Ur led är tiden

Vi har haft 10° här idag - att jämföras med 7°, 8° i Aten och på Kreta. Sådant här väder brukar det inte vara förrän i april så där och det känns väldigt konstigt. Jag gick dagens promenad i bara fleecetröja. Ja, jag hade förstås Nassan sjalad på mig. Det blir ju lite varmare då.

Hela veckan har känts konstig. Jag som just hade börjat få till någon slags rytm i mitt hemmafruliv. Draken är i Stockholm hos Morfar och Mommi. I måndags när jag skulle köra honom till tåget var det ordentligt försenat, så jag gick här och väntade och väntade på att det skulle bli dags att åka och fick ingenting gjort. Jag hade Trollet hemma i tisdags för att kunna ha en mysdag med Draken på fredag. Älsklingen har varit sjuk och hemma och det rubbar mina vanor en del.

Idag har jag varit på hönsabenen igen med tandborste och rapsolja. Det vete sjutton om det där tandborstandet är så bra egentligen. Har en känsla av att det där skorvet ändå skyddar de små "hudlösa" benen under. Jag undrar hur lång tid det tar tills man ser ordentligt resultat, så att man vet om behandlingen haft effekt eller inte. Stackars mina hönapönor.

Faktiskt fick jag en renbäddning gjord, lite tvätt omhändertagen och bokhyllan fixad här på eftermiddagen. Ja, d v s den del av en av bokhyllorna som löper längs ena långväggen i vardagsrummet har jag torkat av ovanpå (det var dammigt där, ja!) och ställt dit böcker och tidskriftssamlare (FoF) och så har jag fått tömt två hyllor där vi ska ställa in en del DVD-filmer eftersom TV-bänken svämmar över och ungarna lägger de där jäkla filmerna i drivor överallt.

Hå hå, ja ja, det är bara inte klokt vilket glamouröst liv jag lever! Och imorgon blir det storhandling och hämtning av Drake.

Det som kom

Här skrev jag om årets STA-beställning, och visst har jag fått mina fröer. De kom redan för ett par veckor sedan. Eller nått. Jag är lite dagvill. I år fick jag sexton förstahandsval av 20, och det var nog det bästa på många år.

De överstrukna fick jag alltså inte:
Maianthemum dilatatum - stort ekorrbär.
Peltoboykinia tellimoides - filigranbräcka.
Cardamine heptaphylla - violtandrot.
Sorbus reducta - dvärgrönn.
Aconogonon divaricatum - vippslide.
Daphne pontica - ett slags tibast.
Maianthemum stellatum - stjärnrams.
Oplopanax horridus - djävulsklubba.
Tulipa sprengeri - sommartulpan.
Prunus cerasifera - körsbärsplommon.
Cardamine glanduligera - ungersk tandrot.
Prunus tenella - dvärgmandel.
Potentilla tridentata 'Nuuk' - grönlandsfingerört.
Hosta 'Blue Umbrellas' - en blåbladig funkia.
Heuchera 'Palace Purple' - rödbladig alunrot.
Elymus magellanicus - ett blått gräs
Aster divaricatum - skogsaster.
Molinia caerulea 'Karl Foerster' - jättetåtel.
Melica ciliata - grusslok.
Lamprocapnos spectabilis 'Alba' - löjtnantshjärta, vit form.

Dessa fick jag istället:
Peltoboykinia watanabei - flikbladig filigranbräcka (Bild)
Paeonia mollis - luddpion (Bild)
Heuchera 'Emperor's Cloak' - en alunrot (Bild)
Triosteum himalayanum - feberrot (Bild)
Dianthus deltoides 'Samos' - backnejlika (Bild)
Maianthemum racemosum - vipprams (Bild)

Notera att detta är de enda fröer jag köpt i år(!!!) Inget från Konnässörsklubben, inget från Impecta, inget från Rara Växter, inget från Runåbergs, inget från Örtagården och inget från Lindbloms. Det ni! Ska jag vara alldeles ärlig så ropade jag in en del fröer på Tradera i höstas, det gjorde jag, men det var ett bra tag sedan och i år alltså ingenting.

