Jag går över det frusna gräset

Efter att ha läst Lindholms 'Skogen' visste jag att jag ville läsa mer av henne. Så när jag fick syn på den här på biblioteket så slog jag till. En sådan vacker bok! Och tunn och fin vad den ;) När jag kom hem och började läsa insåg jag att jag redan läst den. Fan, var det den?!? Jag hade gått och fnulat på en bok som jag läst men inte för allt i världen kunde minnas titel på eller författare till. Det var denna. Förmodligen något år sedan jag läste den.

Efter många år på mentalsjukhus kommer Saga som inneboende till prästgården. Frun i huset, Inger, har ordnat ett rum i källaren åt henne. Det ska bli hennes nya hem. Ett skynke separerar källaren från det övriga huset. Dit upp får Saga aldrig gå, men hon hör brottstycken av vad som pågår där uppe, vad som sägs och vilka som kommer på besök. Tryggheten är illusorisk.

Saga är inte riktigt som andra, kanske just därför blir hon Ingers förtrogna, och den enda som får veta vad som egentligen försiggår på prästgården. Saga får också en skrivbok av Inger. I den antecknar hon minnen från sitt tidigare liv. Sakta men säkert framträder en ung kvinna med ett smärtsamt förflutet.

Så tragisk! Så otäck!

Jag ska läsa mer av Lindholm. Då, i ett annat liv.

SvD:s recension