Läte

Det lät som om det stod en parasaurolophus bortom skogen och brölade.
Fast sedan hörde jag vanliga råmanden, så antagligen var det väl korna i grannbyn.

Det enkla

Jag är ytterligt förtjust i vanligt Lipton Yellow Label. Ibland är det enkla det goda.

Doften har alltid påmint mig om somrarna i "Flodat", med släkten runt ett stort frukostbord och farmor i förkläde som gick och... ja, vad? Servade? Jag minns henne glad och nöjd, skrattande, men inte sittande med oss andra. Kanske hade hon redan hunnit äta frukost, och gav plats åt oss andra. "Flodat" var den maximala tryggheten. Något jag ständigt längtat tillbaka till, efter att ha förlorat det i sjuårsåldern, någon gång.

Förra hösten fick jag bekräftat av min äldsta kusin, som nu bor i huset, att det faktiskt var Lipton Yellow Label som dracks där om mornarna. Hon bekräftade andra minnen också, hur möblerna stod till exempel, något som min käraste faster och gudmor inte kunde minnas, och protesterade milt emot, tills äldstakusin mycket bestämt höll med mig. Och av någon anledning var det så otroligt skönt, så otroligt värdefullt för mig att få de där minnena bekräftade som riktiga minnen.

Som så

Det förhåller sig som så, att jag har växter och vårlök för pass 3000 spänn som måste ner i jorden snarast. Å hej å hå! Besserwisser-Scylla skulle ju bara göra klart bäbisattiraljerna - det blev hon klar med förra söndagen - och sedan, på måndagen, skulle hon ha ungefär en och en halv vecka på sig före förlossningen till att fixa med växter och lök. Det var bara det, att på måndagen kom det en Nassegroda.

Nassegrodan började gårdagen i bästa extremsnuttarstil, och jag var rätt säker på att hon skulle ha en sådan där dag igen, med snutt var femte minut. Men så lugnade det hela ner sig, och jag kunde gå ut och gräva. Hon sov länge och väl och när hon vaknade gick jag in och snuttade henne, och sedan fick hon följa med mig ut i vagnen. Där somnade hon igen, och jag kunde gräva ytterligare ett par timmar. Jag misstänkte att jag skulle få betala för det under natten, men tyckte att det var det värt. Men inte har hon varit särskilt stökig.

Nu har jag grävt bort ytterligare gräsmatta nere vid granhäcken där det ska ner fler träd, buskar, lite perenner, marktäckare och vårlökar. Dels ett område i ena änden, där jag ska sätta doftripsen (Ribes odoratum), ytterligare en körsbärskornell (Cornus mas), en amerikansk strimlönn (Acer pensylvanicum) och en vit ros, Louise Bugnet.

I andra änden är det snart helt utgrävt för en gulvariegerad kornell (minns faktiskt inte vilken sort det blev till slut, men ungefär en sådan som i länken) en persisk gulros och en vårginst (Cytisus purgans). Egentligen är jag inte så svag för det där knallgula i trädgården, men på våren behövs ju allt som blommar. Jag tror de tre kan göra sig bra mot näverhäggens stam. Jag ska försöka klämma ner en frösådd Carmencitarönn där också (en bild till). Egentligen har jag köpt en guldazalea (Rhododendron luteum) som jag hade tänkt att sätta ytterligare en bit bort mot slutet av häcken i den ändan, och mot de två stora granarna, men det vete fasiken om den får plats för den förbenade gigantiska gungställningen.

Som vanligt är jag mest inriktad på vårfägring och höstprakt. Ja, nu kom det ju ett par rosor med, förvisso. Och både näverhäggen och den amerikanska strimlönnen har jag köpt/sått mest för de vackra stammarna, och dem har man glädje av på vintern.

Pilfink

En bok om pilfinkar! En hel bok om pilfinkar! Den måste jag läsa! tänkte jag när jag fann den på biblioteket. Jag har gått och varit småsur över Älsklingens nedlåtande uttalande om pilfinkarna här (att det är värre att katterna tar en blåmes eller svala och att det är synd att vi inte fick något roligare i holken), och kände att de liksom behövde lite upprättelse.

