Jag hör inte till dem som går i taket när folk talar talspråk. Tvärt om, jag tycker att det är i allra högsta grad rimligt att det är just talspråk man talar. Sin egen dialektala variant, lämpligtvis. Eller, med sin egen regionala färgning, kanske är mer korrekt att uttrycka det. Varför folk i gemen anser att skriftspråk är det rätta språket och att talspråk är fel, inkorrekt, någon slags avart, det vet jag inte. För mig är det självklart: talspråk och skriftspråk är väsensskilda. Talspråk talar man och skriftspråk skriver man. Ingetdera är bättre eller sämre, inget är det rätta. De två är likvärdiga språk som används i olika sammanhang. Faktum är att de flesta sannolikt skulle blir tämligen förskräckta om de såg en transkription på sitt eget tal.
Därför blir jag tämligen störd när Rosenberg envisas med att uttala 'de' och 'dem' som just de och dem. Nu finns det förvisso dialekter där 'de' uttalas de och andra där 'dem' uttalas som dem. Och för övrigt de där 'de' uttalas dem. Hur som helst. Detta gäller dock knappast Rosenbergs stockholmska. Kanske är han - liksom jag, det tillstår jag - så in i helvete less på att behöva läsa "Dem här ljusstakarna..." och dylikt att han bestämt sig för att börja med lite folkbildning. Eller så är det bara så att det faktiskt är rätt besvärligt att direktöversätta skriftspråk till talspråk. Jag antar att det är därför det vanligen är skådespelare som läser in böcker. De är helt enkelt vana vid att överföra skriftspråk till talspråk.
Men nu till boken. Det kan väl passa rätt bra att skriva om den idag när det är Förintelsens minnesdag.
Jag hade lite svårt att komma in i den i början. Jag vet inte om det berodde på boken eller om det var jag som hade svårt att lyssna ordentligt. Ibland irrar tankarna på ett halvhysteriskt vis och jag förmår inte riktigt hålla ordning på dem så pass att det funkar att lyssna på ljudbok, trots att jag verkligen vill. Ja, vad säger man? Hur ska man kunna säga något om Förintelsen som inte bara låter... jag vet inte: platt? Det finns något rörande med kontrasten mellan den sorglöse lille Göran och hans pappa. När jag tänker efter tror jag inte att jag läst någon bok tidigare som handlar om hur det blev sedan. Jag kan inte påminna mig om att jag hört något alls om hur det blev för alla dessa människor när de kom hit, hur de bemöttes. Jo, lite om makarna Einhorn. Var det i Ninas resa? Jag inser att jag hade dåligt koll runt det här med möjligheten för Förintelsens offer - för det är man väl, även om man överlever, ett offer för Förintelsen? - att söka skadestånd från tyska staten och hur det hela gick till i praktiken. Och så saknar jag ord igen. Vad ska jag säga? Så hemskt! Fruktansvärt! Så kränkande! Ekar det inte ihåligt på något vis?
Absolut läsvärd.
David Rosenberg, han som hamnade här på sin väg från Auschwitz. Och nog ser man att det är lille Göran där bredvid?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar