Nassen har varit förkyld i över en vecka och för närvarande är hon väldigt mammig, klättrar på mig hela tiden och vill att jag ska ligga inne hos henne ända tills hon somnar. I vanliga fall har vi vår nattningsrutin då hon väljer två böcker som vi läser, sedan ligger vi tätt ihop och gosar och "killar rygg" - vilket i själva verket är "killar mage" - och så sjunger jag för henne en stund. Därefter går jag vidare till Trollet och Nassen somnar på egen hand efter att ha blivit omstoppad enligt konstens alla regler. Så icke nu då.
Idag lider jag akut brist på sitta-för-mig-själv-och-göra-vad-jag-vill-i-åtminstone-10-sammanhängande-minuter-utan-att-bli-störd. Klockan är över tio på kvällen, och inte ens nu, när jag sitter här och skriver, får jag vara ifred en liten stund. Trollet var just här nere och tjafsade om ingenting.
Det värker i axlar och överarmar och jag tänkte att det nog beror på att köksbordet, som jag sitter vid, är lite väl högt i förhållande till stolen när jag skriver. Så märker jag att jag sitter med axlarna uppdragna till öronen och att jag spänner armarna. Det är därför det gör ont. Och jag försöker släppa ner dem, andas, men det är som förgjort, efter bara några minuter har jag hissat upp dem igen.
Nå ja, imorgon är det säkert ljusare. Säkert varmare. Säkert lugnare. Säkert har axlarna sjunkit och jag andas in-ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar