Att stå ut

Allmänmedicin må vara det roligaste rent medicinmässigt, men när det gäller arbetsförhållandena så är det vidrigt och jag tackar min lyckliga stjärna för att det snart är över.

Jag har inte lärt mig ett smack, inte ens det mest elementära - som när det är dags att sätta in blodtrycksbehandling; direkt, typ. Det fick jag klart för mig mig förra veckan. Jag hoppas att mina obehandlade patienter inte får stroke. Jag har inte lärt mig sticka i knän och jag har inte lärt mig spruta trokanteriter. Jag har inte gjort ett enda "lilla kirurgin"-ingrepp. Jag ligger och sprattlar hjälplöst under horder av patienter med diffusa besvär som ingen annan orkar ta hand om. Jag orkar inte heller. Inte utan handledning, psykiatrikonsulttid (nä men hoppsan, har ni glömt att lägga in det i min tidbok?!) och utan administrationstid.

Jag antar att det är mitt eget fel. Jag brukar vara bra på de där patienterna. Att lyssna. Att bekräfta. Att bilda allians. Och jag ger dem tid och sätter upp dem på återbesök, istället för att hugga in på "nya spännande fall". Och egentligen är det meningslöst. För jag blir inte kvar och någon egentlig nytta av att bygga upp en allians finns inte. Jag bara inte lär mig det jag borde. Problemet är att jag inte kan arbeta utan att se en helhet. Det sitter i ryggmärgen sedan 25 år. När en ung kille söker akut för knäbesvär så ser jag att han har acneproblem av sådan grad att det behövs en hudremiss , och då tar jag itu med det också. Så ska man inte jobba på akutpassen. Det genererar mycket mer arbete, ni anar inte. Men hur ska jag kunna blunda?

Orken är slut. Lusten är slut. Jag läser inte. Rör mig inte. Arbetar inte i trädgården. Läser inga böcker. Läser inga bloggar. Pratar med ingen. Kommunicerar med ingen. Jag slösurfar på Tradera om kvällarna och dricker vin för att stå ut.

Och ångesten växer. Över de patienter jag "tappat bort" någonstans på vägen, för att jag inte har någon tid över till administration.