lördag 17 maj 2014

Förundersökningen nedlagd

Jag kom hem från Mamma på tisdag kväll, 15:e maj. Hela natten låg Nassen och hostade i mitt öra. Jag sov knappt någonting. Och dåligt hade jag sovit i flera nätter innan. Eftersom jag hade ett viktigt möte på stan på förmiddagen och dessutom behövde veckohandla, kom jag överens med dagmamman att hon skulle ta emot Nassen, trots att hon var lite skruttig, i några timmar.

När jag kom hem var jag helt slut. Kände mig bakfull av pur trötthet och undrade i mitt stilla sinne hur i herrans namn jag skulle orka gå jour från sju på kvällen till två - i bästa fall - på natten. Jag försökte lägga mig i sängen och dåsa lite, ständigt väckt av Nassen.

Så ringde telefonen.
- Vad har hänt? Vad har hänt? frågade Älsklingen och lät tämligen hysterisk.

Dödligt trött och irriterad över att bli störd för femtioelfte gången svarade jag
- Hänt? Vad då hänt? Har någonting hänt?

- Var är barnen?

- Ja, de är väl i skolan...

- Men vad är det som har hänt? sa Älsklingen, alltmer uppfordrande.

- Polisen är här för att hämta mig.

- Va?!???!?! Men du har väl inte gjort någonting?

Nej, det är klart jag inte har!

Polisen hade ringt. Om han inte infann sig vid arbetsplatsens utgång inom femton minuter skulle de komma in och hämta honom.

Trött och förvirrad började jag fundera över om jag kört alldeles för fort på vägen hem. Jag körde ju Toyotan, den står på honom. Kom de för att ta hans körkort i tron att det var han som kört? Det var den enda förklaring jag kunde komma på.

- De säger att det är om barnen sa han.

- Men du har väl inte gjort något mot barnen?!?

- Vad kan det vara? Kan det vara något annat än misshandel eller sexuella övergrepp? undrade han. Jag kunde inte komma på något annat.

Han pratade med mig hela vägen på väg ut från området

- Men här står ju ingen polis! konstaterade han.

Jag tänkte att någon måste ha "skämtat" med honom och hann bli vansinnigt förbannad på den/dem som varit så jävla smaklösa, när jag hörde:

- Är det ni som ska hämta mig? 

En främmande röst sade något och samtalet bröts. Och där satt jag. I mardrömmen.

Vem tror att ens man har begått sexuella övergrepp mot barnen? Jag tänkte tanken. Tänk om! Men kom fram till att jag var helt övertygad om han inte gjort något sådant.

Efter tio minuter ringde en polis. Det är så att din man är anhållen, misstänkt för ett allvarligt brott. Barnen hämtades från skolan av Soc i morse och är fortfarande där. De har undersökts av läkare. Du är inte misstänkt för något men vi behöver höra dig som vittne.

Jag ringde jobbet och sa att jag inte kunde gå min jour och jag ringde farmor och bad att få lämna Nassen, utan att tala om vad det handlade om, bara att Polisen ville att jag skulle vittna.

 I bilen på väg in till stan tänkte jag att det var en dröm, det måste vara en mardröm. Snart vaknar jagdet här är inte sant.

Älsklingen var misstänkt för grov fridskränkning. Det låter kanske inte så allvarligt, men det är långt värre än misshandel, minimistraffet är 6 månader. Barnen hade samstämmigt sagt i att Älsklingen slog dem. Karusellen var igång.

Jag lämnade mitt vittnesmål. Nej, jag har aldrig någonsin sett honom slå barnen. Nej, jag har aldrig någonsin sett några märken på barnen som tyder på att han har slagit dem. Jag har aldrig misstänkt att han slår dem. De uttrycker sig så. Och så berättade jag bland annat om denna episod, när det var jag som var inblandad, inte han.

Jag märkte att polisen var nöjd med mitt vittnesmål. Och trots att hon ställde öppna frågor så kände jag oerhört väl på hennes reaktion när jag sagt något som hon tyckte var av särskilt värde*. De sa ju till mig att båda barnen hade sagt att pappa slog dem, och jag trodde att det var Draken, i första hand som sagt saker, dels för att han och Älsklingen oftare är osams  (Draken är fena på att provocera sin far - och sin bror också, för den delen) dels för att jag vet att  han uttrycker sig så (se länken ovan; det har han ju gjort sedan Trollet var två år. Det har räckt med att vi har skällt på Trollet så att han börjat gråta, så har Draken stått och hoppat, slagit och skrikit hysteriskt: Slå honom inte! Gör honom inte illa! fast vi inte ens har rört ungen). Till min förvåning reagerade hon mest på det jag sa som rörde Trollet.

Det visade sig att Trollet hade sagt i skolan, när de pratade om känslor, närmare bestämt 'arg', att han blev arg när pappa slog honom.

Våra vittnesmål stämde överens. Några märken efter misshandel hade barnläkaren naturligtvis inte hittat, vi slår ju faktiskt inte barnen. Draken hade i själva verket inte alls sagt att pappa slog honom. Älsklingen släpptes. Vi fick åka till Soc för att hämta barnen, efter att ha hämtat Nassen hos farmor, och efter att ha avlagt någon slags "vittnesmål" hos en särdeles bitchig "soctant" fick vi åka hem.

Hem till paniken. Till ångesten. Till förtvivlan.

