På väg upp från Mockfjärd, där jag varit för att köpa batterier, passade jag på att stanna vid Mackskalbrona, vid Tansån, och hälsa på flodpärlmusslorna. Jag blir alltid lika fånigt glad och förundrad när jag ser dem. Jag är tydligen sådan. Jag blir verkligen lycklig, så där så att det känns i hela magen, när jag ser musslorna, eller en ekorre, en igelkott, en vacker blåskimrande flickslända, en liten sångare som kommer nära, lägger huvudet på sned och - till synes - tittar på mig. Jag vet inte om det är riktigt normalt, men så är det i alla fall.
Musselskalen som ligger längs stranden är verkligen magnifika i storlek och alla (levande) musslor jag sett är tämligen stora. Jag vet därför inte riktigt hur det är med återväxten, men där ska finnas öring, så det ska väl vara lugnt antar jag.
Jag vill minnas att det är fiskeintresserade som kalkat upp ån, redan för årtionden sedan, för att plantera in öringen och som en lycklig bieffekt har då flodpärlmusslan kunnat överleva.
Och det är mycket musslor på sina ställen. När man tittar snabbt ser det ut som om botten är täckt av svarta stenar, men vid närmare inspektion är det musslorna.
1 kommentar:
Aldrig sett, bara hört om! Lyckligt!
Skicka en kommentar