Bitterfittan

Ja visst ja, den här var det! Jag har gått och funderat och funderat vad i herrans namn det var jag läste (lyssnade på). Av någon anledning fick jag för mig att det var något av Martina Haag. Men så satt jag och letade efter lämpliga ljudböcker att ge bort i julklapp och då fick jag syn på denna. Bingo, den var det ja!

En ful januarimorgon sitter Sara på ett plan till tönt-Teneriffa för en veckas tankepaus. Hon har nämligen insett att hon är bitter trots att hon bara är 30 år. En riktig bitterfitta faktiskt. Det var inte meningen att det skulle bli så här, hon drömde ju bara om kärleken som alla andra. Men nu sitter hon och tänker på alla oförrätter som någonsin begåtts mot henne. Tänker på hur lurad hon är av kärleksmyten. Den som får oss att vilja bilda familj. Tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon dräneras på energi i familjehelvetet. Ett arv i rakt nedstigande led, från sin rastlösa mammas diskande eksemhänder till Saras nervösa duktighetskomplex.

Bitterfittan är en roman, en självbiografi, ett reportage om identitet, sexistisk socialisering och en av de viktigaste kvinnofrågorna: Hur ska vi någonsin ska kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dom vi älskar?

Den har rätt många år på nacken vid det här laget, men jag är ju sen med det mesta. Dessutom har det hunnit gå ett bra tag sedan jag lyssnade på den, så jag minns inte så jättebra. Men faktiskt, jag gillade den, trots att jag inte riktigt förväntat mig det. Och nog var igenkänningsfaktorn hög. Förresten borde jag läsa om Carin Holmbergs Det kallas kärlek. Var har mitt gamla ex tagit vägen, tro?

Rimfrost

När jag skjutsade ungarna i morse var det fortfarande mörkt. Rimfrosten täckte mark och träd med stora spretiga kristaller. När jag svängde ner mot dagmamman hoppade en ekorre ut på vägen. Den fnattade lite hit och dit innan den bestämde sig för var den skulle och försvann in genom en häck. Den var ganska brun.

Händerna värkte av kyla när jag fixade djuren. Det kändes betydligt kallare än de -10°. Det var för luftfuktigheten, antar jag, för nog måste det vara ordentligt fuktigt i luften om det ska bli så där stora frostkristaller - eller?

Jag har krupit upp i en fåtölj och tänt ljus och en brasa, för här är bara 17° på nedervåningen. Där uppe är det däremot varmt och skönt. Jag har suttit och virkat och googlat lite efter julklappar. För en gångs skull känner jag mig inte särskilt stressad. Jag har en del grejer kvar ute som jag behöver ta in för vintern, men det kan vara till en annan dag.

Perpetuum mobile

När jag vaknade i morse var klockan fem, och Venus hade just stigit över grantopparna. Det var ingen idé att försöka somna om, tyckte jag, eftersom jag hade så mycket att göra. Så jag gick upp och bakade ut surdegsbrödet jag hade på jäsning i kylen, duschade och gjorde mig i ordning, tog hand om djuren och for iväg till min terapeuttid. Sedan har jag ränt runt och fixat småärenden, storhandlat, tankat, varit på läkarbesök (ja, det är ju inte att tänka på att du ska börja jobba än, heltids sjukskrivning in i februari), åkt hem, lastat ur varor, tagit emot barnen, lagat mat, ridit ut ett vansinnesgräl mellan Trollet och Nassen (genom att spela död, typ) och sedan tagit mig igenom en spelkväll.

Eh... när var det nu jag skulle försöka vila och återhämta mig?

Nu?!? Tja, kanske det ja. Jag försöker väl ta mig upp för trappan.

Jag går över det frusna gräset

Efter att ha läst Lindholms 'Skogen' visste jag att jag ville läsa mer av henne. Så när jag fick syn på den här på biblioteket så slog jag till. En sådan vacker bok! Och tunn och fin vad den ;) När jag kom hem och började läsa insåg jag att jag redan läst den. Fan, var det den?!? Jag hade gått och fnulat på en bok som jag läst men inte för allt i världen kunde minnas titel på eller författare till. Det var denna. Förmodligen något år sedan jag läste den.

Efter många år på mentalsjukhus kommer Saga som inneboende till prästgården. Frun i huset, Inger, har ordnat ett rum i källaren åt henne. Det ska bli hennes nya hem. Ett skynke separerar källaren från det övriga huset. Dit upp får Saga aldrig gå, men hon hör brottstycken av vad som pågår där uppe, vad som sägs och vilka som kommer på besök. Tryggheten är illusorisk.

Saga är inte riktigt som andra, kanske just därför blir hon Ingers förtrogna, och den enda som får veta vad som egentligen försiggår på prästgården. Saga får också en skrivbok av Inger. I den antecknar hon minnen från sitt tidigare liv. Sakta men säkert framträder en ung kvinna med ett smärtsamt förflutet.

Så tragisk! Så otäck!

Jag ska läsa mer av Lindholm. Då, i ett annat liv.

SvD:s recension

Moll

Sent kom jag i säng och sent pallrade jag mig upp. Hon var närmare nio. Jag duschade, kokade gröt och kaffe, åt frukost, tog hand om djuren och förberedde för kakbak eftersom jag visste att det skulle bli snärjigt när jag kom hem. Och så gav jag mig av mot Borlänge och min terapeut.

När jag passerat den nybyggda kaninhagen såg jag i ögonvrån hur Bubbel "gick rakt igenom" grinden jag försökt åstadkomma. Bara att rusa tillbaka, hämta ståltråd, sno igen grinden, fånga Bubbel och släppa in honom i hagen igen. Och så stressade jag iväg.

Efter att ha varit hos terapeuten gick jag in på biblioteket och lämnade böcker, betalade böter - halv ett i natt lånade jag om, det var en halvtimma för sent - och lånade ett par ljudböcker som Draken önskade sig.

Sedan åkte jag till bilprovningen. Där fick jag vänta ett bra tag innan det var dags. Och tro det eller ej men bilskrället gick igenom prickfritt.

Så gav jag mig av hemåt för kakbak. Jag hade lovat att baka till luciafirandet som Trollets skola håller varje år i bygdegården. Efter uppträdandet är det fika och intäkterna går till ungarnas skolresa. De har en varje vår.

När jag kom hem hade Bubbel grävt sig ut under grinden och Pingla hade naturligtvis följt efter. Jag tillbringade en halvtimma med att jaga kaniner innan jag gav upp och gick in för att fixa kakorna.

Jag hade bestämt mig för att göra saffrans- och mandelkaka, ett oprövat kort som lät bra med fina råvaror. Första kakan blev halvanständig. Lite hård smet tyckte jag, och reste den sig inte lite dåligt? När jag gjorde andra blev smeten betydligt lösare. Det var nog så här den skulle ha varit, tänkte jag. Jag måste ha gjort något fel. Andra kakan reste sig väldigt tjusigt - men var halvflytande när de 45 minutrarna i ugnen gått. Jag lät den stå inne längre i ett försök att få den att stelna. Till slut gav jag upp. Jag får göra en till kaka, tänkte jag. Och så läste jag receptet noggrant, tyckte jag. Tredje smeten blev också lös och var halvflytande när tio minuter återstod av gräddningen. Då stängde jag av värmen, skrev ett halvförtvivlat sms till en av klassföräldrarna som lugnade mig med att de nog hade kakor så det räckte ändå, och att jag inte behövde åka till Konsum och köpa något, som jag föreslog. Så kastade jag mig iväg, med den halvanständiga kakan, till bygdegården.

Väl i bygdegården upptäckte jag att jag glömt min telefon. Den ville jag gärna ha med mig för att kunna fota min lille pepparkaksgubbe. Så jag åkte hem igen - och konstaterade att jag hade telefonen i fickan. Just den fickan jag trodde att telefonen skulle ligga i, men där jag inte hittat den.

Den sista kakan hade jag lämnat kvar i ugnen för att gräddas långsamt på eftervärmen och när jag öppnade och kollade, så såg den - till min ytterligt stora förvåning - helt ok ut. Jag skar den på mitten, konstaterade att den faktiskt var ok, pudrade på lite socker och åkte tillbaka.

Under uppvisningen var Nassen helt odräglig. Hon bråkade och tjafsade högljutt, dummade sig oavbrutet och till och med slog mig (!). Jag försökte med det mesta för att klara ut situationen men när inget hjälpte sa jag till på skarpen och till sist hotade jag med att gå därifrån om hon inte slutade. Då var det mitt i Trollungens flöjtspelande och jag ville verkligen se det. Nassen slutade inte och det bara brast i mig. Så jag gick ut och satte mig på en bänk med ansiktet i händerna. Innanför dörren stod Nassen och vansinnesskrek, mitt under uppträdandet.

Så kom Lassepappan ut efter mig med den skrikande Nassen och därtill Trollets fröken som försökte trösta och bad mig att komma tillbaka in, för Trollets skull. Och jag kände mig som världshistoriens sämsta mamma, som försummat mitt stackars mellanbarn, som - på mellanbarns vis - så lätt hamnar i kläm mellan storebrodern och den söta lillasystern.

Mina kakor gick åt och det var ju skönt att det kom något gott ur det hela. Jag hade lovat att stanna kvar och hjälpa till med städningen och det gjorde jag. Sedan åkte jag hem.

Medan kakorna var i ugnen var jag ute några vändor på kaninjakt. Till slut blev jag så trött och less på allt så jag tänkte att Jag skiiiter i de förbannade kaninerna! Må de bli tagna av något så att jag slipper dem! Jag orkar inte mer! JAG. ORKAR. INTE. MER. 

När jag kom hem gick jag i alla fall ut på kaninjakt igen. Säkert en timma var jag ute. Bubbel fick jag fatt på till sist. Efter att ha släppt ner honom i hagen letade jag rätt på två trädgårdsplattor som jag la innanför grinden så att han inte skulle gräva sig ut där igen. Han gräver väl sig under någon annan del av stängslet i natt antar jag. Pingla fick jag inte tag på.

I morgon måste jag hämta fler plattor och lägga runt nätet i hela hagen. Och så måste jag städa hönshuset. Och så måste jag bära ut alla brädor från den nedmonterade sängen och de nerplockade hyllorna med flera övertaliga möbler som står utspridda över hela jäkla huset. Det är ju bra om man kan ta sig fram bland all rämmil hemma.


Så här ser mina dagar ut. Jag är sjukskriven och skulle vila och göra saker som jag mår bra av och som ger mig ny kraft. Men jag bara flänger och flänger, stressar och stressar och vad fan jag än tar mig för så går det åt helvete. Jag är så trött. Så förtvivlat trött. Det värker så i bröstet. Och jag får aldrig vila. Jag får aldrig, aldrig vila.

Sätergläntan

I söndags var det öppet hus på Sätergläntan. Det var första gången jag var där, skam å sägandes, så nära som jag bor och så länge som jag velat åka dit.

Det var så skönt att få gå runt i den vackra miljön full av skaparkraft och -lust och titta på hantverk.. Jag mötte en av bibliotekarierna här på kommunbiblioteket och en synnerligen trevlig kvinna från grannbyn som jag träffat några gånger i samband med Trädgårdsamatörernas träffar och pratade en stund med dem var. Bibliotekarien skjutsade jag hem också.

Man fick prova på att karda och spinna. Men det gjorde inte jag för det var upptaget där. Och så är jag ju lite blyg också, och travar inte fram hur som helst och ber att få prova. Lite synd.

Elevarbeten i form av vävda badlakan.

Eleverna hade fått som uppgift att designa och sy en kjol som skulle stämma med deras egen personlighet. Jag fastnade för den lilla dekorationen i bussarongens sprund.

Och här är en provväv av Jenny Olsson, i Gagnefkrus, daldräll och tuskaft. Så makalöst vacker.

Den här kudden kunde man köpa som materialsats i butiken. Jag blev väldigt sugen. Det var nog tur att jag inte hade något fungerande kort när jag var där. Jag nöjde mig med en tovad fågel och några kort.

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats

Som vanligt har jag noll koll. Jag hade missat den här helt och hållet, liksom filmen, 'Något måste gå sönder', liksom att Saga Becker fick en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll.

Men så hörde jag Saga Beckers sommarprat, blev nyfiken och letade upp boken.

Vi ska bli något du och jag Sebastian. Vi måste skydda det som är vårt. 

Det är Valborg i Vitabergsparken när Sebastian möter den gåtfulle Andreas. De inleder ett passionerat och omstörtande förhållande. Men innerst inne bär Sebastian en annan person inom sig, någon som han själv men ingen annan ser. Hon heter Ellie och ska en dag resa sig ur askan av honom. 

Eli Levéns debutroman kretsar kring helgonbilden av Sankt Sebastian, genomborrad av pilar och fastbunden vid ett träd. 

Tja... jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Generellt tycker jag att det är rätt trist att läsa om folks kopulerande. Av någon anledning stör det mig dock inte nämnvärt i den här boken. Men jag har så svårt att förstå det där med att "trasiga" människor aktivt låter sig utnyttjas sexuellt. Rasmus gör det i "Torka aldrig tårar..." och titt som tätt läser jag om hur unga flickor med låg självkänsla gör likadant. Ja, jo, jag har läst förklaringarna också, men jag förstår det inte i alla fall.

Inte någon jättebra bok, tyckte jag nog inte, men väldigt intressant. En värld så oändligt långt från den jag lever i. Insikter kan man aldrig få för många av.