Andra natten jobbade jag. Och Älsklingen jobbade på dagen. Inför tredje natten bara grät jag och grät och grät. Till slut intalade Älsklingen och Mamma mig att jag måste sjukskriva mig. Jag hade varit livsfarlig på akuten. Älsklingen sjukskrev sig också. Vi hade fått klart för oss vad grov fridskränkning egentligen innebar. Älsklingen googlade och googlade. Det är ett brott att ta sitt barn i armen så att det gör ont, även om det inte ens var meningen att det skulle göra ont. Jag hade allt jag läst om Quick och Hannes Råstam i färskt minne. Vi höll knappt ihop, men måste ju hålla ihop för barnen.

"Soctanten" gick på semester. Ingen erbjöd oss något stöd. Det var helt absurt att de, som uppenbarligen hade så stora misstankar om att barnen for illa hos oss att de måste göra en utredning, bara släppte hem oss i detta skick. Trodde de att vi skulle vara bättre föräldrar när båda var försatta i akut kris? Och Nassen... ingen hade kollat Nassen. Om barnen for så illa hos oss, borde de inte kolla upp Nassen också?

När vi fick tag på Soctanten efter en och en halv vecka blev hon ytterligt förvånad över att vi tyckte att det var en jobbig situation. Vi verkade ju så samlade när vi var där och barnen visade - och sa - väldigt tydligt att de ville hem till oss, sa hon. Jo, hon visste ju att man kan hamna i en kris i en sådan här situation. Jag praktiskt taget skrek i luren att det väl rimligen inte kan finnas en enda familj som råkar ut för något sådant som inte hamnar i en kris. Och visste hon verkligen ingenting om hur människor reagerar i en kris. Och, Vad fan, får ni inte lära er någonting på det där stället? 

Det var ju inte rimligt att han skulle bli fälld. Det fanns inga bevis. Vi har ju inte slagit barnen. Och bevisbördan ligger ju på åklagaren. Icke desto mindre, människor har faktiskt blivit fällda utan att det funnits bevis. Råstam hade jag i färskt minne och samma dag jag pratade med Soctanten släpptes en man som suttit fängslad i åratal för övergrepp mot sin dotter - oskyldigt dömd. Man talar om att skärpa upp lagstiftningen runt barn ytterligare, och hur ska man någonsin kunna bevisa att man inte någonsin tagit sitt barn i armen så att barnet tyckte att det gjorde ont? Smärta är ju väldigt mycket mer än nociception. Kanske hade Draken också sagt att Pappa tagit honom i armen några gånger så att det gjorde ont. Då skulle det vara två mot Älsklingen. Och är det vid mer än vid ett preciserat tillfälle så drar det mot fridskränkning, och fridskränkning kan inte vara något annat än grov. Fängelse 6 månader till 6 år.

Älsklingen var helt beredd på fängelsestraff, på att förlora jobbet, på att vi måste flytta, på att ta barnen ur skolan... Jag har fått panik av hans tankar, prat och försök att bearbeta sin situation och vi har haft svårt att stödja varandra eftersom vi haft så olika behov och sätt att hålla oss flytande. Ungarna har mått skit. Våra anhöriga har varit förstummade.

Igår var vi på Soc, första steget i deras utredning, efter en månad. Vår utredare är synnerligen sympatisk och vettig. När vi kom hem låg fem kuvert i brevlådan, alla med samma innehåll: förundersökningen är nedlagd. Ingenting har framkommit som tyder på brott och vidare utredning torde knappast heller leda till att något framkommer, konstaterar man.

En månads helvete är över.

Älsklingen berättade om förhöret. Han hade tackat nej till advokat. På slutet hade de frågat honom om han erkände, fast i något slags luddiga juridiska termer. Han hade svarat att han inte visste vad det innebar och att han ville ha en advokat innan han svarade. De släppte honom hur som haver. Jag tyckte att det var lite konstigt. Varför skulle han ens fundera på att erkänna? Det han sa tydde ju ändå på att han hade förstått innebörden av den juridiska terminologin. Men vem fan tänker logiskt och strukturerat i en sådan där situation, tänkte jag, hur jäkla klartänkt skulle jag själv varit om det var jag som satt där? Först igår fick jag reda på vad det handlat om. Han funderade på om det på något vis skulle bespara ungarna något om han erkände. Älsklingen min! Han var beredd att erkänna ett brott han inte begått och som kunde ge honom fängelse, för att skydda sina barn. Jag blir så rörd när jag tänker på det.

Nu väntar bara socutredning. Vem hade väl anat att man skulle behöva genomgå en sådan? Det har varit en annan värld för mig. Nu är det min värld. Och kanske blir jag en bättre doktor av det här. Om man nu ska försöka se något positivt med det hela.



* Ja, eftersom jag nu har läst om förhör i parti och minut, hur Quick lotsades fram till "korrekta" vittnesmål och erkännanden, så var det rätt fascinerande att se hur denna polis, som ändå ställde helt öppna frågor och inte "ledde" mig på något vis ändå väldigt tydligt "läckte" vad som var "bra" svar.

3 kommentarer:

St sa...

Åh, herregud! Vilken vidrig situation att hamna i. Det finns inget man kan säga som hjälper. Jag hoppas bara att processen går fort och ni kommer styrkta ur det.

Mira sa...

Mardröm! Vidrigaste, vidriga mardröm! Håll ihop. Håll händer. Krama. Vila. Håll ut. Tänker på er!

Kristin sa...

Finner inga ord men - <3