Mindre fager

Ha ha, nej inte är den vacker inte! Konstnärlighet är inte mitt mest framträdande drag, om man säger. Drakungen ville ha en pumpa och jag köpte en. Dessvärre började den ruttna i ena änden, och det var bara att försöka göra det bästa av situationen. Munnen var hopplös att få bort när jag väl skurit konturen, och när jag kämpade med det råkade jag skära bort tänderna i överkäken.

Draken är iväg och spökar i grannbyn. Jag är så glad för hans skull. Han har längtat så länge efter att få spöka och nu har han både läskig dräkt och en bästis att härja runt med. Han var så lycklig när han åkte.

Jag känner mig lite kluven till Halloween, det gör jag. Men nog behövs det lite fest på hösten, och nog har ungarna det väldigt kul när de får spöka och bara det faktum att Sverigedemokraterna sagt att det är osvenskt med Halloween, gör att jag gärna osvenskar mig lite i pur protest.

Mina fullfjädrade små filurer

Jag har varit ute och planterat lök och grävt lite till för granhäcken, trots att jag egentligen inte alls orkar. Det är liksom sista chansen. De har förutspått snö till veckan.

Jag har stått under häggen och jobbat och tagit täta pauser. När jag har stått stilla och pustat ut har fåglarna kommit flygande igen och fortsatt äta. Blåmesarna har, som vanligt, varit sturskast och de har fladdrat runt som bevingade små juveler, safir och citrin i ett, mellan talgstycken och jordnötsautomat, bara ett par meter ifrån mig. Jag blir lycklig av fåglar.


Inom parentes så har jag snott titeln från den här boken, som är vansinnigt rolig.

Heja mig!

Weeeey! Värsta kakexperten alltså! 10/10.
:)

Här

Ja, den var söt. Tack, allra käraste Eva!


När jag var på biblioteket igår låg den bland utgallrade böcker.

- Men, den här är ju alldeles ny! sa jag Den kan väl inte vara utgallrad?! Och så bläddrade jag lite bland fler alldeles nya pocketböcker.

- Det är en sådan där bok vi får gratis från Kulturrådet [eller vad det nu var], vi har ju inte plats för allt sa biblotekarien.

- Jag håller på och läser den nu. Den är bra.

- Jo, men det är ju rätt smal litteratur det här, och vi har inte en chans att få plats med allt.

- Men, den här är faktiskt inte smal sa jag.

Biblotekarien tog boken och började läsa på baksidan. Mycket fokuserad.

- Kanske du ska ta den!? sa jag

Hon tittade snabbt upp, log lite och så fortsatte hon att läsa.

Jag tror att hon tar den. Eller så åker den in i hyllorna. Lånehyllorna.


(Intervju med Delphine de Vigan finns här)

Bara en dag, så där

I morse mådde jag till min förvåning sämre än tidigare. Kände mig egentligen inte sjukare, men tröttare och med nya symptom i fom av hosta och ögoninflammation. Efter att ha kört barnen till dagmamma/fritids vid halv tiotiden, hängt tvätt och röjt av det värsta kröp jag upp i sängen, målade om tånaglarna, rensade fröer och lyssnade på ’Flyga drake’. Den engelska titeln är nästan finare, ’The Kite Runner’. Det var skönt att få vila lite.

Vid halv tre åkte jag och hämtade barnen igen, satte en focacciadeg, gjorde tzatziki, hämtade vildrucola i trädgården och förberedde ljummen pastasallad. Jag glömde lägga i chèvren, kommer jag på nu i skrivande stund, men det gick ju utan också. Jag älskar rödvin. Verkligen! Men nu får det bli te med honung resten av kvällen.

Egentligen vill jag helst gå och lägga mig och sova, men det känns som om Älsklingen och jag behöver få sitta lite tillsammans också. Det får väl bli lite 'Eureka', trots att jag egentligen är rätt less på det.

Från Kattegatt...

Jäkla roligt fruntimmer det där! I synnerhet höll jag på att skratta ihjäl mig åt en krönika som inbegrep en getingfälla. Norsk, vill jag minnas. Jag gillade 'Saltön' också, när den gick på tv. Varför har jag inte läst mer av henne?


