Lassepappan hämtade barnen på fredagkvällen, två timmar senare än planerat, så först vid halv sju kom jag iväg till Borlänge för att handla en del saker som behövdes. Jag var hemma halv tio och hann inte göra de förberedelser jag planerat. Testa hur lång tid det tar för gelatinpulver att stelna hanns med, men inte att baka de två tårtbottnar jag behövde till ena tårtan, sådana där med sockerkaka och maräng. Jag var intill döden trött när jag gick upp för att göra mig i ordning för natten vid halv tolv och insåg att jag inte skulle orka upp tidigare än till åtta på morgonen.
Kvart i nio skulle vi träffas för att börja förbereda, ställa upp bord och bänkar, fixa med maten, duka med mera. Tack och lov kunde jag gå ifrån redan efter någon timma för att börja fixa med mitt. Och sedan gick allt åt helvete. ALLT.
Första tårtbottnen blev sned och vind och såg bedrövlig ut. Den andra blev helt bränd undertill, så den fick jag göra om. Gelén stelnade inte alls på samma tid som kvällen innan, det tog avsevärt mycket längre tid (är det skillnad beroende på hur stor mängd man gör?). Surdegsbröden jäste inte, utan de låg som två platta små klumpar i ugnen. Jag hade en ny surdeg - min gamla måste Pappa med sambo ha städat ut när de passade huset i tron att det var något snusk, för den har jag inte lyckats hitta - och uppenbarligen var den inte klar. När jag väl fått klar den andra tårtbottnen - eller snarare den tredje, den istället för den brända - så kunde jag omöjligt få på den på toppen när jag lagt fyllningen på den första. Och mitt uppe i detta, med bottnar, vispgrädde, hallon på tining här, blåbär på tining där, gelé som inte ville stelna, disk halvvägs upp till taket och ingen fungerande diskmaskin, platta brödklumpar i ugnen, äggskal och spill så skulle jag koka tre termosar kaffe också.
Då satte jag mig ner och grät. Jag var så stressad att det bokstavligen kändes som om något i mig skulle gå sönder. Inte hade jag fått i mig någon mat på hela dagen heller, bara en balja kaffe till frukost, och jag var alldeles skakig.
Jag ringde efter grannen, tillika ordförande i styrelsen, och hon kom över och hjälpte mig med tårtbottnen, tröstade mig med att det inte gjorde något att den var sned och vind, sa att vi klarade oss bra med bara baguetterna och klappade om mig lite. Sedan tog hon med sig tipspromenadslapparna och skulle skicka något av sina (vuxna) barn ut att sätta upp dem.
Och så småningom stelnade gelén så jag kunde göra klart tårtan (den blev fin), kaffet blev klart, jag tog mig in i duschen, målade mig och satte på mig rena kläder. Grannen kom och mötte upp och hjälpte bära mig det sista. Hon fick ta tårtan, jag vågade inte.
Och folk tyckte att det var en rolig tipspromenad - men svår - med fina bilder. Och den sneda, vinda tårtan var den som gick åt bäst. Och den andra tårtan trodde folk var köpt (ja, har man bara tillgång till en tyll, så är det ju lätt gjort). Och jag överlevde.
Men så pass utmattad är jag alltså återigen att jag går alldeles sönder när det kör ihop sig omkring mig. Tre veckor ensam med barnen och jag är tillbaka på ruta ett. Och det är ju så jävla typiskt, att på den enda lediga helgen, på fyra semesterveckor, då infaller byfesten. (Och varför jag nu åtagit mig att vara med i styrelsen, i mitt skick, finns det som sagt förklaringar till).
Barnen kom och var med på festen och Nassen stannade hos mig över natten. Jag körde hem henne till Lassepappan vid lunchtid idag, efter att vi städat undan och röjt efter festen.
Således... på fyra veckors semester har jag haft en halv dag med möjlighet till återhämtning. För så är det tyvärr. Hur mycket jag än älskar mina barn och vill vara tillsammans med dem, så är det enda sättet för mig att återhämta mig att vara ensam. Det absolut enda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar