Jag borde

Jag får inget gjort. Och jag vet inte om det är för att jag faktiskt bör ta det lugnt och bara inte göra något alls, eller om det här drar ner mig ytterligare. Om jag faktiskt borde masa mig ut på en promenad. Om jag borde köra yoga eller tai chi, eller rent av träna lite. Om jag borde röja, repetera hjärtsvikt inför randningen, fixa staketet... De förra för att det får mig att må bra, gå ner i varv, ger mig energi. De senare för att jag ska slippa att ha det kaotiskt omkring mig, vilket jag mår dåligt av, vara väl förberedd, vilket minskar stressen, och staketet, för att inte Mylla ska rymma, för det gör grannen galen och jag blir sönderstressad. Hur ska jag veta?

Djuren, som i princip känns livsnödvändiga för mig och som normalt sett ger mig en sådan ro och frid - gör i denna by att jag blir sönderstressad. Två grannar räcker för att förpesta hela min tillvaro. Ytterligare två är skitstövlar, men hade inte berört mig nämnvärt om det inte vore för de två förra. De är "för långt bort" respektive sådana fega, lismande vindflöjelkräk att de inte skulle påverkat mig om det inte var för de förra två. Tre av dem är med i styrelsen till vägföreningen, den värste av dem alla är ordförande.

Fru Fisförnäm här uppe har den lismande familjen Fjäsk som spionerar åt henne (akutsamtal om ett djur, gud bevars, råkar förirra sig in på hennes tomt; hon är ju så fiiin, så henne måste man göra sig till för). Och så Fru Kommunalpamp emirita, långt borta, som lydigt böjer sig när ordförande Maneken Pis med Guds nåde med sitt servila sätt uttrycker sina önskemål. Det servila transformeras till två kolsvarta ögon och ett allt annat än servilt beteende så snart Herr Obergruppenfürer inte får exakt som han behagar.

Jag brukar aldrig önska människor något ont. Så får man bara inte göra. Jag blir vidskeplig och tänker att det kommer att slå tillbaka på mig själv. Men både Fru Fisförnäm och Maneken Pis har jag faktiskt börjat önska ont. Faktiskt har jag det.

Du bär på ljuset, säger min fina granne - ja, för det finns ju faktiskt några sådana - som är lagd lite åt New Age-hållet. De bär på mörker, det är det du ser när han blir svart i ögonen, säger hon. Låt inte deras mörker sprida sig till dig. Behåll ljuset inom dig.

Men jag är ju sotsvart här där jag går och önskar att Fru Fisförnäm ska drabbas av en stor mediainfarkt - eller vad fan som helst som håller henne borta från byn och kvar i Hufvudstaden - och något lämpligt som förpassar Maneken Pis med Guds nåde åtminstone ett par mil bort härifrån.

Jag har låtit mig fyllas av deras mörker. Hur får jag tillbaka ljuset? En exorcist! Någon?


Och i morgon slår väl karman tillbaka med takotsubo - ja, vassego och googla - för att jag dristade mig att sätta detta på pränt.