Fiendeträd, kopparödlor och hönsaskankar

Jag tog ungarna och Älsklingen med mig upp till vattenfallet. Nu ska vi gå till djungeln sa jag. Det är bäst att ni tar några bra pinnar med er, för där finns farliga djur, så ni kommer att behöva försvara er. Drakungen blev exalterad. Vart ska vi gå? Vart ska vi gå? Ja men säääg!

Jag förstod att det skulle bli ett jäkla gnällande, åtminstone på Trollet, på vägen dit, och tänkte att lite pinnar säkert kunde avleda honom en smula. Jag räknade med att få bära dem en del, men tänkte att det på det hela taget skulle betala sig.

Draken var salig redan när han såg Kvarnbäcken. Titta! Kvarnbäcken! Visste du det mamma? Det är Kvarnbäcken! Och än mer lycklig blev han när han fick syn på vattenfallen. Han ville klättra och kliva, vada och plaska och följa bäcken till vägs ände. Tyvärr var varken Älsklingen eller Trollet lika begeistrade som han, och jag klarar inte av att gå i oländig terräng och hoppa över bäckar på hala stenar när jag har Nassan sjalad. Annars brukar Älsklingen vara väldigt pigg på att trava i skogen, men idag var han avslagen. Jag vet inte riktigt vad det var med honom. Synd på Drakens entusiasm. Nästa gång vi går på äventyr vill jag att vi går längre! sa han uppgivet. Det är synd att jag är såpass "orörlig" med Nassan på mig så att vi inte kan trava iväg på äventyr, bara han och jag. Trollungen är så jäkla tråkig just nu. Jag är trött. Jag har ont i benen. Sitta på axlarna! Eller så slåss han, mot orcher och allsköns oknytt. Idag var det 'fiendeträd', gudbevars, överallt, och han slogs och slogs.

När vi gick vägen hem igen tittade jag och pekade:
- Ser du Trollet, det sitter en bofink där och sjunger.
- och då spränger jag kanonkulan...
- Och titta där på citronfjärilarna, ser du skillnaden på hanen och honan? Hanen är mörkare gul.
- och så dödar jag dem...
- Har du sett så mycket tibast?! Den doftar jättegott, känner du? Men den är giftig, tänk på det.
- och så kommer deras trupper...

Suck!

Sedan mötte vi i alla fall den här lilla kompisen, och då glömde han kriget för ett tag och ville vara med och klappa.

Vilken fining va?! :)


Ikväll har jag varit ute och smörjt Liljas och Smörblommas ben med Helosan. Ett tag tyckte jag att de började se bättre ut efter oljebaden, men nu är det sämre igen. Jag har tyckt att Smörblommas ben sett värst ut, men nu när jag smörjde tyckte jag att Liljas kändes värre, och att de dessutom kändes värre än vad jag tyckt att de sett ut. Förresten, hönor har små mjuka "trampdynor" under fötterna. Jag blev jätteförvånad första gången jag kände det. Jag trodde att de var så där beniga och hårda överallt. Sötehöns!

Vattenfall

Hela förmiddagen höll jag på och stökade i köket. Trollet har sagt i flera dagar att han vill ha "sånt där bröd med oliver", så jag bakade focaccia. Och så fixade jag tzatziki, sallad på tomat, mozarella och basilika, ugnsbakade körsbärstomater och marinerad aubergin. Trollet åt en, säger EN, ynka focacciabit. Jäkla unge!

I och med stökandet fick Nassan inte sova på mig på förmiddagen, som hon brukar vilja, utan jag sjalade henne på mig och gick på promenad efter lunch så att hon skulle få vila lite då istället. Till min förvåning såg jag en sorgmantel på vägen upp mot Kvarnbäcken. Det känns inte som en fjäril man brukar se så här tidigt på året, men jag kanske missminner mig. Därefter såg jag en citronfjärilshane och ett treögt påfågelöga, och så en hel del som jag inte lyckades artbestämma - för att de flög för högt, eller för snabbt, eller för långt bort, eller för att jag helt enkelt inte kunde.

Nassan somnade nästan direkt och vaknade inte förrän vi kom hem. Inte ens vid vattenfallet, där jag stod stilla långa stunder, vaknade hon till. Kanske var brusandet rogivande.

Igår bakade jag en limetårta - som väl egentligen snarare är en kaka, men som kallas 'tårta' i receptet. En sådan där som gärna kan stå till sig någon dag. Jag fick för mig att vi skulle ha lite fikabröd nu när Älsklingen är ledig fyra dagar i rad. Och så tänkte jag att det kanske skulle vara gott med lite Cointreau till den där kakan, så jag hade köpt en liten flaska. Eftersom jag var osäker på om Älsklingen tyckte om Cointreau satte jag fram punsch också. Älsklingen tog likör. Sedan tog han lite till. Det är verkligen ute med likör och punsch sa han sedan, såg lite förnöjd ut och hällde upp en tredje slutt. Jo jo, sådana är vi. Alldeles ute.

Hönshjärna!

- fast man kan kanske inte förvänta sig något annat hos en höna.

