Nu vill jag sjunga dig milda sånger

En mörk marskväll kommer Veronika, en ung författare, till en enslig stuga i en liten by i Dalarna. Hon är på jakt efter ensamhet och stillhet, för att skriva färdigt en roman och för att komma över en stor sorg.

Hennes ankomst observeras i tysthet av den gamla kvinnan som bor i huset bredvid, den enstöriga Astrid. I tryggheten bakom sina skyddande väggar bevarar hon mörka familjehemligheter och en personlig tragedi.

Medan den kalla vintern efterträds av våren närmar sig de två kvinnorna sakta varandra. Mot bakgrund av årstidernas växlingar spirar en ovanlig vänskap. En vänskap som ska förändra bådas liv för alltid.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger är en stark och gripande roman om kärlekens kraft, om de val vi gör i livet, om hur vi hanterar sorg och förluster, men framförallt om vänskap.

Jag tror att det var AT-doktor som rekommenderade den.

På väldigt många ställen, inklusive i baksidestexten, beskrivs den här boken som 'vacker'. Och det är den väl, för allan del. Men åter blir jag störd av att den känns osannolikt. I synnerhet känns Astrid osannolik. Har man levt som hon i 50 år, eller vad det nu kan röra sig om, så ändrar man sig inte på en kafferast. Jag köper det inte. Och detta kyssande i pannan blir jag knottrig av. Och det Veronika och Astrid berättar för varandra berättar de inte. Upplägget är helt litterärt och inte alls talspråkligt på något vis, det är författaren som beskriver händelserna. Och inte fasen är det väl för tidigt för svamp när man plockar lingon?!

Men varför störs jag nu så väldigt när jag tycker att personer eller händelser i en bok känns osannolika, när jag nu faktiskt är övermåttan förtjust i skrönor och böcker med stråk av sagoskimmer eller med en övernaturlig antydan? De flesta bloggrecensioner jag har träffat på har varit mycket positiva "Det vackraste jag någonsin läst" och liknande. Men i en blogg fanns en kommentar som sa: vänskapen kändes konstlad och tonen i boken klistrig. Och det var huvudet på spiken, fast jag aldrig lyckades formulera det själv. Och det är väl så att en bok kan handla om skrymt och skrott och ändå kännas äkta, liksom en bok som handlar om alldeles vanliga människor i en alldeles vanlig vardag kan kännas oäkta. Jag har svårt för det jag uppfattar som konstlat, som oäkta.

Jag tycker, som sagt, att boken har en skönhet och en lågmäldhet som tilltalar mig. Jag ville absolut inte sluta läsa den och kände mig tämligen upprörd när Nasse hällde ut en halv balja kaffe över den när jag bara kommit halvvägs och hade bespetsat mig på att fortsätta läsa bara ungarna kommit i säng. Och jag gillade citaten som inledde varje kapitel. Flera av dem kommer jag att titta närmare på. Men det är något med boken som känns konstlat och oäkta. Nej, tyvärr Johanna, den var inte riktigt i min smak. Men sluta inte rekommendera mig böcker, för allt i världen, jag provar gärna det du föreslår och 'Berlinerpopplarna' tyckte jag ju om.

SvD:s recension