Jag började läsa den på BB och avslutade den härom kvällen. Förutom att den presenterar vetenskapliga och historiska fakta, är den lyrisk och filosofisk, vacker och mycket tänkvärd. Och pilfinksillustrationerna är ljuvliga.

Ur boken
Det finns en gammal kinesisk föreställning om att pilfinkarna när sommarvärmen ebbat ut kastade sig i floden Huai och fördes till havet där de tillbringade vintern i skepnad av ostron. Att risfältens flockar stillnar som skaldjursbankar är en tilltalande tanke. En tids stillhet och värdslig bortavaro, varför inte?

Förlagets presentation
Under ett halvt sekel har författaren Göran Bergengren följt pilfinkens liv. Med stigande fascination har han genom idoga studier tagit del av denna lilla vanliga fågels beteenden, språk och resor. Som vardagsfågel är pilfinken ofta sedd men sällan iakttagen. Den är inflätad i människans vardag, den finns nästan överallt, och har mycket att berätta. Om resor och hemlängtan, om mänskliga dårskaper och om vår miljö. Kanske till och med om människans framtid. Dessutom återges pilfinken i ett trettiotal finstämda teckningar av Gebbe Björkman.

Trädgårdsvinter

Eftersom jag fortfarande äter Citalopram, om än i blygsam dos, blev det inte aktuellt med "tidig hemgång" för mig, utan jag fick snällt stanna kvar på BB i tre dygn. Jag tröstade mig med att gå till det ypperliga sjukhusbiblioteket och låna den här.

"Min trädgård lever året om. Jag går i den nästan varje dag, ibland får jag pulsa i djup snö. Alltid, även under de mörkaste månaderna, finns det något att glädjas åt. Den lila tidlösan, lönnens fallande röda blad, stelnad skönhet med rimfrost på varje grässtrå, en blommande julros i snön, körsbärskornellens kvistar som jag kan plocka, och hundra sidensvansar i rönnen."

Så börjar Trädgårdsvinter, en bok fylld av inspiration, växtlistor och praktiska råd om hur man gör sin trädgård till en plats att glädjas åt även på vintern. Här finns idéer till hur man skapar plats för vackra häckar, fina fröställningar, paradisäpplen, småfåglar och snötyngd bambu. Den berättar om vilka växter som tål kyla och vilka grönsaker som man kan skörda sent, skillnaden mellan vintergrönt och städsegrönt och hur vi genom att sätta lökar av tazetter och tulpan håller längtan efter vårens knoppar i schack.

Trevlig sak!

Snutt

Igår hade Nassegrodan en sådan där dag. Hon snuttade ta mig fasen oavbrutet. Några minuter kunde jag lägga henne ifrån mig, sedan var det dags igen. Dags för snutt - inte bara bära nära. På kvällen satt jag i sängen och grät och försökte bemästra obehagskänslan i bröstvårtorna, klaustrofobikänslan och paniken som bara växte. För jag får panik om jag på en hel dag inte kan göra ett enda dugg. Jag begriper inte varför jag får så extremsnuttiga barn. Har jag taskig kvalitet på mjölken, så att de måste snutta på det här viset för att hålla sig mätta?

Nå väl, i gengäld sov hon hela natten, och snuttade bara en gång - och då var det nog för att jag vaknade och kände mig lite orolig över att inte ha "hört av" henne på så lång tid.

På BB använde jag både Mei taien och trikåsjalen en hel del, men hemma har jag faktiskt inte haft dem på mig än. Jag får ta mig i kragen och använda dem om hon skulle visa extrema snuttendenser idag också - även om jag nu inte tycker att det är helt smidigt med snuttning i sjal. Lite avlastning måste det väl ändå bli, tänker jag.

Och förresten har jag kompletterat med en Easy Hug inköpt på Tradera också. För ögonblicket tycks hemsidan vara nere, så jag kompletterar med en bild. Min är också beige, men utan fötter.

Trädets tid

Nu har jag läst den. Ja, för ett par veckor sedan, till och med.

Till dig som älskar träd.

Tja, det passar ju bra på mig!

