Tvinga sig

Jag vet att jag måste ut. Att jag måste röra på mig. Det är det enda sättet att vända det hela och få någon liten kraft och ork tillbaka. Men när man nu just inte orkar. När den grå himlen och den iskalla blåsten ligger som en blybumling på mina axlar. När det är så sanslöst smutsigt och rörigt hemma att jag bara inte står ut i skiten utan måste använda min lediga dag till att i alla fall få undan det värsta. När tiden jag har på vardagar bara räcker till att äta, duka av, plocka i och ur diskmaskinen, ta hand om tvätten och natta barnen. 

Då måste man tvinga sig. Det gjorde jag igår. En promenad om knappt en timma i allt annat är rask fart - men jag kom ut! Och mitt i detta mullvadsbrungråtrista sanslöst fula som är april här i mina trakter, så lyckades jag ändå finna de där små, få skönhetsglimtarna som gav mig lite energi, glädje och lust tillbaka.

Tussilagosolar och sälgblom. Jag har knappt lagt märke till sälgblommen tills jag läste boken Sälg, livets viktigaste frukost. Hur blind får man bli?!

Tibasten blommade. Förstås. Jag kände till och med doften på avstånd. Om något år, när Nassen är lite större ska jag plantera tibast i trädgården. Jag har aldrig dragit mig för att plantera giftiga växter för ungarnas skull, för hur många ungar springer i rabatterna och tuggar i sig blommor? Men tibast och stormhatt har jag faktiskt undvikit. Hade de funnits här från början så hade jag aldrig dragit upp dem, men jag har avvaktat med att plantera själv.

En sorgmantel fladdrade omkring. De är ju lite trista med att sätta sig på sten och grus och inte på blommor och blad, och bilden blev mindre bra med de ljusa, starkt solbelysta stenarna, men den får duga. Kan man inte känna glädje över att se en bild av en sorgmantel, även om den inte direkt är något fotografiskt mästerverk? Jag såg en vinbärsfuks också, men den lyckades jag inte få någon bra bild av. De var årets första fjärilar för mig. Lite ovanligt. Annars brukar det vara citronfjäril och påfågelöga man ser först. (Väl?)

Du noterade väl vad jag skrev?! De... starkt solbelysta... Kan ni fatta? Jag var ledig - nå ja, nattjour - och SOLEN SKEN. Myrorna var riktigt pigga. Och av någon anledning kändes det väldigt viktigt att få ta ett kort av myrorna för att lägga in den här, trots insikten om att en mobilbild på myror rimligen inte kunde bli särskilt lyckad. Får jag presentera... tada... myrorna!

Och jag stod en stund i mossan, mellan stammarna, omgiven av grönt skönt istället för mullvadsbrunt fult, och andades. 

Och så årets första vitsippor i sluttningen upp mot järnvägsrälsen.

Jag tog mig ut!