Fåglar i svensk folklig tradition

I det förindustriella Sverige var ett visst mått av fågelkunnande nödvändigt för att klara av tillvaron. Man lade märke till de olika fåglarnas uppträdande, eftersom man därav menade sig kunna utläsa stundande händelser, väderlek, årsväxt eller rent av krig. Och i fåglarnas läten trodde man sig kunna uppfatta dolda budskap.

I Fåglar i svensk folklig tradition tränger Ingvar Svanberg ned i tidsdjupet och studerar den folkliga ornitologin under 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Här framträder en omfattande och sofistikerad fågelkunskap. Boken är en rik skildring av den folkliga ornitologin i Sverige och ett myller av namn och platser. Här ges inte bara svar på hur en fågel använts, benämnts eller uppfattats, utan också när, var och av vem informationen har getts.

En sådan här bok ska man ju inte - som jag - låna på biblioteket och sedan sträckläsa. Det är en bok att ha hemma i bokhyllan, eller på soffbordet, och plocka fram när andan faller på: när man ser en fågel i trädgården, eller hör en ute i skogen, eller på något sätt påminns om en viss fågel. Då ska man ta fram boken och läsa om just den fågeln. Sträckläser man blir det lite mycket rabblande. Nå väl, jag hade gott utbyte av den i alla fall och jag skulle nog faktiskt vilja ha den hemma i hyllan.

Den här bilden på trädkrypare, som fanns i boken, blev jag särdeles förtjust i.