De är de största och äldsta levande varelser vi känner. Tusenåriga ekar lever mitt ibland oss, och på hemliga platser i svenska fjällen växer granar som sannolikt har varit med när inlandsisen smälte. Med sina långa liv länkar träden både till det förflutna och till framtiden Så har de också spelat stor roll i världens religioner genom tiderna. Även i de nordiska länderna, där man under våra äldsta kyrkor kan finna resterna av heliga lundar.

Trädets tid väcker på en gång ny och urgammal insikt om trädens stora betydelse för vårt liv; för livet på jorden. Tydligast blir det på öarna: När skogarna fälls försvinner inte bara träden utan även allt det andra: buskar, blommor, svampar, fåglar, djur, vatten ... Omvänt är det också trädplanteringar som väcker hopp i fattiga och utarmade delar i världen.

Jo jo!

Frikänd!

Vilken oerhörd lättnad. I det här fallet finns bara förlorare. Två föräldrar har mist sitt lilla barn och en kvinna har... ja, man kan ju ana. Vilken mardröm för dem alla.

Min mamma har alltid sagt att hennes dröm har varit att läsa juridik. Jag kan inte tänka mig något som ligger längre ifrån mig själv än just det.

Rött

Min MVC-barnmorska är vinprovare. Alltså en sådan som åker runt och håller i provningar, inte bara provar själv. För närvarande är hon i Champagne och, ja just det, provar vin. Därför kan man säga sådant till henne som man kanske normalt håller käft om när man talar med det övermoraliska släktet barnmorskor. Uschäääkta generaliseringen).

Faktum är att det under denna graviditet varit PEST att vara utan alkohol. Eller snarare: vissa alkoholhaltiga drycker i vissa situationer. När vi åkte till Mallorca, på vår första "riktiga" semesterresa på tio år, och Älsklingen beställde rödvin till maten och en cognac till kaffet på planet och jag satt med mitt bubbelvatten, då började faktiskt tårarna rinna. Och på dubbelt 60-årskalas, med fina viner till alla rätterna, så känns det jävligt surt att sitta med ett glas vatten - eller ännu värre: en läsk. Jag har aldrig någonsin uppskattat läsk till maten - eller juice, eller saft, eller något annat sötslisk heller för den delen (utom till julmaten, då jag alltid dricker julmust). Vanligt vatten har jag svårt för som måltidsdryck, om än inte som ren törstsläckare. Till maten föredrar jag mjölk, lättöl, vin eller - jo, faktiskt ibland - bubbelvatten. Det känns neutralt. Men det är ju inte alltid det passar så bra med mjölk. Och inte fan är det kul med bubbelvatten jämt.

Ikväll ska jag dricka ett glas vin. Rött. Eller kanske till och med två. Och jäklar vad jag ska njuta!

Besserwissern har talat

Ja, där fick jag! Jag kommer att gå över minst två veckor, det blir igångsättning och det är en pojke!

I måndags föddes HON hemma i duschen, och då var jag bara 40+5.

Det kommer en förlossningsberättelse vad det lider. Jag tror att det är bra att sätta ord på starka upplevelser - för sin egen skull.

Hurra!

Den lever! Den lilla blå kycklingen kom larvande runt hörnet på hönsgården, uppifrån grannens häck, när jag gick ut för att pyssla om ankor och höns. Jisses vad glad jag blev när jag såg den. Tänk att den klarat sig alldeles ensam ute hela natten, i minusgrader, och utan varken mamma eller syskon att värma sig hos. Och vad konstigt den inte kom fram igår när Älsklingen var ute och letade tre gånger, och vi dessutom var ute i hönshuset både han, jag och Draken flera gånger på kvällen, när det i och för sig var för mörkt för att leta, men då den måste hört oss och kunnat komma för att bli insläppt till de andra. Lilla vännen! Åh, vad jag är glad!

Ljus!