Älsklingen har kritiserat mig för att köpa på mig en massa växter och fröer (bland annat) som jag sedan inte har tid att ta hand om. Det gör honom stressad att se allt arbete som behöver göras. För att jag ska hinna med mitt, drar han in på sitt. Och ibland använder jag ändå inte tiden han frigör till att plantera/så/sköta växter, utan gör något annat, och då blir han ännu mer stressad. Han är mycket lättstressad, min käre Älskling - vilket inte motsäger det faktum att han faktiskt har rätt i sin kritik. Så nu ska jag försöka hålla mig i herrans tukt och förmaning, och inte ta på mig för mycket. Jag har en massa fröer kvar sedan förra året, som jag aldrig hann med, då jag mådde så jäkla dåligt i början av graviditeten och Traderafröerna har jag ännu inte sått, så det är säkerligen ett klokt beslut.

Kalkben

För ett antal dagar sedan upptäckte jag att två av våra hönor har kalkben. Det är de som vi köpte till i somras, Smörblomma och Lilja. Våra ursprungliga höns med avkomma har ingenting på sina ben. Jag såg inga kalkben hos killen vi köpte av, så jag antar att kvalstren finns här, men benägenheten kommer därifrån. Jag fattar inte att jag inte sett det tidigare. Så här i efterhand så ser man det ju faktiskt på det har kortet taget på Smörblomma för någon månad sedan. Stackars mina små pullor! Jag har läst runt på nätet för att ta reda på vad man ska göra åt eländet. Tydligen finns det ungefär lika många metoder som det finns hönsägare. Det jag tyckte verkade enklast var att doppa benen i matolja, så det har jag nu gjort. Jag hällde rapsolja i en tom yoghurthink och doppade alla fyra benen, i tur och ordning, och upprepade efter tre dagar. Redan efter första doppningen såg benen bra mycket bättre ut och det där hårda, "kalkiga" blev mjukt och avrundat istället för vasst och torrt. Jag ska upprepa det några gånger till, så får vi se vad det blir av det hela. Jag ska försöka borsta benen med en tandborste nästa gång, som det står på många ställen att man ska göra, ifall det är något löst som bör gnuggas bort.

All

Ja, Milkos saga är all. Nu får även vi sitta och titta på de sanslöst fula Arlamjölkpaketen. Jag blir på dåligt humör bara jag ser dem. Och eftersom Arla tvingas sälja vidare mejeriet i Grådö, skumpar alltså vår mjölk runt halva Sverige innan den kommer tillbaka hit.

Och vad ska det där röda föreställa?! En kobbot?

Hur var det nu de sa i koboken ...det minsta vi kan göra är att se dem. Ungefär så. Kobboten är den diametrala motsatsen till att se dem som ger oss mjölken.


Det som händer med och runt vår mat nu för tiden är så sanslöst, så vidrigt att jag faktiskt saknar ord.

Inget äkta UFO...

men likväl något som hängt över mig.

Förra vintern ropade jag in en overall på Tradera för hundrafemtio spänn. Tanken var att Trollet skulle ha den som reservoverall. Men han blev så förtjust i den att det blev den han använde. Den är i storlek 92, vilket var hans storlek då. Ändå var den så stor att byxbenen släpade i marken. Nu drar han 98/104 (ja, han är liten för åldern), men overallen är fortfarande för lång. Den är såpass lång att vi faktiskt räknar med att han kommer att kunna ha den nästa vinter också. Men, de där långa benen som släpat i marken har naturligtvis blivit alldeles slitna och sett rent bedrövliga ut, och för någon, *host*, tid sedan gick jag och köpte bävernylon för att lappa med.

I helgen har jag äntligen fått de jäkla overallbenen fixade. Och det blev minsann inte alls så illa - för att vara gjort av mig.

Det kommer, det kommer en vår

Det går så fort nu. Dagarna förlängs i en rasande fart. Jag tycker att jag märker stor skillnad här uppe, jämfört med när jag bodde i Stockholm. Nu skiner solen på hela huset och inte bara på övervåningen. Tall-joxarna sjunger ti-tu-ti-tu och det droppar från taken. När solen ligger på förstukvisten så blir det riktigt varmt.

Det känns som alldeles nyssens jag var tvungen att hasta ut till fåglarna före halv fyra, för annars hade hönsen gått och lagt sig och ankorna såg inte maten i mörkret. Nu är det ännu helt ljust halv fyra och fåglarna får vänta lite längre på kvällsmaten. Jag har haft dem ute i några dagar. Efter att Mynta blev slagen så har de nästan bara fått gå inne i hönsgården. Men där är ju så uckigt nu, med allt bajs och tjockt islager. Med ens jag släpper ut dem så vet jag att det är så de måste få ha det. Det är en ren fröjd att se dem. Hönsen går längs hus- och laduväggar där det är barmark och skrockar och sprätter. Jag satte ankornas badbalja under stuprännan så att den fylldes med smältvatten och de badade och badade och badade, putsade och putsade och flaxade med vingarna. Sedan gick de och lade sig mellan min kallbänk och syrenhäcken och stack näbben i fjädrarna och sov en stund. Fåglarna är underbara. Jag är så glad att jag har dem. De får mig verkligen att må bra.

Kö till badet:

Och nu blir det musik:

A lav jo

Jag var minsann inte den enda i familjen som firades på alla hjärtans dag. Nej då, alla flickor i familjen uppvaktades. Draken hade gjort kort till så väl Nassan som Lizzy. Och bilden på kattskrället har han tagit själv :)

Inte Estelle...

men väl en liten prinsessa. I råååsa och allt.

UFO nummer 1

Tänk att det ska ta sådan tid att ta sig i kragen. Jo, det var en del pyssel med monteringen av dessa 70-talsgrytlappar, det var det, men mesta tiden ödade jag nog bort genom att sitta och fästa större antalet trådar med hjälp av virknål, bara för att jag inte orkade leta upp en bra nål. Jo, lite letade jag, men bara lite. När jag väl hittade nålen - som låg där jag trodde att jag hade lagt den och där jag hade letat - gick det betydligt fortare. Och när jag fäst klart hittade jag ett helt nålbrev med lämpliga nålar i virkpåsen. Suck! Ibland är jag som ett stort dåligt skämt hela jag.

Jag har följt mönstret när jag virkade grytlapparna. Varken de på mönsterbilden eller de gamla jag har hemma, som min mormor virkat en gång i tiden, ser dock ut så här. Den gula mitten är betydligt mycket mindre. Jag provvirkaden en med mindre mitt i efterhand. Så här blev den.

Å ena sidan tycker jag att den ser bättre ut, lite rent allmänt så där, å andra sidan har ju näckrosor faktiskt en ganska stor gul mitt. Den här ser nog mer ut som en prästkrage, gör den inte? Det konstiga är att det bara skiljer ett varv på de båda varianterna. Jag tycker att det ser ut som två varvs skillnad på det gula, men det är det inte. Här har jag lagt den med liten mitt över en av blommorna med stor mitt.

Om jag skulle få för mig att virka sådana här igen, ska jag välja en annan grön färg. Den här var inte så lyckad. Ja ja, nu är de klara i alla fall.

Kor - en kärlekshistoria

Vi blev ihop för tio tusen år sedan – korna och vi människor. Sedan dess har de fött oss, stött oss och hållit oss sällskap. Kor – en kärlekshistoria är boken som lyfter fram korna och deras personlighet i rampljuset. Boken bjuder konstnärligt foto och texter om människor som ser kor, umgås med kor, älskar kor, och minns kor.

Jodå, koboken har jag läst ut, även om mitt läsande nu går i ultrarapid. Jättefin och med fantastiska bilder. Läs den!

Ur boken:
Det är lätt att underskatta kor. Att gå på kosläpp är som att se gamla damer plötsligt resa sig och börja dansa. Kor kan. Kor cancan. Det är kanske inte riktigt gjorda för sådana utsvävningar, men det struntar de i. Lite strakbenta, lite klunsiga, med svängande juver, snoren stänkande om nosen och något vilt i blicken.

Och nu är jag än mer sugen på att ha en vit fjällnära ko med svart mule, svarta öron och svarta prickar, som jag skrev om här.

Några som skrivit om boken hittar man här och här

Dödsskuggans dal

Jaså, du bor på skuggsidan säger folk. Jo, så är det väl. Vi bor på älvens skuggsida. I söder ligger Ändlösberg och vintertid har solen svårt att orka sig över riktigt. Jag brukar kalla den 'Dödsskuggans dal' säger Kjellåke om sin Bäsna trädgård. Från november och till februari så har jag ingen sol här. Kortet ovan är taget 1:a november i förfjol, det är mitt på dagen och himlen är molnfri. Man kan se att solen skiner längre ner i byn, men i Bäsna trädgård är det skugga. Nu ligger förvisso Bäsna trädgård i övre byn, medan vårt hus ligger i nedre delen av vår by, så lite mer sol än Kjellåke har vi väl här, men mest nedåt älven till. Det är därför det nästan aldrig är sol på mina vinterbilder. Himlen kan vara klarblå, men Ändlösberg skuggar. Det är lite synd, för gnistrande snö och rimfrost är ju så vackert.