Igår när jag tittade till hönsen låg Gullviva plötsligt i Noppas rede och tvärt om. Jag antar att Gullviva lagt sig fel och Noppa då tagit det som blev över. Gullviva lade sig nämligen i andras ruvreden lite då och då redan förra året, utan att fullfölja något. Jag minns att jag hade problem med det, men inte riktigt om jag fick ta till några åtgärder eller om det löste sig av sig självt. Nå väl, inte så lyckat, tyckte jag, eftersom det är tveksamt om det blir något av äggen i Gullvivas rede och jag hellre haft den något mer pålitliga Noppa i det rede som har störst chans att ge kycklingar.

Idag när jag tittade in så låg Noppa fortfarande i Gullvivas rede, medan Gullviva hade lagt sig på nya ägg och lämnat Noppas ursprungliga ägg åt sitt öde. Äbla höna! Jag vet inte alls hur länge de legat bara, kanske är det helt kört nu, men jag pulade i alla fall in de fem äggen under Noppa, så nu ligger hon på allihop. Och Gullviva lär ju knappast ha tålamod att ruva klart de ägg hon nu lagt sig på, så egentligen borde jag ta bort dem. Vi får se imorgon hur jag gör. Suck!

Lyxdagar

Jag har lyckats gå på promenad och köra igenom mitt yogapass två dagar i rad. Det känns väldigt lyxigt - och det kan jag behöva, för Nassan är helt hopplös för närvarande. Hon ska vara på mig 24 timmar om dygnet, helst med tutte i munnen.

Jag gick 'lilla rundan' och vek upp i skogen, till Kvarnbäcken, och stod och tittade på vattenfallet. Det brusade och porlade och bofinken sjöng. Nassan sov i sjalen på min mage och trots att himlen till största delen var grå, så sken solen och värmde i ansiktet.

Här finns rätt mycket tibast. De doftar underbart

Tussilagon är nästan utblommad nu

Till min stora förvåning hittade jag några emliga små blåsippor. Jag har aldrig sett några här förut. Och det är klart, i den här sura gamla podsolen

Jo, vitsipporna blommar - som sagt - här också nu

Kokvinnorna

Jag har lyckats missa filmen. Vill minnas att den gått åtminstone ett par gånger på TV. Nu senast, då jag verkligen hade planerat att se den, så gick vår TV-box - ellervareheter - sönder och det blev inget av. Jag trodde att den skulle gå att hitta på SVT-Play, men icke. Nu har jag i alla fall läst boken.

Något så vansinnigt vackert! Och jag är rörd och mållös över den oerhört respektfulla skildringen av de båda systrarna. Verklikgen helt fantastiskt.

Och de insiktsfulla tankarna om vad som har hänt med vår matproduktion. Fakta och tankar som jag känner igen från 'Döden i grytan' (som jag ännu inte lyckats formulera något om) och i viss mån 'Kor - en kärlekshistoria' med flera böcker.

Jag får nästan panikkänslor när jag tänker på det. Vad är det vi gör? Vad är det vi gör? Det här kommer att slå tillbaka mot oss på något vis. Det måste det göra.


Förresten ska jag nog låna filmen. Den finns på biblioteket har jag sett.



Tillägg: Nu när jag googlat på boken, ser jag att Britt - den äldre systern - dog i påskas. Hur har jag kunnat missa det? Och filmen sändes fyra(!) gånger i julas, och jag lyckades missa alla.

Ruvning

Nu har vi två hönor som ruvar - dock inte Blåsippa, som här på bilden, utan Noppa och Gullviva. Det är de två vi har kvar av de ursprungliga tre sedan finaste Mynta blev slagen av höken. Noppa har tidigare dragit upp en kyckling, tuppen Björk. De övriga fyra övergav hon ju, som någon kanske minns, och jag lyckades smyga in en under Mynta medan övriga tre fick klara sig utan mamma. En av de tre är kvar och det är tuppen Kummin. Gullviva har aldrig ruvat förr. Hon var ju tuppen Boströms favorit och vek aldrig ett steg från hans sida fram till den dagen han gick till slakt (eftersom han var så jäkla elak). Nya tuppen är hon inte så tight med, så nu finns det uppenbarligen utrymme för ruvning. Om det blir något av hennes ägg är emellertid lite tveksamt, för det är flera hönor som har legat i det där redet. I början var det Lilja som låg där, och jag vill minnas att det var någon till innan Gullviva bänkade sig. Nå väl, jag håller tummarna. Jag vill gärna ha många kycklingar. Noppa har legat åtminstone i tio dagar, vilket i princip är halvvägs. Hon lade sig när vi var i Stockholm, och Älsklingen har ingen vidare koll på det hela, så han vet inte säkert. Det andra redet ligger nog någon dag efter.

Alsobia

Min alsobia (Alsobia dianthiflora) har godheten att blomma igen. Den har varit lite tjurig sedan jag planterade om den förra våren och klippte ner den rejält. Tidigare kunde den vara helt översållad av blommor - som den tyvärr vände utåt fönstret så att man nästan aldrig såg dem. Jag kanske borde ha den i ett ljusare fönster. De är rätt häftiga, blommorna, inte sant!?