För första gången i mitt liv har jag lejt hjälp med hushållsarbete - ja, bortsett från en flyttstädning. I tisdags var två kvinnor här och putsade fönsterna på nedervåningen. Jag har bara inte hunnit och de såg rent för jävliga ut. Inte bara den vanliga grå hinnan och barnahandsavtryck, utan helt flugprickiga därtill. Så mycket flugor tycker jag verkligen inte att vi har haft här inne, även om det är perioder på vår och höst när det är många. Det verkar som de gömmer sig i springorna runt fönsterna när det är kallt, och när de sedan värmer på så lyckas de krypa fel och hamnar inne eller mellan rutorna. Hrm... det känns som om det borde till någon slags tätning här, va?!

Nyputsade fönster gör oerhört mycket för mitt välbefinnande. Det blir sådan otrolig skillnad. Ibland har jag nästan lust att ta ner de nytvättade och strukna gardinerna jag hängde upp i onsdags, bara för att se mer av fönsterna, och njuta av allt ljus och alla klara färger.

Den lokala handelsträdgården erbjuder sedan en tid hushållsnära tjänster. Mycket för att kunna ge personalen jobb även när det inte är högsäsong för trädgården. Det var dem vi anlitade. Det hade säkert gått att få det svart - ja inte av dem, men av någon annan - för halva priset, trots Rutavdraget, men jag vill betala för mig och det känns skönt att veta att man bidrar till arbetstillfällen här i kommunen, där nästan alla pendlar.

:(

En av kycklingarna är borta. En av de blå. Det börjar bli väl sorgesamt det här med förlorade djur. Vi vet inte alls vad som hänt. De fanns här allihop under dagen, men när Älsklingen kom hem, insåg han att något inte stämde. När han kollade i hönshuset satt alla hönor där - ja utom den förlorade då - men det brukar de ju aldrig göra så dags. De måste ha blivit skrämda allihop, medan ankorna verkade oberörda. Älsklingen tror att en katt varit framme, men jag känner mig tveksam. De är ju så stora nu, kycklingarna. Fast han har ju en poäng i att ankorna var oberörda. De reagerar inte på katter. Och det gör ju egentligen inte hönsen heller, de är vana vid våra. Men en halvförvildad katt på jakt skulle säkert kunna ställa till det, och i synnerhet när hönorna inte är självklart rädda för katter, och förmodligen inte skyddar sina små när de ser någon.

Fy vad trist! Och jag vill verkligen inte att våra fåglar ska behöva gå inne i hönsgården, när de kan gå runt på tomten här och sprätta, picka och mulla. Jag tycker så mycket om att ha dem gående här på gården.

Liten på stor

Igår var Trollet och jag på ridlekis igen. Han är så söt när han rider :) Hopplöst usel bild - som de flesta av mina, nu för tiden - men man ser i alla fall vad den föreställer.

Ystad metall igen

Jo, jag är ju torsk på Ystad metall. Köpte på mig en hel del saker förra hösten när jag var *host* något för aktiv på Tradera. Ytterligare två ljusstakar hittade jag på loppis i somras - sista besöket på Tulavippan, innan det flyttade och bytte ägare. Jag har inte varit på det nya stället än.

Nå väl, nu har jag frekventerat Tradera en del igen och ropat in ytterligare ett par ljusstakar, av sådan modell jag suktade efter redan förra hösten/vintern, men som då gick rätt högt i pris. Ja ja, allting är relativt, men man kan i alla fall lugnt konstatera att priserna tenderar stiga när vi närmar oss advent och jul.

Den här står nu i min hall (säljarens bild):



Och den här ligger och väntar på mig på Konsum (också säljarens bild):


Och nu ska jag ta och sansa mig när det gäller Ystad metall. Eh... ja, förutom då att jag har bud liggande på ett "fönstersmycke" och jag funderar lite på de där grisarna och bockarna i stringmodell för julgransljus. Jag tror att ungarna skulle tycka att de var fina :)

Tranströmer

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.


När jag hör Tranströmer, så är det alltid den här dikten jag tänker på i första hand. Jag tycks knappast vara den enda, inser jag nu när jag googlat lite. O'Keeffes målning föreställer ju knappast någon ek, men av någon anledning är det alltid den jag tänker på när jag ser Tranströmers dikt.

Tillfälligt avbrott

Jag boar.