Min grej!

Hemsjukvård är grejen! Geriatrik och vårdcentral i ett, men jag bestämmer själv min tid och där finns utrymmer för improvisationer.

En dam med nyanlagd colostomi har ont i magen, kan jag följa med och titta?
Damen mår bättre. Jag hittar inget avvikande när jag palperar buken. Däremot ser jag att hon har en hel del svallkött i två av tre glipor i operationssåret. Jag klipper rent så att det kan läka.

En laryngektomerad herre har besvär med smärtor och tryck- och strypkänsla, han vill att doktorn ska komma.
Jag höjer fentanylplåstret, och han blir av med smärtan, men tryckkänslan är kvar. Han är förtvivlad över att han inte ska få komma på kontroll förrän om en månad. Jag ringer öronjouren och ordnar en ny, tidigare tid, åt honom.

En dam med bensår ser värre och värre ut på benet, trots att själva såret läker fint. Kan jag följa med och titta?
Hon ser bedrövlig ut om benen, antagligen staseksem. Men varför blir det inte bättre när hon är så vällindad och såret läker så bra? Jag ringer och diskuterar med en hudläkare som tycker att vi ska köra lite grupp III-steroider. Det tycker hudläkare i princip alltid att man ska göra. Fråga mig inte varför jag inte tänkte tanken själv. Benen blir bättre.

En herre med prostatacancer och skelettmetastaser har precis kommit hem från sjukhuset. Han har egentligen inte något behov av våra insatser för närvarande, men tillhör en grupp som automatiskt hamnar hos oss.
Jag åker dit och skriver in honom i teamet. Försäkrar mig om att han är adekvat smärtlindrad, att magen fungerar med de nyinsatta opioiderna, att katetern fungerar och att han för närvarande inte har något blod i urinen. Innan jag går vill han att jag ger honom Fragminsprutan. Han verkar tycka att det är skönt att bli lite ompysslad och slippa göra det själv.

Liten dam med 74 i Hb.
Jag beställer två enheter blod och hon får komma till avdelningen och bli upptankad lite.

Hemtjänst ringer och är i upplösningstillstånd. En gammal dam blöder massor ur ändtarmen, som de säger har ramlat ut, och damen skriker och skriker.
Jag kollar av med en "granndoktor", som är kirurg i botten, vad i herrans namn man gör åt en prolaps, om det skulle röra sig om en sådan. När jag och sköterskan kommer hem till damen är allt lugnt. Det finns inga spår av blod i baken, inga hemorrojer och än mindre någon prolaps. När jag känner i ändtarmen finns där heller inget avvikande. Vi informerar hemtjänst om att hon bör få hjälp med sina Xyloproct hädanefter.

Kvinna med misstänkt opioidöverkonsumtion.
Bara att ta tjuren vid hornen. Jag åker dig och tar mig ett snack med henne.

Herre med hjärtsvikt. Både hemtjänst och sköterskan tycker att han har blivit mycket flåsigare.
Jag åker dit. Underbenen är som stockar, han rasslar på nedre halvan av lungorna och har sibilanta ronki på den övre halvan. Han tar sig inte själv upp ur soffan han sitter i, det är knappt ens så att jag får upp honom. Han måste vätskas ur, men det verkar inte rimligt med Furixinjektioner i hemmet - hur ska han ta sig till toa? Jag ordnar plats på avdelningen och skriver in honom där.


Och så ronda båda grupperna, ibland med överläkaren, ibland ensam. Och så hembesöken då vi åker båda. Inskrivning av kvinna med bröstcancer och skelettmetastaser. Inskrivning av man med hjärntumör. Träff med assistenter och föräldrar till en svårt sjuk man - för kognitivt påverkad för att kunna tycka något själv - för att bestämma hur stora livräddande insatser som är rimligt att göra när han försämras ytterligare. Möte med PRO-politiker...

Det är kul som fasen!