Nu börjar det närma sig mars, då solen ändå står en hel del högre, men i gengäld töar det för fullt - den lilla snö som nu finns - så det lär inte bli någon gnistrande rimfrost att fota nu heller. Jäkla trist vinter det här :(

Fit

Min dator behagade tacka för sig förra veckan. Ja, i alla fall gjorde grafikkortet det. Nu har Älsklingen lappat och lagat åt mig. Jag har inte haft ett dugg lust att sitta vid hans dator, utan bilder, utan Office och med krav på att jaga bort en och annan unge för att få plats, därav lågmäldheten.

Those were the days

Det var rätt länge sedan loken såg ut så här. Jag undrar hur länge det kommer att vara självklart för folk vad skylten betyder.

Och vill man ha lite smäktande musik till kan man lyssna här. Märk dock väl att filmen är rena nymodigheten jämfört med loket och inte tågrelaterad alls. Men inte hunden som åt upp ögat då.


(Tramsig? Jag?! Äh, det var bara ett gammalt citat från Måns Herngren som dök upp och som jag tyckte passade så bra där)

Tillägg: Suck! Ibland storknar man ju över sin egen stavning. Nu rättat. Åtminstone det jag sett, men det kan ju finnas fler pinsamheter. Det är ju det med egna texter, att man vet ju vad det ska stå.

Tulpan

Nej, jag såg inte 'Så mycket bättre'. Jag gillar Laleh ändå.

Hon är död

Ända sedan jag hörde att Wisława Szymborska dött, har jag haft ett embryo till text malande i bakhuvudet. Wisława, min favoritpoet. Underbara Wisława!

Ikväll handlade K-special om henne. Jag visste att jag inte skulle hinna titta, men konstaterade att en repris ska gå i morgon. Jag hoppas att jag kan se den då.

Nu när jag tittar in i min blogg har Alexandra uppmärksammat mig på programmet. Jag antar att det för henne, med polska rötter, är lätt(are?) att minnas att Wisława är min favorit. Eller borde jag kanske säga Szymborska. Att Szymborska är min favorit.

'Om döden utan överdrift' har följt mig i över tio år, sedan jag upptäckte henne, och jag har haft den uppsatt på min anslagstavla på jobbet. På mitt jobb som, sista halvåret före mammaledigheten, bara inbegrep patienter som snart skulle dö. Jag har haft den uppsatt innan också, på en garderob, den enda korta tid före ST då jag hade en fast plats som var "min" att pryda med det som var viktigt för mig.

En annan favorit är denna.

Och det blir visst inte mer av embryot, än denna text, som mest är här och nu. Denna kväll med lite för mycket vin.

Hennes senaste, hennes sista, finns på bokrean. Jag har den faktiskt inte. Naturligtvis kommer jag att köpa den. Det hade jag gjort oavsett.


Tack Alexandra för omtanken!


(Jag nöjer mig med att länka. Efter Karins varning, varefter jag plockade bort en bild från bloggen, har jag blivit väldigt nojig av mig)

Ögonblick

Jag sjunker ner i min älskade fåtölj med Nassan i famnen. Lägger upp fötterna på fotpallen och Lizzy hoppar genast upp i mitt knä. En kopp kaffe av nymalda bönor bredvid mig. Nassan uppallrad med en kudde och en mjuk fleecefilt i snuttningsposition så att jag har händerna fria. Och där sitter jag och lyssnar på Nassans andetag och på Lizzys spinnande, smuttar på kaffet och läser Yang Mus dikter. Långsamt, långsamt. Allt är ro. Och jag andas.

Skulle jag?!

Jag håller på och läser tre böcker. Nå, det är ju knappast något exceptionellt. Jag antar att majoriteten av er få som tittar in här då och då oftast har ett flertal böcker på gång samtidigt. Men det är inte bra att läsa flera böcker samtidigt när man har så svårt att få till det med läsanden, som jag har nu. Det blir så sönderhackat att jag tappar tråden, och - troligen - lite av lusten. Ändå kan jag inte låta bli. Tandläkarbesöksdagen passade jag på att svänga förbi biblioteket med några böcker som skulle lämnas. Tre, närmare bestämt. Nå, tror ni att jag, som en duktig flicka, travade ut från biblioteket utan att ha lånat några nya böcker, när jag nu har tre på gång och travar överallt med böcker som ska läsas, och just nu inte lyckas finna någon tid för läsning? Nej, just det! Jag börjar befara att man förbereder för min ankomst i tredje kretsen. Men vem är jag att motstå något så vackert som denna bok?! Lyrik, förvisso, liksom ytterligare en av de fyra som tvingade sig ner i min bokkasse, med berått mod. Eller hur de nu hamnade där.