(Nej, litterära analyser och bokrecensioner har aldrig legat för mig, som ni märker. Det blir mest tummen upp eller ner)

Leoparder

Jag är torsk på fina böcker. Eller kanske snarare tilltalande böcker. De behöver inte vara fina rent objektivt. Eller ens subjektivt. Jag är torsk på böcker som utseendemässigt av någon anledning tilltalar mig.

Jag klev in i bokhandeln för att köpa ett block. Då låg den där och jag kunde bara inte låta bli. Särskilt fin är den egentligen inte, men formatet tilltalade mig. Och lite glittrig var den med sin silverfärg. Det är inte så ofta svenska böcker är glittriga. Den hade ett bokmärksband och ett resårband att stänga till med. På insidan av pärmarna var pappret lite grovt och skrynkligt, som om det vore handgjort, och bildade en ficka på pärmens insida. Jag vet inte när jag senast köpte en inbunden bok i en bokaffär.

Jag läste 'Priset på vatten i Finistère' – och jag älskade den. Det var när Draken var bäbis. Så fann jag ’Jag har fortfarande ingen ordning på mina papper’ och jag tröttnade rätt snart. Jag vet inte om det berodde på mig eller på boken.

'De från norr kommande leoparderna' tyckte jag SÅ mycket om. När jag luskade på Bodils sida upptäckte jag att det finns tre föregångare. Hur har jag kunnat missa dem? De är dessutom ännu finare.

Schuuuk

Efter tre dagar på akuten, med hyfsat välmaskerade symptom, har jag idag givit upp och sjukskrivit mig. Jag hade i princip ingen röst alls i morse men tänkte att det nog skulle ge sig, bara jag fick vara uppe ett tag, dricka lite kaffe och äta frukost. Det var fruktansvärt jobbigt att prata med barnen, och dem måste man ju prata med nästan oavbrutet.

Men det gav inte med sig, trots kaffe och macka, och jag insåg att jag måste ringa mig sjuk. Hur skulle jag kunna "förhöra" patienterna nere på akuten utan röst? Och så mådde jag ju jäkligt dåligt också, faktiskt, även om en del nu gått att medicinera bort med naproxen, paracetamol, Bafucin och varmt te. Jag förundras över att flickan i växeln ens kunde uppfatta vad det var jag väste fram.

Nu har jag fått lite röst tillbaka, även om jag kraxar rätt bra. Jag städar lite, vilar lite, städar lite igen, lägger mig på sängen och lyssnar på 'Flyga drake' (som jag väl är rätt ensam om att inte ha läst än), hänger lite tvätt och vilar igen. Jag har rackarns ont i halsen, och det sitter betydligt längre ner än det brukar.

Det är min sista vecka på kirurgen och jag är ledsen över att missa dagar av den. Jag ska försöka jobba åtminstone på fredag. Det är tredje gången på 10 veckor som jag blivit rejält förkyld. Men under det satans medicinhalvåret, då jag hade gjort vad som helst för att slippa åka till jobbet, då blev jag minsann inte sjuk, trots att det var vinterhalvår, till skillnad från nu. Blä!


Det känns väldigt underligt att få HM:s vårkatalog i brevlådan nu.

Voilà!

-Var snäll och lägg ner dina vantar och mandarinerna i påsen så att de kommer med till lekis

sa jag till Draken medan jag stod med ryggen emot och kämpade med att klä på Trollet. Och se där vilket snyggt litet arrangemang han istället gjorde med hjälp av ljuslyktorna! Fast det såg jag inte förrän jag kom hem. Nu blir det fruktstund utan mandariner. Men vantarna stoppade han i alla fall ner i påsen. Man får vara glad för det lilla.

Omen II

Kolla vad jag hittade när jag ilade igenom bokhandeln på stan idag!

Det är meningen att jag ska åka till Birgittinersystrarna i Neapel, tror jag.

Tilgmans

Nu är Tilgmansskålen bärgad. Jag är helt kär. Den ger mig barndomskänslor. Passar inte särskilt bra i mitt bondkök, upptäckte jag, trots att det är grönt.



