Buminnen (No 2). Flodpärlmusslorna

På väg upp från Mockfjärd, där jag varit för att köpa batterier, passade jag på att stanna vid Mackskalbrona, vid Tansån, och hälsa på flodpärlmusslorna. Jag blir alltid lika fånigt glad och förundrad när jag ser dem. Jag är tydligen sådan. Jag blir verkligen lycklig, så där så att det känns i hela magen, när jag ser musslorna, eller en ekorre, en igelkott, en vacker blåskimrande flickslända, en liten sångare som kommer nära, lägger huvudet på sned och - till synes - tittar på mig. Jag vet inte om det är riktigt normalt, men så är det i alla fall.

Musselskalen som ligger längs stranden är verkligen magnifika i storlek och alla (levande) musslor jag sett är tämligen stora. Jag vet därför inte riktigt hur det är med återväxten, men där ska finnas öring, så det ska väl vara lugnt antar jag.

Jag vill minnas att det är fiskeintresserade som kalkat upp ån, redan för årtionden sedan, för att plantera in öringen och som en lycklig bieffekt har då flodpärlmusslan kunnat överleva.

Och det är mycket musslor på sina ställen. När man tittar snabbt ser det ut som om botten är täckt av svarta stenar, men vid närmare inspektion är det musslorna.

På verandan

Jag tycker om att ha det lite fint omkring mig, anständigt städat, avtorkat, undanplockat. När jag får lite tid över går jag ofta och plockar. Städar lite här och lite där. Fixar undan tvätten. Vattnar blommor och plockar bort vissna blad. Viker ihop filtar som ligger slängda på golvet och soffkuddarna som också vanligen återfinns på golvet. Röjer på bänken i köket så att det ska se lite prydligt ut.

Att bara sitta utan att göra något gör mig mestadels rastlös. Ska jag sitta vill jag i alla fall läsa, bläddra i en tidning, lösa korsord eller sudoku, handarbeta eller sitta vid datorn.

Nu bara sitter jag. Ja, inte bara, för jag gör annat också, men jag klarar av att sitta - eller orkar inte plocka, vilket som nu är det rätta. Jag vet inte själv. Vår veranda är byggd i norrläge (!) och därtill på den plats på tomten där det blåser mest. Ja men, hur tänkte de?!? Hur många dagar om året vill man sitta i norrläge i blåst? Nu, i alla fall, nu är det faktiskt en sådan dag. En av de där fem per år. När det är 30° varmt och himlen är klarblå så är det perfekt att sitta här i skuggan i den ljumma vinden.

Så här sitter jag alltså. Jag lyssnar på hönsens kluckande och prasslande sprättande, fågelkvitter och humlesurr och jag ser ut över trädgården, skogsbrynet bortom den nyslagna åkern och Djurmo klack bortom älven.

Och jag undrar så, är det för att jag är så totalt uttröttad jag sitter här? Eller är det för att jag på något vis utvecklats och nu förmår släppa taget och vara i nuet?

Harungen

Två mornar i rad har jag sett en liten hare sitta precis utanför vårt staket när jag kört förbi.

Får se om den sitter där idag också.


Bild: Detalj ur 'Skator och hare' av Ts'ui Po, andra hälften av 1000-talet

Fågelyra

Nu ikväll då jag kom hem från jobbet och körde upp vid carporten såg jag att det var fullt av småfåglar i diket som går längs fägattu mellan vår tomt och hästhagen. Jag satt kvar i bilen och tittade medan de flög kors och tvärs och om varandra. Så länge jag satt kvar i bilen var de inte rädda alls utan kom riktigt nära. Det var små sångare, blåmesar, talgoxar, sädesärlor, grönfinkar och en bofink. Lite ovant att se dem yra runt varandra på det där viset, åtminstone på sommaren. Kanske fanns det goda fröer där i diket, där det växer ängsblom och gräs. Ljuvliga varelser!

En gång ska du

En gång skall du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.


När jag gick på Mockfjärds kyrkogård och tog denna bild så hade jag Lagerqvists dikt i huvudet. Jag tycker att den är så vacker, så förtröstansfull.

Så kommer jag hem och ser Miras kommentar där hon hänvisar till sin text om sången 'Andetag' ur Völund - som innehåller nästan samma text. Det kändes lite förunderligt, så där.

Buminnen (No1). Morkullan

Att man kan bli så lycklig över att höra en morkulla! Vad är det egentligen med det där lätet som gör att man bara måste älska det? Särdeles vackert är det ju inte.

Jag var bara tvungen att beställa Morkullans öga.

(Va? Vad sa du? Tycker du att jag ska börja läsa alla de böcker som ligger i drivor här hemma istället för att köpa nya? Vafalls?!)

När kornknarren tystnat

Fältet är slaget och kornknarren har tystnat. Men än kvittrar ladusvalorna här ute som vore de hundra. De måste ha lyckats väl med häckningen i år.

Första arbetsdagen efter semestern har jag tillbringat på akuten. Rivstart således, men förhållandevis lugnt ändå, tack och lov. Hjärtsvikt, yrsel, huvudvärk, hjärtinfarkt och en pneumothorax. I stort det gamla vanliga.

Jag känner mig trött och sliten. Ska man inte vara pigg efter semestern?