Det blåser

Det blåser. Så in i Norden. Allt far omkring. Krukorna intill väggen på verandan faller, krossas, rullar. Som det kaos som för närvarande råder inom mig. Jag, som har ett sådant behov av att vara rotad befinner mig i rotlöst tillstånd, svävande, eller kanske i fritt fall.

Jag har alltid tyckt om hösten, men för att kunna njuta av hösten måste jag ha en känsla av att den föregåtts av en sommar. Har det varit sommar? Vart tog den vägen? Sommaren 2017 är ett svart hål, och i någon mån befinner jag mig fortfarande vid tiden en knapp vecka före midsommar, då familjen vid sjutiden på kvällen plötsligt annonserade att de skulle flytta morgonen därpå.

Chocken, paniken, sorgen, känslan av att bli lurad, sviken, att ha blivit utnyttjad. Två heldagar - och då menar jag åtta på morgonen till ett på natten - tog det att "städa ut" dem. Parallellt med panikartad jakt på någon som kunde passa huset en vecka, över midsommarhelgen, med bara några få dagars varsel.

Hela sommarplaneringen föll i ett slag. Mina planer på att bo uppe i buan hela sommaren, de veckor jag inte hade barnen, omintetgjordes. I buan skulle jag få den återhämtning jag behövde och kunna komma igång med träning, för att må bättre, för att orka vidare. Och därefter "snodde" Lassepappan den enda veckan med möjlighet till återhämtning jag hade på hela sommaren. Byfesten slog sista spiken i kistan, och jag blev sjuk igen. Är sjuk igen.

Det som hela tiden hållit mig uppe är vetskapen om att jag en dag kommer att ha randat färdigt och få vara på en arbetsplats där jag trivs och vill vara, med ett jobb som jag tycker om. Men den arbetsplatsen existerar inte längre. Jag har ingenting att se fram emot. Ingenting. Det som var ljuset i änden på denna evighetslånga - 16 år gjorda och lite kvar - tunnel har slocknat. Hur ska jag nu orka vidare?

Igår fick jag veta att Lassepappan har ändrat sitt status på Facebook från 'Singel' till 'I ett komplicerat förhållande'. Får det plats fler spikar i min kista? Får det verkligen det?

Nej, jag är inte svartsjuk, snarare förundrad: Men vem fan vill ha honom? Själv skulle jag vända i dörren om jag kom in i hans hus och såg honom som en potentiell partner. Men faktiskt - ja, håll i er när denna ondsinta människa nu ska spy sin gröna etter och svarta galla - jag är missunnsam. Så är det.

Han har fått allt han ville ha, medan jag har förlorat allt det jag ville ha. Allt det han sade mig att han också ville ha och som visade sig inte stämma. Antagligen gjorde han det inte medvetet. Förmodligen trodde han verkligen att det var så han ville ha livet, men upptäckte att det inte passade honom.

Han har gått ur vårt förhållande med allt han ville ha och bara fortsätter med sitt liv som ingenting har hänt, där han vill bo, i ett sammanhang, med släkt och vänner.

Jag har gått ur vårt förhållande med utmattningssyndrom, tvingad att leva på en plats där jag inte för allt i världen vill bo, långt från min släkt, utan en enda vän och med en djup motvilja mot att någonsin igen försöka hitta en partner igen. Även om han inte menade det, så har han lurat mig in i detta under falska premisser. Och ja, jag är missunnsam, det är jag, hur fult och lågt det än må vara.