Jag räknar med att återkomma till skönheten ovan.

De tre jag läser nu:
Kor - en kärlekshistoria, Åsa & Mats Ottosson
Döden i grytan, Mats-Eric Nilsson & Henrik Ennart
Kärlekens historia, Nicole Krauss

Något slags stillhet

Så där särdeles mycket variation är det ju inte på mina dagar nu för tiden. Fast var det egentligen det när jag jobbade heller? Det går i ett - ändå är det på något vis helt stilla. Det börjar falla på plats. Jag har kommit in i rytmen och Nassan är aningen mer självständig. Om jag bara fick behålla min lön så skulle jag kunna tänka mig att fortsätta så här i några år :)

Jag har just tillsatt resten av mjölet till degen jag satte igår kväll. Den luktade syrligt och friskt. Mycket godare än jag minns att surdeg luktar. Nu sitter jag och dricker Kooh-i-Noor - ett annat av mina enkla nöjen; alldeles vanligt men mycket starkt Kooh-i-Noor med honung. Tidigare idag har jag bakat rågsiktskakor med anis och pomerans. Jag mår påfallande bra när jag får baka bröd. Och när jag får laga ordentlig mat. Det är väl det jag har ägnat min "lediga" tid åt - istället för läsning och handarbete, som jag hela tiden vill och längtar efter, men som uppenbarligen får ge vika för viljan och längtan efter mat lagad från grunden och nybakat bröd. Inte fy skam det heller. Och tids nog finns nog utrymme för det andra med.

Husmor stökar i köket

Ja, inte blir det mycket promenerat den här veckan. Idag har jag varit hos tandläkaren och imorgon har jag Trollet hemma, för dagmamman är sjuk. Men igår gick jag i alla fall en 40-minutersrunda. Det var otroligt skönt, och det fungerade bra med axeln. Tandläkartiden idag låg så där mitt i, så att det varken blev tid före eller efter. Jag bestämde mig för att baka bullar istället, för Draken har tjatat så länge. Han kom instormande när jag precis hade börjat och ville absolut hjälpa till. Det gjorde han med den äran, så nu har vi nybakade bullar här i huset. Draken åt sju stycken och Trollet åt fem, sedan satte vi stopp för frosseriet. De får fler imorgon.

Jag hittade fläskkotletter, när jag storhandlade igår, som såg så himla bra ut, med lite insprängt fett och allt. Tänkte att de kunde bli bra i cidermarinad. När jag letade recept på marinad så hittade jag ett där kotletterna skulle sjuda lite efter stekningen i en cidersås med äpple och lök. Det lät bra, tyckte jag, så det gjorde jag. Men fläskkotletter är tråkiga, det är bara att konstatera. Det händer väl någon gång vart femte år, eller så, att jag lyckats förtränga detta, och tycker att jag måste prova något recept jag hittat, eller tycker att kotletterna ser så fina ut där de ligger i affären. Att man aldrig lär sig. Nå ja, i övrigt var det inget fel på rätten och det fungerade bra med ugnsbakad potatis och morot till.

Nu på kvällen har jag satt deg till 'Surbröd' ur Annas mat. Jag har haft i halva mjölmängden och nu ska det stå ett dygn innan jag har i resten. Därefter ska det stå i ett halvt dygn till innan man stjälper upp det hela på en bakplåt och gräddar. Det ska bli bröd av finsk typ, står det i boken, så nu hoppas jag på något i stil med Fazers 'Rallarhalvor' :)

Fåglarna

Det tog tid innan jag fick fatt på späck, men nu hänger det fyra bitar i häggen sedan någon vecka. Det är främst avsett för hackspettarna, och nu är de här. Jag tycker väldigt mycket om hackspettar. Dessvärre tycker skatorna och kajorna att det är de som har första tjing på späcket - ja, på det mesta, faktiskt. Kajorna hade försvunnit från byn, trodde jag, men nu är de tillbaka. Jag missunnar varken skator eller kajor mat, för allan del, men är ju så stojiga och skrämmer bort de andra fåglarna. Baja dem!