Vasen var såld, men det stora ölkruset har jag med mig hem, liksom lite annat smått och gott: en snidad träask som Draken har fått till skattkista och där han genast lade ner sina Gormitis och Pokemonkorten, två videofilmer (sic!) till ungarna, en ängel, ett brödfat och en kruka med en Aloe vera.

Men ni vet, jag är inte någon shoppande typ *host*.

Post helgjour

I tretton år arbetade jag heltid natt. Det känns som om det räcker. Helgens nattjourer slet hårt på mig. Under de tretton åren hade jag förvisso ingen familj att ta hänsyn till. Det är skillnad på att sova så länge man vill, vakna i lugn och ro och sedan gå och skrota i sin egen takt och att väckas av två tjoande ungar som pockar på uppmärksamhet efter knappa sex timmar, men jag tror inte att det är hela förklaringen. Jag är gammal och trött helt enkelt. Alla dessa år av dubbelarbete har tärt på mig.

Igår sov jag fyra timmar och åkte sedan och hämtade ungarna. Jag lagade mat, plockade undan, nattade och somnade sedan i Älsklingens knä nere i soffan vid halv niotiden. Tio över nio gick jag och lade mig och sov som en stock i nio timmar, då väckarklockan ringde. Nu känner jag mig i alla fall ok. Det blir ingen jourtung specialitet för frk Scylla, det är då ett som är säkert.


Ute ligger frosten vit och som alltid förundras jag över hur vackert det är mot allt det faluröda. Nere över älven ligger dimman tät, men över trädtopparna bortom åkern i öster lyser solen igenom diset och björkens sirliga, frostiga grenar skimrar i ljuset. Jag dricker kaffe i min nya röda Taikamugg och förbereder mig för att skicka två försenade grattiskort, pionfröer och parfymer.

Häggen är full av småfåglar. I ett nafs har de tömt alla tre fågelautomaterna. Jag måste åka och köpa mer fågelfrö och sedan ska jag försöka ta mig till Tulavippan och köpa det där Tilgmanfatet.

Morrisar

Finaste morrisarna!


Efter en lördagnatt på kirurgakuten med misshandel, misshandel, misshandel och ännu lite mer misshandel ska det bli skönt att krypa till kojs. Älsklingen har tagit ungarna med sig och åkt till Farmor och Farfar för att jag ska få lite lugn och ro. I kväll klockan tio går jag på igen.

Ledig dag

När jag äntligen får en ledig dag, som igår, är det så mycket jag vill hinna med, att det mest blir stress och pannkaka av det hela. Mest, men inte bara förstås.

Jag lämnade barnen på lekis respektive hos dagmamma. Trollet klamrade sig fast vid mig. När jag lyfte över honom i Tarjas famn lutade han sig mot henne och jag såg hur underläppen åkte ut. Han grät inte. Han såg inte heller på mig. När jag skulle vinka i köksfönstret tittade han inte heller på mig. Han lutade sig mot Tarja och den lilla underläppen darrade. Och det gjorde betydligt mer ont i mammahjärtat än den där förtvivlade gråten. Den känns mer demonstrativ, medan det här kändes mer som äkta sorg. Eller ”sorg” kanske jag skulle säga.

Sedan åkte jag hem och duschade och gjorde mig i ordning och därefter for jag iväg till brevbärarkontoret för att hämta ut mina lökar från Eurobulb. Eftersom lökarna tar sig från Holland medelst ett transportföretag, lämpas paketet av hos brevbärarna, och inte hos OKQ8 som är vår ”Post”. Brevbärarkontoret har öppet 8-10. Inte helt lättillgängligt, med andra ord. De försöker köra ut paketet vid ett tillfälle, men är man inte hemma då, så går det ut en avi. Man är inte hemma klockan 13 på dagen. Nå ja, tack och lov för en ledig veckodag denna vecka. En del av lökarna skulle till en kollega på Vårdcentralen, så jag åkte dit med dem och passade på att fika där.

