Kalla mig Ismael!
(Är det inte så Stina Ekblad säger i sin roll i Bergmans Fanny och Alexander?)
Jodå, tro det eller ej, men nu är det gjort!
Nu djeflar! tänkte jag i förrgår kväll, bullade upp med en stor balja te, en termosmugg mer mer te, en chokladkartong och ett fat med småkakor och en bit av julfruktkakan. Och så läste jag ut den. Drygt 600 sidor är nu faktiskt avklarade.
Svårläst är den inte, men det är lite som med poesi, det är inte bara att plöja igenom. Delar av boken är dessutom nästan utformade som ett drama, med scenhänvisningar och allt, och det plöjer man ju inte heller rätt av. Därtill har jag en lite äldre upplaga vars meningsuppbyggnad stundomvis hållit på att driva mig till vansinne:
Jag känner personligen tre fall då en val som fått en harpun i kroppen lyckats fullständigt undkomma och efter en mellantid (vid ett tillfälle av tre år) sedan åter harpunerats av samma hand och dödats...
eller
Av alla dessa skäl alltså, och kanske även av andra som inte
här kan i detalj analyseras, insåg Ahab klart att han alltjämt måste i stor
utsträckning förbli trogen det egentliga och officiella ändamålet med Pequods
resa...
eller
Men även om allt detta medges – förefaller det inte ändå vid
lugnt och sansat övervägande som en vansinnig tanke att en ensam val skulle i
den stora, ändlösa oceanen individuellt kunna igenkännas av sin jägare,
alldeles som en vitskäggig mufti på Konstantinopels myllrande gator?
Har man någonsin skrivit svenska på det viset? Jag har försökt att frammana hur äldre texter brukar se ut och hur det nu är med tysk ordföljd, men min stackars hjärna slår bara bakut och vill inget minnas. Nu finns en utgåva med ytterligare en översättare angiven och jag antar att denne fixat till det hela en smula.
Om Melville står det på bokfliken: Redan som 17-åring gick Melville till sjöss. Han följde bland annat med en valfångare till Söderhavet. Här rymde han och togs om hand av en ökänd kannibalstam, typeer. Sina upplevelser från den tiden skildrar han i böckerna 'Typee' och 'Omoo'. Båda blev framgångsrika.
Melville ger ett mycket bildat intryck och jag undrar lite hur han lyckats hinna med det när han gick till sjöss vid 17 och dessförinnan fick finansiera sin egen skolgång, från 11 års ålder, genom att jobba på kontor samtidigt.
Jag har alltid hört att Moby Dick ska vara så tråkig, men karln är ju rolig. I synnerhet när han ondgör sig över hur kaskeloten framställts av diverse konstnärer, som sannolikt aldrig sett en kaskelot i levande livet:
Allvarliga anmärkningar skulle kanske kunna göras beträffande denna vals anatomiska detaljer, man jag förbigår dem, eftersom jag inte för mitt livs själ själv skulle kunna göra en lika god teckning.
På den andra gravyren håller båten på att lägga sig långsides med den långhalsbesatta flanken av en stor simmande rätval, som rullar sin väldiga, svarta, lurviga kropp i havet likt ett mossigt jordskred från de patagoniska klipporna. Hans andningsstrålar är raka, kraftiga och svarta som sot, så att man av så mycket rök i skorstenen måste dra den slutsatsen att en riklig kvällsmat höll på att lagas i det stora innandömet därnere.
Jag tvivlar inte på att kaptenen lät utföra denna teckning till sina sjömäns uppbyggelse. För att nämna en enda sak vill jag påpeka att den har ett öga som , om det enligt den åtföljande skalan anbragtes på en fullvuxen spermacetival, skulle ge denna val ett synorgan, stort som ett fem fot långt burspråksfönster. Ack, min gode kapten, varför lät ni oss inte också få se Jona titta ut genom det fönstret?
Se på det populära arbetet Djurvärlden av Goldsmith. I den förkortade londoneditionen av 1807 finns stick föreställande en förment ”val” och ”narval”. Jag vill inte vara ohövlig, men denna vanskapliga val liknar i hög grad en amputerad sugga.
Kort sagt, Frédéric Cuviers spermacetival är inte någon spermacetival, utan en pumpa.
Ganska rolig är han också när han beskriver hur Stubb sitter i den lilla valfångstbåten - alltså inte fartyget - bland hajarna:
Och dock finns det inte någon tänkbar tid eller anledning då
man ser dem /hajarna/ strömma samman i ett så oräkneligt antal och vid gladare
och muntrare lynne än kring en död spermacetival, som på natten ligger förtöjd
vid ett valfångstfartyg ute på havet. Den som ännu aldrig sett den synen, han
bör uppskjuta sitt omdöme om det lämpliga i djävulsdyrkan och nyttan av att
hålla sig väl med djävulen.
Men tills vidare tog Stubb inte mera notis om mumsandet vid den bankett som
pågick så nära honom än
hajarna fäste sig vid smackandet av hans egna epikuretiska läppar.
Och hur är det med Melvilles syn på filosofer, ha ha?
Det är som när man på ena sidan hissar upp Lockes huvud; då kränger man över åt det hållet, men när man sedan hissar upp Kants på det andra, så kommer man på rätt köl igen, fast i ett mycket eländigt tillstånd. På det viset håller somliga människor alltid på att lämpa sin båt. O, ni dårar! Kasta alla de där pundhuvuderna överbord, sedan kommer ni att flyta lätt och rätt.
Denna rätval tror jag har varit en stoiker, spermacetivalen en platoniker, som kanske slagit sig på Spinoza på äldre dagar.
Den tidens valfångst, som den beskrivs av Melville, gör en i sanning mörkrädd. Inte bara för vad de arma djuren utsätts för (det gör de väl för övrigt idag också), utan för de helt sanslösa arbetsförhållandena och riskerna valfångarna utsätts för. Herregud liksom! Och mitt i denna lovsång till den blodiga och (i mina ögon) osmakliga valfångsten är det lite rörande att se hur beundrande, rent av andäktigt, Melville betraktar kaskeloten. Och rolig är han då med:
Andra poeter har prisat antilopens milda ögon och fågelns
underbara fjäderskrud. Jag är mindre högstämd och nöjer mig därför med att
besjunga en stjärt.
Icke desto mindre är Leviatan av en så mäktig storlek, alla hans proportioner så gigantiska, att samma brist som hos jupiterstoden skulle te sig avskyvärd hos honom alls inte är något fel. Tvärtom, det ökar hans höghet och värdighet. En näsa på valen skulle ha verkat näsvis.
Och verkar han inte ganska medveten och modern ändå, Melville?
Hämnd på ett oskäligt djur! Skrek Starbuck, ett oskäligt djur som angrep dig i sin blinda instinkt! Det är ju galenskap! Att hata ett oskäligt djur, kapten Ahab, det syns mig hädiskt!
... den rovgiriga västerländska världen.
Vad är ärkebiskopen av Själsfrälsas årsinkomst på 100 000
pund, utpressad ur hundra tusen fattiga, svältande, utslitna arbetare (alla
vissa om himlen utan Själsfrälsas hjälp)...
Jag är så oändligt glad att jag faktiskt tog mig den tiden och gjorde mig den mödan att läsa boken, trots att det nu tog så ohemult lång tid. Det var den värd! Och som belöning till mig själv, för att jag inte gav upp, har jag skickat efter den här:
Det ska bli spännande att läsa den!
Och en liten bonus: titta på
den här bilden på sovande kaskeloter. Är den inte underbar?!
