När Nassen pep som värst blev jag så jävla less att jag bara travade på, uppåt, uppåt, över kalhyggena och lät ungarna klara sig bäst de gitte. Ja, naturligtvis hade de huggit ner hela skogen. Blev jag överraskad? Not! Grannen behövde väl en femte fyrhjuling att fjanta runt på, eller nått. En robotgräsklippare kanske?
Och allvarligt Samsung, vem fan tror ni vill ha bilder i det här formatet? Inte jag i alla fall!
När jag kom upp till stugan (Friluftfrämjandets) gjorde jag upp eld så att vi skulle kunna grilla korv. Jag är inte så hejans bra på att göra eld måste jag tillstå. Efter ett tag kom ungarna larvande. Draken hade burit Nassen en stor del av vägen. Ja, det var väl rart och omtänksamt av honom, för all del, men hur bra är det att hon lär sig att det bara är att sätta igång och pipa, för då blir man buren? Han var helt slut när de kom fram och slängde sig på en brits inne i stugan.
Jag hade knappt fått på de jäkla korvarna innan de började: "Är de klara nu?", "När är de klara?", "Är de inte klara snart?". Hade jag inte varit tvungen att hålla koll på elden - jag misstänker att brandrisken är tämligen stor - så hade jag tagit ryggsäcken och bara gått. Och jag deklarerade att jag fan aldrig någonsin mer kommer att ta med dem ut på någonting eftersom de bara är missnöjda och gnäller hela tiden. "Hädanefter när ni är hos mig så gör vi ingenting, vi är bara hemma. Men modemet kommer att vara i max två timmar per dag. I övrigt får ni roa er bäst fan ni vill."
Efter ett tag började de springa runt och plocka blåbär med stor iver och så fick de sina korvar och det blev lite småtrevligt ett tag. Tills Draken började tjata: "Ska vi börja gå nu?", "När ska vi gå?", "Ska vi inte börja gå nu?" och jag höll på att gå i taket igen.
På nervägen var de i alla fall riktigt söta och plockade blåbär så det stod härliga till med frekventa förnöjda tillrop.
Men alltså, hur känner man sig när man går hem från jobbet när man har
åstadkommit något sådant här? Nöjd och belåten med sitt värv? Gör det
verkligen inte något med en människa som skövlar så till den milda grad?
När vi kom hem undrade Draken om vi inte kunde ha filmkväll. Det var ju sannerligen i senaste laget och jag kan inte påstå att jag hade någon vidare lust, men jag kunde inte stå emot. Jag vill ju att vi ska göra saker tillsammans. Egentligen.
Det fick bli Pirates of the Caribbean, 4:an, för den hade jag inte sett. Rätt trist och utan den charm som de (eller i alla fall den) första hade, men nå ja. Frid och fröjd en stund i alla fall.
Och imorgon åker barnen till sin far. Och jag ska försöka återvandla den eldsprutande draken Scylla till människa igen. Försöka.
Till de flesta i mina (påtvingade) hemtrakter, och extremskövlarna i synnerhet:
1 kommentar:
Tack igen för ännu ett upplyftande inlägg!
Du träffar tillvaron mitt i prick.
Inget uppmuntrande med dalaskogarna men blåbär verkar det finnas i alla fall trots att prognosen har varit dålig.
Fyrhjulingar i mängd och robotgräsklippare - och vattenskoter - det är vad folk ska ha, en mänsklig rättighet, haha. (Men vad lycka är har börjat diskuteras på regeringsnivå har jag hört.)
Skicka en kommentar