Därefter svängde jag förbi lilla växthuset och köpte nya blommor till köksfönstret. Jag brukar försöka ha blommande säsongskrukväxter som lyser upp lite i köket. Och så köpte jag en sådan där växt med små ”pepperfrukter” i rött, blekgult, orange och lila, för jag tänkte att ungarna skulle tycka att det var kul. Det gjorde de också. Åtminstone Draken blev eld och lågor. Och så köpte jag lite fina födelsedagskort.

Sedan åkte jag till Insjön för att shoppa. Jag är ingen shoppande typ, men icke desto mindre åkte jag dit. Jag var inne i de flesta affärer på Hjultorget – utom Clas Ohlson. På My-Iittala kompleterade jag min kära vårgröna servis med djupa tallrikar och uppläggningsfat och skålar och så köpte jag två röda Taika-muggar till de blå och vita jag redan har. Jag köpte ljuslyktor också, för två ljusstakar har katterna haft i golvet, så jag behövde komplettera nu när det börjar bli ljustid. Innan jag åkte vidare köpte jag tunna fingervantar till ungarna och en fin fågelmatare och så provade jag parfym. Alla de vanliga, nya parfymerna luktar pyton – om inte direkt så i alla fall efter en stund.

För första gången svängde jag in vid Insjöns väveri, en bit bort, och passade på att titta in i inredningsaffären som jag hört skulle vara så mysig. Där köpte jag fler kort, en löpare från Insjöns väveri att ha på köksbordet och lite tyg att klä om stolen i hallen med. Det som sitter på nu ser mer än förjäkligt ut.

På väg hem åkte jag för första gången till Tulavippan, som är ett jättestort loppis med många olika säljare. Lite som loppisen i Skärholmen. Där hittade jag en stor ölkruka i Höganäskrusstil, men som inte var det, som jag ville ha att sätta gran- eller tallris i till jul och påskris i till påsk. Den kostade bara 225 kronor, och det tyckte jag var ok. Så såg jag en fin kristallvas för 50 kronor och ett Tilgmanfat/skål med underbar glasyr inuti för 150. Av någon förunderlig anledning är jag svag för Tilgmann, trots att jag inte alls gillar samtida keramik något vidare. Dessvärre tog de bara kontanter och några sådana har jag i princip aldrig, så det var bara att trava iväg tomhänt. Jag hade kunnat gå till ICA och hämtat ut pengar, men jag var rätt hungrig och behövde komma vidare.

Därefter åkte jag till bolaget och sedan till Konsum och så äntligen hem.

När jag kom hem var klockan tre, huset såg ut som en tromb dragit fram, jag hade inte ätit eller druckit något sedan sju på morgonen, och då bara en macka och en halv mugg kaffe, jag behövde sätta en focacciadeg och barnen skulle hämtas. Jag röjde av det allra värsta och packade upp det viktigaste (kyl- och frysvaror), satte degen och åkte sedan ångestfull och hämtade mina stackars barn, som inte fick komma hem ett dugg tidigare, trots att det var fredag och jag hade ledig dag.

Jag hade fortfarande inte hunnit äta.

Spiderwick

Jag hade aldrig hört talas om Spiderwick när Barnens Bokklubb hade ett erbjudande om någon Spiderwickmapp, eller något sådant, och jag blev helt fascinerad av bilderna.


Sedan letade jag på biblioteket säkert vid fyra tillfällen, utan att finna det som jag luskat ut skulle vara första delen – eller någon annan del heller, för den delen. Till slut tog jag hjälp av en biblotekarie som hämtade fram ett ex ur någon specialgömma.

Det visade sig att Spiderwickserien är Hcf, alltså för relativt små barn, medan jag hade trott att den var riktad till ungdomar. Hur som helst lånade jag den, och den var minsann inte alls så dum - fast den känns väldigt påtagligt som bara en del av något större. Sedan lät jag Älsklingen läsa den för Drakungen. Han tyckte att den var bra, men han blev lite rädd när han hörde om vresarna. Jag satte Älsklingen på att låna nästa del på biblioteket i Borlänge. Den var förstås utlånad, men han satte upp sig på kö till både del 2 och del 3. Så nu går vi här och väntar alla tre.