Idag hade vi en nötskrika i häggen. Visserligen finns det gott om dem här i trakten, men det är första gången jag ser någon här på tomten. Jag blev väldans glad.

Jag har nog aldrig sett mig som någon som är speciellt, utan mer lite allmänt, förtjust i fåglar, men jag börjar inse att jag nog är det. Inte så att jag är något ornitologämne. Club 300 intresserar mig inte det bittersta. Jag är fullt nöjd med alldeles vanliga fåglar, och känner alls ingen längtan efter att klämma några rariteter. Jag kan inte särskilt många fåglar och det är inte många vars läte jag känner igen. Men fåglar gör mig glad.

När jag hör hönsen gå omkring mig och skrocka förnöjt, när häggen är full av fåglar som äter av maten jag hängt ut, när pilfinken bygger bo i en av våra holkar och när korpen flyger här över och korrar, då är det ren och skär lycka jag känner. Faktiskt.

Och jag längtar fortfarande väldigt mycket efter att få ha ett påfågelpar, ölandsgäss och broncekalkoner.

De här är jag nog lite extra förtjust i, tror jag:

• koltrast
• större hackspett
• korp
• nötskrika
• nötväcka

Det underbara trädet

Nu har jag läst godnattsaga för Trollet. Den här bland annat:

Jag älskade den som barn och har faktiskt letat efter den på biblioteken i några år, utan att komma ihåg vad den egentligen hette och vem författaren var. Jag ville så förtvivlat gärna låna den till ungarna. Jag hittade den aldrig, men i somras sprang jag på ett ganska emligt, utrangerat biblioteksexemplar på Tulavippan - till ett pris som var högre än det borde. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att köpa den.

Jag tycker fortfarande att den är magisk och bilderna är underbara. Och nu verkar det som om Trollet också fattat tycke för den. Ja, inte gör det mig något om jag får läsa den ofta.

En nyutgåva är uppenbarligen planerad.

Ulf Löfgrens hemsida.

Viktrapport 4

68 kg. Jag räknar det som oförändrat. Jag har nämligen slutat med Naproxen sedan några dagar, så det är sannolikt vätskan som försvunnit. Det var för övrigt synnerligen korkat gjort, för nu har jag satans ont igen. Och jag som tjatar så på mina patienter att de ska ta NSAID som en penicillinkur ungefär. Där fick jag!

Jag har inte promenerat på hela veckan eftersom jag ville spara på axel och knän. Frågan är om de verkligen skulle belastats så mycket. Det kanske bara var dumt att låta bli. Jag får nog försöka gå igen, trots att smärtan är tillbaka. Jag kan ju ta halvtimmaspromenader istället för dryga timmar. Nå ja, imorgon blir det inget av, för då har jag Trollet hemma, men jag får väl ge mig ut en runda på tisdag och se vad som händer.

Nästa söndag lär väl vågen stå på 70 igen. Det känns rätt meningslöst att dokumentera under de här förutsättningarna :( Jag får se om jag fortsätter. Det var ju tänkt att fungera som en sporre för mig, men det har nästan motsatt effekt.

Längtan

När jag såg Tant Koftas prinsesstårtevantar (två olika länkar) så visste jag att jag måste sticka en marsipangrön mössa med rosa ros till Nassan - ja, förutom jordgubbsmössan då, och den gröna med virkade blommor på, och den rosa i mosstickning med uddspets och pärlor på uddarna och...

Det borde funka att använda jordgubbsmössemönstret och sedan virka en ros med hjälp av min införskaffade 100 blommor att sticka & virka. Jag vill minnas att Tilda finns i marsipangrönt.

Nä, nu måste jag ta mig i kragen och sätta igång med mina två ufon, så att jag får köpa något nytt.

-25º

Jäkla hattigt väder denna vinter!

Vombathoppning

Nu sitter Trollungen vid datorn och spelar för fullt, medan Drakungen går omkring med en mjukiskanin i koppel och leker kaninhoppning sa Älsklingen häromdagen och såg betänksam och en liten aning bestört ut. Borde det inte vara tvärt om?

Nu var det förvisso ingen kanin utan en vombat, och Draken påpekade mycket förnärmad att det minsann inte var kaninhoppning han lekte, utan vombathoppning. Nå ja!

Jo, man kunde kanske snarare förvänta sig att åttaåringen satt vid datorn och fyraåringen lekte med gosedjur. Men inte i vår familj, då.