Första gången

(SKYLLA PÅ HYPODEA)


Som bekant så är jag inte så förtjust i akuten. Eller i det akuta överhuvudtaget. Jag tillhör inte dem som får kickar av dylikt. Inte ens när det går bra, när jag gör rätt och reder upp situationen, så känner jag något välbehag i stil med Ja! Jag grejade det! Jag kunde! utan bara Fy fan! Fy fan! Det här vill jag ALDRIG vara med om igen.

Igår vid midnatt kom det in en kraftigt andningspåverkad patient. De andra två jourerna var ute på huset - naturligtvis - så det var mig sköterskorna kom och drog i. Och ljudet från de där lungorna var helt jäkla sanslöst och påminde inte alls om någon av de diagnoser som torde kunna sammankopplas med andnöd. Herregud, vad ÄR detta? tänkte jag, men det som låg närmast till hand var ändå obstruktion (typ astma), så jag sa Ja, vi får ge Combivent och så gick jag för att söka A-jouren, för jag tänkte att Det här klarar jag inte själv. Men innan jag han få kontakt så hade det lugnat ner sig. Patienten kände sig bättre och när jag lyssnade igen var biljuden helt borta.

Och vet ni, då tog mitt hjärta ett riktigt glädjeskutt. Och när A-jouren strax därpå ringde, så kände jag mig helt upprymd och skojade Det är lugnt! Jag har botat henne!

Och det är första gången som jag har känt någon som helst slags eufori över att ha lyckats, över att ha gjort rätt. Det var väldigt skönt.



Kommentarer:

[2009-03-20 15:18] Mårr: <3
Gulle!

[2009-03-20 15:38] AnnA: Hi hi, du lär dig simma ska du se :)

[2009-03-20 15:53] Bonita: Vad himla glad jag blir att höra det här.

[2009-03-20 15:53] Bonita: ...läsa...

[2009-03-21 00:03] Garbo: <3

[2009-03-21 02:19] repoo: Ey, snyggt! :)

[2009-03-21 06:51] KD: Toppen!!!

[2009-03-21 08:53] sodan: fasiken vad bra! heja!