torsdag 21 maj 2015

*Host*


Mycket väl medveten om att det kan ta flera år innan fröer gror så tröttnade jag ur i höstas och började rensa. Det blev ju inget sått alls förra våren, så sådderna hade stått minst ett och ett halvt år. Jag slog sönder jordklumparna lite, i synnerhet när det gällde de lite mer 'dyrbara' sådderna, för att kolla att det inte fanns några underjordiska groddar eller större intakta frön. Jag tömde allt i tre tomma jordsäckar i väntan på något lämpligt ställe att tömma ut det hela på.

Ja, *host*, så här såg det plötsligt ut i två av dem.

Jag har nu räddat dryga 30 små pioner ur säckarna. Sannolikt är de flesta - om inte alla - rosenpioner (Paeonia veitchii). Jag sådde massor eftersom jag har en idé om att ha dem som marktäckare. Fram till nu har mina rosenpioner alltid grott efter ett år, men naturen gör som den vill och man ska inget ta för givet. Där fick jag för mitt bristande tålamod!

onsdag 20 maj 2015

Förgäves rycker han i handtaget


Jag kände honom knappt, min mellankusin. Men som barn var han min stora kärlek. Han var stor och hade moppe, jag en liten, liten flicka, våldsamt svartsjuk när han försvann iväg med några tjejer i sin egen ålder. Plötsligt är han borta. Helt oväntat. Inte 60 fyllda.

Och min allra käraste mellanfaster! Ingen borde behöva begrava sitt eget barn. Hur överlever man? Jag vet att man gör det. Men herregud, hur?


Titeln lånad från Szymborskas dikt


onsdag 6 maj 2015

Grodrom och nässlor


De lovade fint väder idag. Nå ja, fint jämfört med hur vädret har varit det senaste i alla fall. Men när jag klev upp ösregnade det. Där rök min långpromenad i skogen. Den där planerade som jag har längtat efter att göra så länge.

Först vid lunch tid klarnade det upp lite - men blåste i gengäld så att både torkställning och temugg på förstukvisten gick ikull. Då tog jag mig i kragen och hämtade en balja från uthuset och började inreda den för grodyngel. Jag gick några vändor ner till älven för att hämta vatten och lite vattenväxter.

Sedan plockade jag ett par liter nässlor. För första gången i mitt liv tänker jag nämligen göra nässelsoppa.

Så hämtade jag ungarna och travade ut med dem i skogen för att hämta grodrom. Jag visste två ställen ganska nära där jag sett rom i vattenfyllda traktorhål, med förfärande lite vatten kvar. Åtminstone i det ena. Ytterligare ett reservställe hade jag uppåt älgslakteriet, men där var jag inte så orolig för vattenmängden.

Men nattens och morgonens regn hade skapat ordentliga rännilar och nästan all rom tycktes ha spolats bort. En liten rest fanns kvar i traktorspåret med minst vatten, antagligen för att där inte flödade så väldigt. Vi skopade upp en del i en hink jag hade med mig och hur det nu var så blev det att vi tog en ganska rejäl promenad. Pojkarna ville hoppa över den nu tämligen strida bäcken en bit längre fram och Nassen verkade nöjd och glad med att gå och hålla mig i handen. Vi gick så att vi kom ut i närheten av älgslakteriet för jag tänkte att vi skulle hämta lite rom till i gölen där uppe. Där var helt översvämmat och all grodrom var borta.

Nå ja, en liten skvätt rom har vi i alla fall tippat ner i baljan och så hoppas vi på att få föda upp lite grodor. Och nässlorna har jag förvällt och ställt in i kylen till i morgon.




tisdag 5 maj 2015

Dränerad


Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom fram till en bit in i juni.
Med order om att gå minst en timma i skogen varje dag.
Ska bli!


måndag 4 maj 2015

This is the end, my friend


I helgen har vi berättat för barnen. Älsklingen* har köpt ett hus i närmsta större ort, några kilometer bort, där Draken går i skola. Inflytt om en och en halv månad. Jag bor kvar i huset.


* Ja, tillsvidare kommer jag att kalla honom 'Älsklingen'. Något X blir han inte. Vi har ju barn ihop. Och hur skulle han någonsin kunna vara något annat än 'älskling' när han har givit mig mina barn?


fredag 1 maj 2015

Kvinnlig läkare


Om man googlar på 'kvinnliga läkare' så är första förslaget 'kvinnliga läkare självmord'

I Läkartidningen står det så här:

Genomgående är att läkare har en klart förhöjd självmordsfrekvens jämfört med befolkningen i övrigt. Och medan det bland befolkningen i övrigt är vanligare med självmord bland männen så är förhållandet det omvända bland läkarna. Kvinnliga läkare är alltså de som löper störst risk att ta sitt liv.

Och i ett annat nummer:

Nästan 13 procent av läkarstudenterna på Karolinska institutet betecknar sig själva som deprimerade. De flesta uppger att de saknar feedback och uppmuntran från lärarna och mer än var tredje sistaårsstudent tycker att utbildningen präglas av en atmosfär där personliga svagheter och brister inte accepteras.

Och under nyheter på SVTs sida

Nästan var tredje läkare känner sig utbränd, och lika många har haft självmordstankar. Trakasserier och mobbning är också vanligt, visar en enkät om arbetsmiljön på Karolinska universitetssjukhuset.

Och så fortsätter det, 43 200 förslag.

Nej, jag försöker inte hinta om suicidtankar. Några sådana har jag aldrig haft, varken nu eller tidigare, även om jag i princip har varit deprimerad sedan den dagen jag började på läkarlinjen. Jag försöker bara förlika mig med min terapeuts bedömning, att jag lider av en utmattningsdepression - även om jag inte nått vägs ände - och att jag behöver få vara sjukskriven en tid. Att det kan ta en ände med förskräckelse om jag inte försöker måna om mig själv. Att jag måste tillåta mig själv en sjukskrivning.

Jag har nu fullföljt denna andra randning, om fyra månader, på medicin. Nu skulle jag tillbaka till min allra käraste handledare och överläkare, tillbaka dit där jag ville arbeta.

Jag måste återhämta mig. Och jag måste acceptera att det är så.

Men efter dagens jour: det är SÅ jäkla kul att vara doktor, och jag är SÅ jäkla glad att jag får vara det.

Fortsättning följer...