När mamma väntade mig knöt min pappa en rya. Det var 60-tal och ryor var väldigt inne. Alla hade ryor. Alla knöt ryor. Den där ryan har funnits i mitt barndomshem under hela min uppväxt. Nu finns den inte mer. Pappa har slängt den. Jag är rätt sur på honom för det.Ryan gick i svart-brunt-orange-nånting (tusen nyanser). Det låter inte särskilt snyggt. Jag kan se den framför mig och jag tycker att den var snygg. Jag har alltid tänkt på den som en Viola Gråsten, men förmodligen var den inte det.
På nattduksbordet ligger Uuve Snidares Ryamattan och jag är inne på Tradera stup i kvarten och letar ryor. 60-talsryorna gör mig komplett lycklig. Jag minns att, för länge sedan, då jag jobbade natt på servicehuset och det fortfarande var lugnt och jag fortfarande jobbade ensam - senare blev vi två som slet som djur - så hittade jag en gammal katalog med ryamönster inne på terapin. Där fanns minst tio jag hade velat knyta. Jag kom aldrig till skott med att beställa någon. Lika bra det, för jag antar att den där firman, redan då, var nedlagd för länge sedan. Men sedan dess har jag längtat efter att få knyta en rya.
Vad jag vet finns det bara ett ställe, nu för tiden, som tillhandahåller ryasatser, och det är Gunnebo. Fast där finns väl inte riktigt något som lockar. Jag längtar efter 60-talsmönsterna. De är underbara! (Och just nu lyckas jag inte få fram några ryamönster hos Gunnebo heller, men det fanns för inte så länge sedan). Men det verkar som om de där 60-talsryorna börjar bli lite inne igen, så kanske, kanske jag någongång i framtiden kan hitta en materialsats och knyta mig en alldeles egen rya.
(Bilden visar Torbjörn Boströms samling av ryor av Marianne Richter)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar