Fler höns

Igår åkte Draken och jag iväg och köpte två nya hönor. Det är en ljus, ljusare än Gullviva och med svagt mönstrade fjädrar på sina ställen, och en mörk, svart och brun, men med helt annan teckning än Noppa. Draken har döpt dem till Smörblomma och Lilja.

De har varit inne större delen av dagen och jag har inte fotat dem. När Drakungen kom hem blev de emellertid utburna i hönsgården, och verkade rätt nöjda med det. Jag borde kanske ha passat på då, men det var fullt upp med annat.

Annars är det rätt hopplöst att fota höns - i synnerhet kycklingar och ungdjur. De rör sig ju hela tiden med ryckiga rörelser, och för det mesta vänder de rumpan till, så här:


En av Myntas kycklingar. Vi kanske skulle frångå blomnamnen och kalla den Rumpefjun ;)

Killenosen

Vi har förlorat vår älskade kanin. I går morse när vi kom ut var han borta och buren helt demolerad. En stor grop var grävd i försök att komma under, nätet var borslitet och själva bodelen hade en stor spricka. Halmen från bodelen var utkrafsad i utedelen av buren. Lite vit-svarta pälstussar låg en bit därifrån. Jag började stortjuta när jag såg det. Så stabil är jag.

Räven! säger folk. Men räven har gått förbi vårt uthus i fyra år utan att bry sig om Vitnos. Varför skulle den helt plötsligt göra sig sådant omak när hela åkern intill är full i sork.

Jag tror mest på lösspringande jakthund, jag. Och det sitter grå päls i nätet efter inkräktaren. Det som talar emot det är att vi inte hörde några skall under natten. Däremot säger Älsklingen att han, i någon slags sömndimma, hörde något gläfsande ljud.

Det påstås att en varg passerat grannbyn, och det i kombination med den gråa pälsen har fått Älsklingen att fundera på varg. De har ju skjutit alfaparet i flocken här, så den är splittrad, och det springer vilsna vargar lite här och där. Men jag tror inte på varg. Vargar äter älg. Inte går en varg, ens en ung vilsen, in i en by och lägger så mycket krut på att bryta sig in i en kaninbur. Djuret måste ju ha gjort av med mer energi för att få fatt på Nosen, än vad det kan ha fått igen. Sådant gör inte vilda djur.

Jag hoppas, hoppas, hoppas att Nonooos har kommit undan och ligger och trycker under något uthus. En del saker talar faktiskt emot att han fångats. Det finns inga blodspår någonstans. Längst in i bodelen ligger halmen kvar, så djuret verkar inte ha nått ända in. Nonooos är stor, även för att vara Gotlandskanin, och han borde ha kunnat hoppa över kompostgallerstaketet om han blev riktigt skrämd.

Draken och Älsklingen har redan börjat tala om en ny kanin. Men jag vill inte ha någon annan kanin. Jag vill ha Vitnos.

Vi har nu förlorat tre djur på två månader. Det känns riktigt, riktigt bedrövligt.

Blev rätt, kanske

Det är ganska ballt att vara doktor, faktiskt. Och det är jäkligt skönt att kunna säga det, efter dryga sju år som verkligen inte var balla någonstans.

Lind

På vägen upp från parkeringen till kliniken står en lind. En ensam lind. När den blommade i somras doftade hela området. Då insåg jag att vi nog faktiskt måste ha en lind här på tomten. Draken har sått en som står på tillväxt i kallbänken. Kanske kan vi plantera den. Fast den är rätt liten, förstås.


(Snodd bild)

Prinsessan

Idag har vi varit på ridlekis på traktens ridklubb, jag och Trollet. Är det inte lite sött?! Trollet fick en häst som heter Prinsessan. Det är hon som är på bilden, och den har jag snott på ridklubbens hemsida.

Först skulle vi borsta Prinsessan - som var tämligen lerig - och sedan kratsa hovarna. Ja, det var ju företrädesvis jag som fick göra det, med lite hjälp av instruktören ity det var närmare 40 år sedan jag pysslade med dylik verksamhet. Trollet stod och tjurade med sin lilla borste och skulle minsann inte alls hjälpa till. Och inte skulle han rida heller, sa han. Efter en stund mjuknade han lite, den tjurskallen, och kom igång och borstade så gott han förmådde på ben och mage, vilket var det enda han nådde. Kratsa hovarna orkade han inte riktigt, men han försökte i alla fall. Sedan skulle vi sadla och sätta på träns och grimsskaft och så fick Trollet leda Prinsessan ut i ridhuset. Där blev han upplyft i sadeln och stigbyglarna kortades till ultrakorta, och han satt med darrande underläpp och deklarerade att han var rädd. På något vis fick jag ungen att sitta kvar, och sedan red vi ut en sväng. Han satt och gungade med i rytmen och såg helt avslappnad och belåten ut.

- Jag är rädd för att rida sa han.

- Ja men du SER inte inte rädd ut sa jag du ser ut att tycka att det är mysigt. Då nickade han.

Sedan fick vi gå in i ridhuset och prova att trava, men det ville inte Trollet, och jag försökte inte ens övertala honom. När vi lett in hästarna skulle vi borsta lite igen, och då var han väldigt entusiastisk. Så entusiastisk att vi måste kratsa alla hovarna en gång till.

Han vill gå på nästa ridlekis också, säger han, så jag har redan anmält honom. Min lilla söta tjurskalle!

Bakslag

Nej, det funkade inte att stoppa kycklingarna under Mynta. En har hon tagit till sig, men tre håller sig under värmelampan. Försöker vi sätta dit dem igen, så hackar hon på dem. Och likadant gör Noppa. Det går väl an nu när de är inne, men de behöver någon som vaktar dem när de är ute. Och Gullviva, det elaka stycket, lär väl ge sig på dem. För tillfället får hon sova ute och jag tycker lite synd om henne. Jag vet inte riktigt hur det ska gå för de där små krakarna.

Och Drakungen blev hemskjutsad tidigt i morse från övernattningskalaset han varit på. Han hade kräkts. En stund efter att han kom hem fick han en diarréattack och det var på håret att jag lyckades rädda vår säng, som han krupit ner i. Sjukare än att han har kunnat reta sin lillebror i princip oavbrutet och driva sina föräldrar till vanvett har han emellertid inte varit. Men han somnade på soffan framför tv:n strax före åtta.

Jag känner mig inte helt kurant jag heller. Jag har varit fruktansvärt trött och mått småilla hela dagen. När jag väl orkade ut i trädgården, vilket jag längtat efter och planerat för hela veckan, så höll sig ungarna två meter ifrån mig och bråkade, vansinnesskrek och provocerade oavbrutet.

Skithelg!

Hönsrapport

Mynta har fått tre kycklingar, en mörk och två blå. Jag som så gärna velat ha en blå höna, men trodde att det var hart när omöjligt att få fram. Hoppas nu bara att åtminstone en är en höna, så att de inte är tuppar bägge två. Noppas fyra övergivna kycklingar har vi stoppat in hos Mynta, och det verkar funka. Noppa själv har fått en kyckling till, och den verkar hon ta hand om - fast det ligger ett ägg (obefruktat) kvar, och vi får väl se hur hon reagerar när vi tar bort det. Således har vi nu åtta kycklingar, och det är så jäkla kul. De är vanvettigt söta.

Här är en blå hedemora (Bild tjyvad från Svenska Lanthönsklubben):



Och här är tuppen på Stora Lunån som jag tycker har så häftig färg:


Nu är det ju inte färgen som är det viktiga när man har genbanksdjur, men nog är det kul med lite olika.

Tillökning

Fyra iskalla - och en ännu mer iskall och alldeles död - kycklingar låg i redet när vi kom hem idag. Noppa, det skrället, visade inga ambitioner att ta hand om sina små. Jag tog upp dem och höll dem med händerna mot min bara mage för att ge dem värme, medan Älsklingen riggade upp en värmelampa. Nu har de piggat på sig alla fyra och ligger i hönshuset, i en pallkrage med halm, med värmelampan ovan. Noppa har gått och lagt sig på de tre okläckta äggen. Förhoppningsvis kan vi stoppa in kycklingarna hos Mynta när hennes ägg kläcks.

Inte ville de vara stilla, de små rackarna, och lampan ger rött sken, så bilderna blev rätt konstiga och tämligen usla. Jag sepiakonverterade dem, för att de skulle bli lite tydligare.


Nå ja, bilderna må vara usla, men kycklingarna är ljuvliga.

Kontakt

På sjukhemmet:

När jag kommer ner till sista avdelningen för att ronda med sköterskan, så sitter där en äldre herre i rullstol utanför expeditionen. Bakom vardera örat har han ett sugrör. Med pappershöljet på. Ja ja, dement herre tänker jag, fnissande inombords. Han har väl råkat plocka på sig dem utan att tänka på det.

Nästa dag sitter han i matsalen när jag kommer. Med sugrör. Ett bakom vardera örat.

Några dagar senare sitter han i matsalen utan sugrör, men under rullstolen ligger ett. Jag böjer mig ner för att ta upp det.

- Här har du ditt sugrör säger jag.

- Åh! svarar han glatt. Min antenn!

Dorian Grays porträtt

Den enda bok jag fick läst, av alla de lånade, under semestern - ja, förutom Drakens Gården på fjället då - var denna.

Den känns ju förvånansvärt modern, måste jag säga, och var definitivt läsvärd.

Spöket på Canterville läste jag x flera i min ungdom, men det var lika bra att läsa om den, när den nu fanns till hands. Var mitt eget gamla ex tagit vägen vet jag inte. Jag tycker att den är sketarolig. Fortfarande.

Skatkrake

Draken börjar bli svår på att fånga skator i hönsgården. De krånglar sig igenom nätet, och ungarna har svårt att hitta ut igen. Älsklingen tycker att det är bra. Då kanske de blir avskräckta och håller sig därifrån, och det kan ju vara bra eftersom vi väntar kycklingar till helgen, resonerar han.

Här är en krake som blivit instoppad i kattburen. Den är numera utsläppt och fortfarande i gott skick. Utsläppningsproceduren kallar Draken för 'raketen', och den måste bevittnas av hela familjen.

Ack ja!

Grövelsjön

Just hemkomna från Grövelsjön.

Och här går Draken med renen Plupp.

Ruvning

Här ligger Noppegullet i redet och ruvar. Det känns lite tomt här på gården när det bara är Pip och Gullviva som är i farten. Pip brukar dessutom lägga sig hos mor Mynta eller i det tredje redet, för Gullviva är rätt taskig mot honom. Hon har väl bror sins surgener. Hon var en liten, liten aning halt tidigare. Så lite att man bara anade det ibland. Sedan tokjagade hon Pip runt gården tills hon blev ordentligt halt. Nästan så att jag tycker att det är rätt åt henne, den surfian. Jag måste försöka undersöka henne och se om jag hittar något konstigt.

Och vi måste hitta på ett vettigt namn åt Pip. Fast han piper förvisso fortfarande, trots att han är rätt stor. Undrar när han tänker sluta med det.

Suck No 372

För några veckor sedan köpte jag en doftripsbuske. Inte har den kommit i jorden. Jag har gått här och sneglat på den, med växande dåligt samvete. Väldigt vad den är lik ett snöbär på bladen har jag tänkt i princip varje gång jag passerat. MEN vad lik! I förrgår när jag gick förbi den hade den snöbärsblommor också. OCH snöbärsetikett. Hå hå ja ja! Hur fasen kan man vara så klantig? Nog vet väl jag hur Ribes-blad ser ut!

Nå väl, igår tog jag mig i kragen och grävde ner snöbärseländet i hönsgården. Och när jag nu ändå var i farten så grävde jag ner en (hemmasådd) fläder och en ros (tillika hemmasådd) vars etikett försvunnit. Någon art i alla fall, som torde vara tålig.

Det är förvånansvärt grönt i vår hönsgård. Även om en redan planterad, mindre, hemmasådd, fläder saligen avlidit och en druvfläder för en tynande tillvaro där inne, så frodas övriga träd, buskar och perenner - bara synnerligen tåliga saker, förvisso.

Jag får väl åka till Bäsna trädgård och se om han har någon doftrips kvar, den gode Kjellåke. Man vet aldrig, jag kanske lyckas få den i jorden innan tjälen tar över trädgården.

Nu är de här!

Nu har vi varit och hämtat våra nya ankor. En blå andrik och en vit anka. Det är roligt att ha alla färgerna. Fast jag tycker att andriken har en annan blå färg än de tidigare två, den här är mer grå.

Drakungen har döpt andriken till Björnbär (Han har tittat på 'Den långa flykten'). Den vita ankan får heta Sippa och den nygamla sneda ankan Akleja. Aklejor kan ju vara svarta och lite sneda och vinda. Vi kör på med blomtemat, med andra ord.

Sedan vore det ju kul att få lite ällingar. Fast bara 30% av de blå ankorna är villiga att ruva, så man vet aldrig hur det går med den saken. Till nöds får det bli hönsruvning eller äggkläckningsmaskin. Det bästa vore förstås att det är de ruvningsvilliga som får fortplanta sig, men i nödfall så... Svensk blå anka var fortfarande 2009 rödlistad och klassad som 'starkt hotad' - några nyare siffror har jag inte sett.

Den vackraste tuppen

Nu är han borta, Boström. Han var så elak att det blev helt ohållbart. Älsklingen körde iväg honom till mannen som hjälper oss att slakta tidigare ikväll. Det känns rätt tungt. Jag är ju en blödig sate.

Boströms gener finns i alla fall kvar i Pip, kycklingen som vi nu är tämligen säkra på är en tupp (och som därför borde få ett ordentligt namn). Och både Mynta och Noppa ligger och ruvar, så kanske blir det fler kycklingar efter honom. Vi får väl hoppas att det där elaka draget inte sprids vidare.

Vi satsar i första hand på att behålla Pip som tupp. Blir det inte bra, av någon anledning, så får vi skaffa en ny. De finns ju i överflöd, så det ska väl inte bli några problem.

Loreen missinassen