Är det så illa?

Min terapeut är på mig. Hon tycker att jag ska sjukskriva mig. Fram till augusti. Herregud!

Scylla, litar du på mig? frågar hon.

Ja, jo. Jag har stort förtroende för henne. Och jag tycker väldigt bra om henne. Så pass att det nästan är lite synd att hon är min terapeut, för jag hade gärna haft henne som vän. Men till augusti?!

Jag vill göra klart den sista veckan på Medicin säger jag.

På ett förnuftsmässigt plan inser jag ju att jag bara blir tröttare och tröttare. Att jag i 15 år levt under hög belastning, utan katastrofer förvisso, men nästen helt utan möjlighet till återhämtning, utan något som ger mig energi.

På ett förnuftsmässigt plan inser jag att det är just det här som är problemet med utmattningsdepressioner, att man inte riktigt förmår lyssna på sin kropp, ta hand om sig själv, sätta stopp i tid.

Och jag lyssnar på henne. Jag känner i hela kroppen att hon har rätt. Jag gråter och gråter, slappnar av en liten smula vid tanken på att faktiskt få vara sjukskriven, faktiskt få en liten möjlighet till återhämtning.

Och så går jag ut där ifrån. Åker till jobbet, Gråter en skvätt till i bilen. Så torkar jag tårarna. Kliver in på läkarexpen. Fokuserar totalt på det jag gör. Kör på till 180%. Glömmer det hon sa. Glömmer känslan. Glömmer gråten.

Och nästa morgon är jag bara ännu tröttare än dagen förut, även om jag sover bra.


Ja, kanske maj i alla fall.


Bild: George Frederic Watts The Dweller in the Innermost