När allt är fel

Alltid lika underbart att komma ut i de vackra Dalaskogarna!

Det kryper i hela kroppen. Allt är fel - ALLT!

Jag avskyr min kropp. Den äcklar mig.

Jag hatar den här byn. Jag vill inte bo här. Jag vill inte bo i Dalarna överhuvudtaget.

Jag blir snart helt hysterisk på mina barn. De måste vara världshistoriens värsta gnällspikar. Piper över allting. Missnöjda med allting. Bråkar oavbrutet, retas med varandra, slåss, trökar och tjatar sönder mitt huvud. Jag har god lust att skicka dem till ett flyktingläger några dagar så att de får lära sig veta hut. Men de skulle inte överleva i fem minuter.

Jag blir galen på min skittelefon, en Samsung S6:a. Maken till usel telefon! Jag är missnöjd till 100% Telefonen är också min enda kamera och den ger bilder i skitfult format, som inte går att ladda över till datorn, som lämnar svarta tomrum när jag vill beskära, som gör allt som har med bilder, som ju normalt är en glädje för mig, till något plågsamt, irriterande, ytterligt tids- och jobbkrävande.

Jag känner mig sviken och illa behandlad av de flesta i min omgivning:
- Inneboendefamiljen som bara drog, med tolv timmars varsel, och lämnade mig i sticket med en helt sabbad sommarplanering och akutsituation när det gällde att skaffa passning till hus, djur och växter på bara några dagar inför en planerad resa. Jag som slagit knut på mig själv och gjort allt jag kunnat för att hjälpa dem, inte minst ekonomiskt.
- Mitt X som helt plötsligt lade beslag på den enda veckas semester där jag hade en chans att få möjlighet till återhämtning; jag som ännu inte hämtat mig efter ett utmattningssyndrom och som har en jävla massa semester att ta ut men som inte kan ta ut någon, får alltså inte en enda vecka i år med möjlighet till återhämtning.
- Det fega falska kräket till chef på psyk, som genom att vägra lyssna på sin personal indirekt orsakade att jag blev av med mina glasögon för 8 500 och som inte hjälper mig att få någon ersättning för dessa och dessutom lurar mig - som tack för att jag slog knut på mig själv för att hålla avdelningen flytande när han lejt en galen stafett som vi var tvungna att hålla borta från patienterna, i e jag fick sköta både mitt och stafettens jobb, naturligtvis utan ersättning eller någon som helst cred.
- Det jävla fiberbolaget som, trots att jag kryssat i att de måste ta kontakt med mig innan de grävde in fibern, plötsligt hade lagt kabeln precis där jag ska anlägga trädgårdsgång, uteplats och rabatter. Och som fortfarande inte tagit kontakt med mig, trots att de efter mailkontakt sagt att de skulle.

Diskmaskinen fungerar inte. Inneboendefamiljen lyckades ha sönder den innan de drog. Och jag bara orkar inte skruva isär den och se om jag kan laga låset innan jag tar mig före att köpa ett nytt. Och hur skulle jag orka försöka få det på plats? Och vem skulle jag be om hjälp. Jag känner ingen här och har inga vänner. Jag är ensam. Alltid helt ensam. Och jag diskar och diskar och diskar, i ett kök som inte är anpassat för handdisk. Bara en ho och ingen direkt diskbänk att ställa ifrån sig på. Det är oerhört omständligt.

Telefonen fungerar inte. Det skulle kunna vara så det är fel på bägge mina trådlösa samtidigt men alldeles oavsett så är det vad Telia kommer att hävda om jag ringer. Det är ALDRIG hos dem felet ligger. Nå väl, kanske fibern gör att jag äntligen slipper Telia. Det vore ju inte en dag för tidigt. Som det är nu har jag även bredbandet via Telia - det är det enda som står till buds här - och gissa hur bra det är.

Björk i Dalaskog

Båda utomhuskranarna är trasiga och det rinner konstant ur blandaren uppe i badrummet, vad jag än gör. Och det går inte att få tag på en rörmokare. De svarar inte ens. Men jag är ju kvinna. Kvinnosynen i Dalarna är som den är, i e 50 år efter sin tid. Jag behöver byta matta i duschen också, eftersom där är en spricka där det rinner ner vatten. Det går inte att få tag på en mattläggare heller. Fast i ärlighetens namn så har jag en bra målare - han är till och med infödd och måste således ha missat den obligatoriska kursen i misogyni - och en bra snickare. Halleluja!

Och så detta väder till råga på allt. Blåsigt och mulet varenda jävla dag. Och så tillräckligt mycket regn för att det ska vara maximalt irriterande utan att göra den minsta nytta. Knastertorr jord överallt men tillräckligt våta blad för att man ska behöva stövlar när man går i skogen för att inte bli dyblöt.

Regn i en av Dalarnas trolska skogar

Ingenting av det jag vill och mår bra av att göra har jag möjlighet till. Det enda mina dagar består av är att duka, duka av, diska, tvätta, städa, få huvudet söndertjatat, laga mat, duka, lyssna på ungarnas gnäll över maten, duka av, diska, lyssna på ungarnas bråk och gnäll, städa, tvätta, duka, laga mat, lyssna på ungarnas gnäll över maten, duka av, diska, tjata om tandborstning, dusch, klädbyte, undanpockning...

Behöver jag säga att jag HATAR att laga mat?


Bah, det är ju bara ett år tills jag får möjlighet till lite återhämtning. Hur länge satt Nelson Mandela fängslad? Man måste ha perspektiv, fröken Scylla!