Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna.
När hon sedan kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten.
"Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam." När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.
Jag har funderat en del det senaste över det här med andra drabbade än judarna av nazisternas utrensningar under andra världskriget. Och så råkar jag låna två böcker på raket om just detta. När det gäller 'Kunzelmann och Kunzelmann' var jag inte medveten, överhuvudtaget, om att den bland annat handlade om detta. När det gäller 'Jag heter inte Miriam' så är det sannolikt så att jag var medveten om vad den handlade om när jag bestämde mig för att läsa den, men när jag väl lånade den så hade jag glömt och det kom som en överraskning.
Den är mycket bra. Och Miriam är alltigenom beundransvärd. Men är hon inte lite väl perfekt? (undrar jag i min totala operfekthet). Vad säger romer om den här boken? Vad för slags research har Axelsson gjort? Jag är så nyfiken. Jag är har nog varit nyfiken på romer sedan jag läste Katizi som barn. Under livet har jag till och från hamnat i "situationer" som ånyo väckt denna nyfikenhet, och nu, med alla tiggande romer från forna öststaterna och allt jag läser om dem, så är nyfikenheten väckt igen.
Med all respekt för judarna* och det de utsattes för, så kan jag tycka att andra grupper olyckligt hamnat i skymundan. Jag vill så gärna lära mig mer. Jag har lånat flera böcker om romer, men jag har så förtvivlat lite tid och ork att läsa. Jag googlar och googlar, men har svårt att sortera. Och hur var det för de homosexuella?
Intervju i DN med Maj-Gull Axelsson med anledning av boken.
Recension i SvD
* Jag har för övrigt varit väldigt nyfiken på judar och judendomen också, ända sedan jag hade en judisk klasskamrat i lågstadiet och fick klart för mig att det var något lite annorlunda och speciellt att vara jude. Fröken frågade om hon firade jul. Det gjorde hon. Men hon firade på judiskt vis också. Och därmed var min nyfikenhet väckt. Att vara annorlunda var för mig SPÄNNANDE och AVUNDSVÄRT. Även om Susanne - som hon hette - verkligen inte var annorlunda, utan som vilken unge som helst i klassen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar