Trasig

Nog för att jag har träffat människor i min dag där personkemin bara inte stämt. Jag har inte gillat dem eller de har inte gillat mig. Eller ömsesidigt. Men min studierektor är något i särklass, något jag inte träffat på någonsin förr i mitt liv - och jag är ändå 47 år gammal. Hon förstår inte ett enda ord av vad jag säger. Uppenbarligen! För hon kontrar alltid - och jag menar alltid - med något som får mig att tänka att: Ja men... var det inte JUST DET jag sa? eller Men VAD i herrans namn har DET med saken att göra? Och jag går alltid där ifrån och tänker HERREGUD, antingen är hon komplett galen, eller så är jag det.

Jag mår alltid skit när jag har träffat henne, och skit mår jag nu också. Jag inser att hon är en stor anledning till att min medicinplacering blev så katastrofal. Jag hade börjat få stöd från kliniken när hon stolpade in och trampade skiten ur mig. Den sista lilla uns av ork och tro på mig själv jag hade försvann efter mötet med henne.

Igår hade jag min sista medsittning, med vårdcentralschefen, som sannerligen inte är någon mespropp och som jobbar enligt devisen Man ska inte ge för mycket beröm. Han gav mig 5:or hela vägen igenom, precis hela, skrev berömmande ord efteråt på kommentarsraderna och sa Du är en skitduktig person! Och jag var så glad och lättad efteråt, och jag kände att jag växte och vågade tro lite på mig själv. Och så åkte jag raka vägen för möte med studierektorn som tydligt uttryckte att jag inte var vatten värd och inte gör skäl för min lön, och som tittade skeptiskt på mig när jag sa att jag fått ST-tjänst och genast började rada upp de hinder jag kunde räkna med.

Fy fan vad jag är glad att jag slipper henne nu! Jag är värd! Jag är visst värd!