Schas fula virus schas!

Nu ä ho vaccinerad mot grissjukan.

Moahaha!

Ja men, jag skrattar ihjäl mig!

Jag önskar mig

• En vacker handstil


• En reservoarpenna


• Vackra anteckningsböcker att skriva i

Jag köper anteckningsbok efter anteckningsbok

Jag skriver fult
Jag skriver fel

Det blir ett sammelsurium av tankar, handlingslistor, recept, växtlistor, webadresser, frölistor, boktitlar...

Och snart är boken nerklottrad, strukturlös, oläslig och omöjlig att hitta i

Kan man öva sig till en vacker handstil?
Kan man öva sig till struktur?

Höstsöndag

Idag har Älsklingen bytt till vinterdäck på bilarna. Jag har städat, tvättat och passat barn. Se, det var väl en könsneutral fördelning av arbetet! Jag skyller på att jag faktiskt bara haft körkort ett år och inte hunnit lära mig, och att en av oss faktiskt måste vara med barnen.

I natt vaknade Trollet klockan ett och skrek som en stucken gris efter sin Makka Pakka. Jag fick kliva upp och leta fram den. Då somnade han om.


Jag hittade små keramiksvampar på 'Kärringen mot strömmen' och dem har Draken fått placera i ljusstaken.

Fortfarande är 2/7 av granhäcken oplanterad. Suck! Men vi har i alla fall varit ute och röjt undan lite på gården. En vacker dag...

Två

Idag fyller min lilla gris 2 år. Dagen efter han föddes snöade det. Vi får väl se vad som händer i morgon. I dag låg frosten kvar i skuggan bakom huset långt fram på dagen, trots att det var flera plusgrader.

Farmor och Farfar har varit här på tårtkalas. Draken tog kommandot och slet upp de flesta paketen. Trollet tog det, tack och lov, med ro. Gladast blev han nog för Makka Pakka-dockan och DVDn med I drömmarnas trädgård. Nu ligger han i sängen och snusar med Makka Pakka i famnen.

Draken har lekt med bästa kompisen Gustav, och det är Gormiti, Gormiti, Gormiti och Gormiti. Och så lite mer Gormiti.


Igår gjorde jag sista dagen med endokrinteamet. Jag avslutade med en retentio testis - på mitt sjukhus ligger nämligen barnkirurgin på endokrinteamet. Nästa vecka är jag på urologsidan. Samma avdelning förvisso, men där är det mest TUR-P och TUR-B, som är så lagom kul och inte ett dugg assistentkrävande. Veckan därpå är jag ledig eftersom jag går natthelg nästa helg och min sista vecka är jag på akuten. Slutopererat för Scylla, med andra ord. Jag sörjer väldeliga.


Och här finns en fin liten film av först nämnda operation, för dem som gillar att gotta sig med sådant :)

Ninas resa

I bilen har jag lyssnat på Ninas resa. Jag tyckte mycket om den.

För några år sedan läste jag - eller lyssnade faktiskt, då också - på en annan överlevares minnen. Och trots det fantastiska i berättelsen, trots det fruktansvärda och gripande, lämnade boken bara en fadd eftersmak. Berättaren gav uttryck för åsikter som gjorde mig vansinnigt irriterad. Nu i efterhand minns jag inte ett enda dugg av berättelsen, bara hans puckade åsikter. Jag blev arg på mig själv som lät mig domineras så av detta i min bild av honom och boken - och arg på honom som var så DUM.

Men Nina imponerade.

Håll för näsan!

För sjävberöm luktar illa, och nu ska jag yvas.


Fråga mig inte hur man lyckas hålla sig kvar på en kirurgavdelning i en hel vecka på grund av rapningar. ST-läkaren som lade in patienten skämdes Åh, den där piiinsamma inläggningen. Jag blev bara inte av med honom. Det gick inte. Raparna var mycket frekventa, mycket högljudda och mycket situationsberoende – omansäjer. Det var också pruttandet och behovet av gåbord. Överläkaren förbarmade sig faktiskt över patienten och gjorde efterforskningar angående aerofagi. Det botas bäst med KBT, kom hon fram till. Hon försökte till och med fixa terapi omgående, men hann inte. Sedan åkte hon på jobb till Uppsala, och vi stod kvar med den rapande herren.

