Ett dyk in i det okända

Jag som i princip aldrig tittar på tv, inte ens äger någon, väldigt sällan ser på SVT Play och har varit på bio - en tecknad film med barnen - en gång de senaste tio åren har uppenbarligen haft ett uppdämt behov av att "glo", för i förrgår såg jag också Ett dyk in i det okända på SVT Play (den ligger kvar i fem dagar till).

Jag klickade igång filmen utan att ha läst någon beskrivning och hade nog förväntat mig något slags naturfilm med maffiga bilder från grottor, men filmen visade sig handla om något helt annat.

Ett gäng erfarna dykare med farliga platser som specialitet åkte tillsammans till Nordnorge för att dyka i ett grottsystem och det gick alldeles, alldeles på tok. Filmen handlar om vad som händer efteråt.

Jag med min klaustrofobiska läggning får ju halvpanik bara jag ser den här bilden. Jag vågar inte ens gå ner i vår krypgrund. Eller... om jag blev så illa tvungen skulle jag väl ta mig i kragen, men hittills har jag inte varit det, utan vänligt men bestämt avböjt när någon tyckt att jag borde följa med ner. 

Ibland har jag längtat efter att lära mig dyka, men så sätter det där klaustrofobiska in, och så kommer jag inte längre. Fast i helt öppna vatten så... kanske! För jag är oerhört fascinerad av dykning. Jag älskade att titta på Cousteau-programmen som barn och i unga år läste jag alla hans böcker. Jag älskar Det stora blå och har i perioder googlat 'fridykning' och läst och läst - trots att det är något jag aldrig någonsin skulle ge mig in på själv.

Filmen är en och en halv timma lång. En stor del utgörs av otydliga undervattensbilder där det är svårt att få klart för sig vad man egentligen ser. I övrigt är det mycket av dykarnas tankar och vardagsbilder från deras liv. Det händer liksom inte så mycket. Ändå var jag helt gripen.

Det förvånar mig lite att Jacques Mayols citat inte förekom i filmen. Det hade passat bra in. Kanske är det så uttjatat i de kretsarna, vad vet jag. Artikel om en av dykarna.

Och medan jag såg filmen mindes jag plötsligt en svensk långtradarchaffis jag liftade med från södra Tyskland, någonstans, till Halmstad, som berättade anekdoter om de finska långtradarchaufförer han ofta träffade. De där pojkarna, de är något att hålla i när åskan går! sa han beundrande. Dykarna i filmen verkade vara, just, något att hålla i handen när åskan går. Därmed inte sagt att de är något att hålla i handen i solsken :) Vi har alla våra starka och svaga sidor. 

Förintelsens minnesdag

Idag är det förintelsens minnesdag.

Under hela min uppväxt har jag hört det upprepas gång, på gång, på gång. HUR kunde detta hända?

Ändå händer det. Nu. Här. Hela tiden. Samma människosyn. Muslimer. Flyktingar.

I fikarummet (nej, inte på psyk) detta evinnerliga tjat om att vi minsann inte har råd att ta emot fler flyktingar. Men fattar ni inte? DE DÖR! Tänker ni låta människor dö för att ni inte kan avvara en jävla chipspåse på lördagarna? Men ser ni inte? Hur är det möjligt att ni inte SER?

Läs detta som Ingrid Lomfors, överintendent vid Forum för levande historia, har skrivit. Det börjar med orden.

Så tog det om

På morgonen från mitt sovrumsfönster

I onsdags tyckte jag att jag började känna mig så bra att jag var säker på att kunna åka till jobbet som idag. Men igår var jag plötsligt sämre igen och jag insåg att det inte skulle funka. Så här ligger jag nu, inte jättedålig, men alldeles för matt för att orka jobba, med huvudvärk och kletiga ögon och en och annan hostattack med sputa ni inte vill veta färgen på. Det känns trist. Jag saknar jobbet. Faktiskt. 

Nu har jag sett även tredje säsongen av Skam. Jag gillar den verkligen. Det är något befriande över hur de avdramatiserar laddade saker utan att för den skull bagatellisera problemen. Jag ställer mig lite frågande till hur de framställer bipolär sjukdom, men tycker om hur de sätter fokus på människan och hennes friska sidor, istället för att låta människan vara sin sjukdom. 

Likaså tycker jag att de avdramatiserar homosexualitet utan att för den skull sticka under stol med heteronormen, det svåra med att komma ut och vad homosexuella fått och får utstå enkom på grund av sin sexuella läggning. 

I den starka, tuffa, kloka Sana framställs islam som något positivt. Halleluja!

Nu i tredje säsongen lade jag också märke till att de vuxna är ansiktslösa. I första säsongen var Evas mamma med i några scener, i andra säsongen har jag inget minne av några vuxna överhuvudtaget, men i tredje, som sagt, filmas läraren från brösthöjd och ner och Isaks föräldrar ser man bara bakifrån.  

Jag undrar vad ungdomar tycker om serien, det är ju för dem den egentligen är avsedd - även om det nu bara är vuxna jag hört exalterade omdömen från. Och jag inser nu att jag inte känner några ungdomar som jag kan fråga. Det är en ganska olustig insikt.

Det smälter

Det är flera plusgrader och snön smälter. När jag tittade ut i morse droppade det för fullt och gårdens alla gångar var förvandlade till isgator. Tack och lov gick Stavros ut och sandade.

Det är så varmt att jag legat här i sängen med öppet fönster i säkert en timma. När jag vaknade var det igenmulet, grått och mörkt, men nu tittar faktiskt solen fram.

Jag sörjer snön. Jag vill ha vitt, vitt, vitt omkring mig, snötyngda träd, gnistrande rimfrost, klar stjärnhimmel och mjuk snötystnad. Vinter utan snö är så ful, ser så skitig ut, är så deprimerande. Jag försöker allt vad jag kan att finna skönheten; nakna grenar mot en djupblå himmel, björkens tunna, sirliga, lätt hängande och den gamla lönnens grova, knotiga; fröställningar, lavbevuxna tegelpannor på jordkällartaket, ett visset löv... Jag kan se det. Men jag måste anstränga mig. När allt är snötäckt och träden snötyngda så badar jag liksom i skönhet, svävar i den, behöver inte klättra upp för ett brant berg och fatta tag i en fröställning här, sirliga björkgrenar där, för att kämpa mig upp.

Jag önskar så att vår lilla stuggu uppe i buan var vinterbonad. Eller i alla fall att det gick att få upp en anständig temperatur om man bara eldade större delen av dagen. Jag skulle så gärna vilja sitta i en liten stuga, mitt i en snöig skog. Titta in i elden, läsa, åka skidor och på kvällen lägga mig i en däckstol och titta på stjärnhimmeln, där inget störande ljus finns.

Vår lilla by har helt sanslöst höga och starka lampor som snarare lyser upp omgivningen än grusvägen - jag begriper verkligen inte varför - så här är det inte optimalt att titta på natthimlen. Men kanske borde jag i alla fall skaffa mig en däckstol. Eller något lättare, något jag kan bära med mig men som ändå går att luta bakåt ordentligt och som ger stöd åt nacken. Då skulle jag kunna gå med den nedåt älven, slå upp den invid grillkåtan, lägga på en tjock dyna och, iklädd tjock jacka och överdragsbyxor, dricka te ur termos och se upp på Vintergatans disiga stråk, Venus som står högt om kvällarna nu, Orion - för det är något visst med Orion - och de andra stjärnbilderna, och kanske lära mig några nya.

Rhys

Ny favorit

SKAM

Ja, så föll då även jag till föga. Kollegerna på psyk har suttit och pratat så mycket om den att jag inte kunde stå emot. Och nu när jag ligger hemma med min förkylning har jag passat på att se säsong ett och två. Det går liksom inte att sluta titta.

Den finns på SVT Play om någon mer än jag till äventyrs missat den.

Min fantastiska väninna

Mommi vill gärna ha blåbär i filen varje morgon. Men i Stockholm får de inte tag på några och själva har de inte längre möjlighet att plocka, eftersom far min haft ett obrukligt ben efter en misslyckad knäprotesoperation. De är också vana vid att äta mycket svamp, men inte heller svamp kan de plocka. Mommi vågar inte gå i skogen ensam eftersom hon går vilse och far min har knappt kunnat ta sig fram ens hemma i huset de senaste två åren. Tillräckligt med svarta vinbär till sin hiram (de brukar ta hälften röda, hälften svarta, men kallar det ändå hiram, som väl egentligen bara ska bestå av svarta), som far har i filen om mornarna, har de inte heller fått tag på. Och eftersom jag nu inte kan göra så mycket för dem här uppifrån, med utmattningssyndrom, jobb och tre barn, så ville jag i alla fall ge dem möjlighet till dessa små njutningar. Således införskaffade jag två hinkar blåbär, tre liter svarta vinbär, två kilo kantareller, en burk hjortronsylt och så plockade jag en hyfsad mängd trattisar och blandsvamp och åkte ner med. Lingon hade de kvar av sedan min leverans förra året. Nå väl, efter en lååång inledning... när jag vägrade ta betalt (naturligtvis!) för detta så kom Mommi och gav mig den här boken som tack.

Och nog har jag väl varit vagt medveten om hypen runt Elena Ferrantes böcker, men av någon anledning så har jag aldrig riktigt varit inne på att läsa henne(?). 

Jag började på boken strax innan jag åkte på min semesterresa i slutet av november, men trots att jag tyckte att den var bra, så tog jag aldrig med den, eftersom jag tyckte att det var bättre att välja lätta pocketböcker. Sedan tog det mig ju ett tag att läsa The Year of Reading Dangerously. Nu, emellertid, har jag läst ut Min fantastiska väninna.

I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänka och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som båda är analfabeter, är den som tvingas ge upp studierna medan Elenas far, som är vaktmästare i stadshuset, ser till att dottern får fortsätta att gå i skolan.

Och visst var den bra. Efterföljande delar är uppskrivna på läslistan.