för hårt', sa chefen.
'Du behöver hela terminen nu för att komma på fötter igen', sa terapeuten.
'Minst sex månader', sa kollegan.
'Nu börjar vi med två månaders sjukskrivning, men det är inte slutdatum', sa doktorn, en ung AT-läkare.

Jag är sjukskriven.

Det känns väldigt konstigt med denna lyx.

En ofattbart lyxig dag

Ja, helt lyxigt kändes det väl inte att vakna av väckarklockan vid sju, men när jag - faktiskt! - lyckades kravla mig upp kvart över hade jag anständig tid på mig att äta frukost, ta hand om djuren, duscha och göra lunch i matlåda.

Jag for till Falun för upptaktsträff med tai chin. Vår lärare samlade sin erfarna grupp och oss nybörjare inför höstterminen. Vi körde tai chi i en och en halv timma, åt den medhavda lunchen och körde sedan en timma till.

Strax efter att jag kom hem dök Lassepappan upp med lilla Nasse för att hämta några glömda saker. Det var ljuvligt att få nosa på henne en stund. När de åkt satte jag mig på altanen med en kopp kaffe och ringde mamma. Och det blev ett alldeles ovanligt trevligt och glatt samtal.  

Sedan gick jag in och satte en deg (vridna baguetter, en favorit) och gjorde i ordning 'Magiskt enkel pastasås'* så att den skulle få stå och dra.

Så drog jag på mig shorts och gympadojor och gick på promenad, upp upp för Ändlösbergsvägen. Fem kilometer uppför, och således fem kilometer nedför.

På hemvägen fick jag äntligen se årets första (levande) orm, en fin huggis.

Hemma igen fixade jag med hönsen och Bubbel-kaninen och gick sedan in och satte på ugnen och gjorde i ordning bröden. Jag duschade och smorde in och masserade lätt ömmande fötter och ben och gräddade sedan bröden och kokade pasta.

Så satte jag mig på verandan i kvällssolen och åt och drack ett par glas vin.

De dagar de senaste tolv åren då jag har fått ägna mig åt mig själv, göra vad jag vill, äta vad jag vill och tala i telefon en stund utan att vara sönderstressad är mycket lätt räknade. Lyx!


* Jag vet inte riktigt var jag fått receptet ifrån, men i stort består den av blandade tomater som skärs i bitar och läggs i olivolja där den får stå och dra tillsammans med hackad vitlök, basilika, nymald svartpeppar och salt. Bara så.

Insektsvandringar No 2

Den här rackaren är stooor, ja, för att vara insekt alltså, en tre centimeter ungefär. Klubbhornsstekel är det helt säkert, jag fick som vanligt hjälp från facebookgruppen 'Vilken insekt'? att identifiera den, och jag tror att det är en stor klubbhornsstekel, Cimbex femorata. I synnerhet från sidan ser den rätt grym ut, tycker jag, men det är tydligen en "snäll" typ.

Det här är en barrträdlöpare, Rhagium inquisitor, som tillhör familjen långhorningar. Jag har velat kalla den barrträdslöpare eftersom jag haft lite svårt att se att 'trädlöpare' är andra ledet och inte 'löpare'. Men nu tror jag att det sitter.

Det finns en lövträdlöpare också som är ganska lik, men nu har jag lärt mig att skilja dem åt. Här ser man den.

Hagtornsbärfisen, Acanthosoma haemorrhoidale, är Sveriges största bärfis. Jag har inte micklat med färgerna. Den ser ut så här. Snyggo!

Tycker man att det är skojigt med bärfisar - och det tycker man - så kan man anskaffa den lilla (billiga!) boken 'Bärfisar i Sverige - en fälthandbok'. Så här ser den ut:

Just det, en hagtornsbärfis där också! Och så kan man gå med i FB-gruppen 'Vi som gillar bärfisar i Sverige'. Ha det så kul! ;)

Komma hem

I söndags kom ungarna och jag hem från två veckors semester då vi åkt bil först till Skåne och därefter Göteborg. Trollet hade över 39° feber och jag huvudvärk och ont i halsen. Jag hade inte kommit mig för att förvarna min chef om en ny periods sjukskrivning och var därför inställd på att arbeta. Ja, till jag kollade tempen på Trollet då. Det blev två dagars VAB och i samband med det pratade jag med chefen och beslutade mig trots allt för sjukskrivning.

Det är två månader sedan Älsklingen (Vad ska jag kalla karln? X:et blir det inte tal om!) fick tillträde till sitt hus men än har han hur mycket prylar som helst kvar här i huset - för att inte tala om all rämmil i uthusen. Han plockar någon liten sak i taget och åker hem och fixar med det, och här går jag och vadar i drivor av prylar, kassar, papper, kartonger, skräp och kläder. Drivor av kläder. Och efter hemkomsten all packning och två veckors tvätt på det. Jag vet inte var jag ska börja i detta kaos. Och huvudvärk och halsont håller i sig. Jag tror att jag blev sjuk för att jag var på väg hem och var inställd på att arbeta. Kroppens protest.

Ungarna är hos Älsklingen och när jag inte har dem att ta hand om har luften gått ur mig helt och jag är bara trött - så infernaliskt trött. Och jag saknar dem väldigt även om jag inser att jag behöver lite tid för mig själv.

På tre dagar har jag inte orkat mer än att packa upp och tvätta ikapp. Ikväll tog jag mig i alla fall i kragen och förenade nytta med nöje genom att göra av med lite strykning* medan jag lyssnade på Magnus Falkeheds sommarprat på sr.se. Att lyssna på radion när programmet går är vanligen inte att tänka på. Jag är glad att jag kan lyssna i efterhand. Saga Becker, Siavosh Derakhti, Georgios Karpathakis, Hédi Fried och Syster Karin har jag lyssnat på tidigare och i morgon kväll ska jag försöka klämma ett sommarprat till samtidigt som jag lagar lite kläder.


Bilden är tagen i Göteborgs Botan och får illustrera den totala bristen på ljus i tunneln.



* 5 tunikor/blusar, 4 klänningar, 1 kjol, 1 par byxor, 6 örngott, en kökshandduk och en duk. Heja mig!