Vi talade om att han skulle bli utskriven. Då blev han våldsamt upprörd. Han kunde inte åka hem, för han bodde ensam i skogen och han kunde inte klara sig. (För att du rapar?) För han kunde inte stå. (För att du rapar?) För han kunde inte få i sig mat. (För att du rapar?) För han kunde inte åka och handla. (För att du rapar?) För han kunde inte köra bil. (För att du rapar?)

Jag kommer tillbaka och pratar med dig, sa jag. Jag bestämde mig för att ta honom sist, för jag visste att han skulle ta tid. Skrev ut alla andra patienter först, så att de säkert skulle komma iväg.

Den rapande mannen blev mer och mer upprörd, mer och mer otrevlig, mer och mer aggressiv, och systrarna kom smått förtvivlade till mig med rapporter med jämna mellanrum.

Medan jag skrev ut tre andra patienter, fick han våldsamt ont i magen, han rapade hysteriskt, han blev yr, han kunde inte gå, han blev förstoppad och kände att det var stopp långt ner och krävde lavemang. Och han var ARG.

Jag gick till den rapande herren och fick honom att följa med mig in på ett undersökningsrum, trots att han ihärdigt hävdade att han inte kunde gå. Sedan satt jag där och lyssnade. Sedan pratade jag. Sedan kände jag på magen. Sedan kände jag i ändtarmen. Sedan skrev jag ut honom – med recept på Lactulos, endast.

Syster kom in till mig och var helt förundrad. Vad gjorde du??? undrade hon. Han hade gått in på sitt rum, slagit ut med bägge armarna och sagt Nu är jag botad. Jag behövde bara prata med doktorn. Nu är jag botad. Så packade han ihop sina saker, utan att rapa, utan att prutta, utan att ha ont i magen och så lämnade han avdelningen, utan gåbord och utan lavemang.

Till och med den snäsiga yngre systern, som kvittrar väldigt med de manliga läkarna, och verkligen inte kvittrar alls med mig – tvärt om – ropade ett glatt ”Hej då” när jag stack in huvudet och önskade en trevlig kväll innan jag gick den dagen.

Och jag inser att det där med geriatrik och allmänmedicin nog är ett alldeles, alldeles riktigt val för mig, även om det nu är så vansinnigt kul och trevligt på kirurgkliniken, och jag redan börjat sörja att jag bara har några veckor kvar där.

Det är dem jag är bra på, dem som inte borde vara inom akutsjukvården alls. Och där bör nog inte heller jag vara.

Pust!

Ytterligare en suck av lättnad:

Läs!

Man kanske skulle våga sig på att bli palliatriker* i alla fall.



* Nej, det är inte vedertaget - men borde kanske bli :)

Tack gode gud!

Det gick vägen. Hon är hemma hos oss igen.

Jag var helt säker på att hennes njurar lagt av, och det var väl det de misstänkte på djursjukhuset också, när jag ringde.

Det visade sig att ett grässtrå hade fastnat i halsen. De sövde henne och plockade bort det, gav kortison för att svälla av och eftersom det såg rätt illa ut i halsen skrev de ut antibiotika också.

Hon har knappt ätit och druckit alls de senaste dagarna. Kräkts när hon har fått i sig. Slickat sig om munnen som om hon mådde illa. Bara suttit och stirrat tomt framför sig eller rent av gått och gömt sig. Jag var säker på att det var kört.

2 200 kostade kalaset. Det var det värt. Vilken ofattbar lättnad!

Lizzy

Lizzy är sjuk. Jag sitter och väntar på att de ska ringa upp från djursjukhuset.
Jag tror inte att hon klarar det här.

Organtoppen

Sötaste organen:

Appendixar
Livmödrar
Barntestiklar


Hade jag varit 20 år yngre hade jag nog velat bli kirurg.
Vem hade väl trott något sådant?!