Frostigt

Det är tufft på jobbet. Mina kolleger, som nu är på mottagningen, konstaterar att det i princip är jobb nog för två vana rehabmedicinare på avdelningen. Jag är en ringrostig randande doktor, utan vana av rehabmedicin, som har en helt nyfärdig vik ul vid min sida. Han är jätteduktig och jätteambitiös, men är man nyfärdig så behöver man handledning och man måste få komma och fråga, 30 gånger om så behövs. Dessutom har vi haft deadline på de äbla WebRehab-blanketterna, och vi har haft drivor med sådana att fylla i. Ja, när man trots slit och en hel del övertid med nöd och näppe hinner med att ta hand om patienterna, så är det ju inte direkt WebRehab-blanketterna man prioriterar i sin dagliga gärning, så inget ont om de doktorer som inte fyllt i dem under sin tid på avdelningen. Men nu var det alltså jag som råkade vara där när deadline inföll.

I torsdags skulle jag gå en halvtimma tidigare för att hinna hem och lösa av Älsklingen så att han kunde köra Draken och träningskompisen till Ju-jutsun, men då fick vi en akut dålig patient: saturation på 77%, tryck på 90 och EKG-förändringar (>> massiva lungembolier) och sådant lämnar man inte sin stackars vik ul ensam med. Det var bara att ringa hem och säga till Älsklingen att han fick ta med sig alla tre ungarna till träningen.

Igår eftermiddags skulle jag bara hjälpa min vik ul att gå igenom läkemedelslistan på en nyinskriven patient och sedan äntligen få komma hem i tid. Då upptäckte jag att han hade ett tablettmissbruk i botten och att förra avdelningen satt in honom på bens i parti och minut. Det var bara att börja rodda med det. Ja, och så blev jag sen igen.

Jag tänker varje dag att jag ska skriva när jag kommer hem. Men jag hinner inte. Orkar inte.

Det är som det är.