Åter igen en jour då jag i min enfald trodde att jag skulle kunna sitta och jobba med mitt projekt. Det var att göra från nio till fem. Det är rehab jag är på. Patienterna ska inte vara så sjuka. De ska vara i skick att träna.
Det misstänkta utbrottet av calici var med all sannolikhet inget sådant och jag häver intagningsstoppet efter att ha kollat av med infektionsjouren. Patienten, ett multitrauma, som egentligen skulle kommit igår får nu komma. Jag ringer ortopedjouren och informerar. Skriver in patienten på eftermiddagen när han väl kommer.
En man, nyligen opererad i hjärnan, med tilltagande huvudvärk som inte viker på opioider. Jag tar kontakt med neurokirurgjouren i Uppsala. Hon är lika frågande som jag. Vi diskuterar smärtlindring. Hon tycker att jag ska göra en CT. Jag skriver en akutremiss. Tittar till honom flera gånger. Fortfarande lika ont. Han får mer Oxynorm i väntan på att kortisonet ska verka. Neurokirurgjouren ville ha en remiss. Jag skriver den. Röntgensvaret kommer. Inget konstigt.
En typ 1-diabetiker med högt blodsocker som inte reagerar på insulin, bara stiger, och lågt natrium.
Vad ska vi göra? Hoppa över Glukonaken i natt och ge ett Ringer istället, så får han in sig lite mer natrium också. Ge inget extra insulin nu utan den vanliga dosen när han snart ska äta. Fortsätt kolla sockret.
En patient med öppen buk verkar inte må bra. Frusen och rödrosig. Kan jag titta på honom? Han har snabb puls och ganska lågt tryck, men verkar i övrigt må bra. Infektion på gång? Fortsätt NEWSa x4. Det är lurigt med sepsis och man måste vara snabbt på med behandling. Kanske borde jag kolla lite prover? Jag följer parametrarna, tittar till honom flera gånger, men allt verkar ok. Jag väljer att avvakta.
En dam har fått blåsor på ryggen och under bysten.
Är det bältros tro? undrar de. De visar bilder. De lyckas inte lägga in dem i journalen, har uppenbarligen ingen behörighet till kliniken han tillhör. Jag lägger in bilderna, men när jag klickar upp dem är det så dålig skärpa att jag inte ser mycket. Jag går in och undersöker damen. Blåsorna går över mittlinjen, med någon blåsa på andra sidan ryggraden.
Det borde inte zoster göra. Och de hon har under bysten sitter också över mittlinjen och dem har hon haft några dagar. Jo, det har kliat och svidit på ryggen i några dagar innan blåsorna kom och jo, blåsorna upptäcktes i natt, fanns där inte igår.
Har du haft bältros förr? frågar jag damen som inte alls tror att det är bältros,
Det är nog bara lite skav säger hon.
Var satt det förut när du hade det då? undrar jag och damen pekar ut samma dermatom där hon nu har blåsor. Blåsorna hon har under bysten och den som sitter på "fel" sida ryggraden ser annorlunda ut än de andra. Jag måste ändå misstänka zoster. Jag sätter in Valaciclovir. Bättre att sätta in och sedan sätta ut om det inte är bältros än att inte sätta in och det visar sig vara det. Behandlingen ska in så tidigt som möjligt.
En dam med hjärtsvikt ska ha Furix men nålen går inte att använda, i så fall måste de sätta en ny. Och hon är extremt svårstucken. Hon kissar i alla fall inte på Furix. All urin kommer på natten.
Ska hon ha Furix i alla fall? Sköterskan som kommer på kvällen har jobbat på ambulansen, hon kanske kan få in en nål. Jag har inte tyckt att hon ska ha Furix alls över helgen, men det är svårt att gå emot sin överläkare. Jag pratar med damen. Är det jobbigt med andningen? Jag lyssnar på lungorna. Krånglar fram kateterpåsen ur byxbenet, bara 300 ml. Tidigare har urinen varit blodig, men nu är den klar. Jag jagar runt och letar efter vätskelistan. Hur mycket hon har druckit? Jag går in i journalen och kollar vikten. Hon har gått ner fem kilo sedan hon sattes in på intravenös Furix - men första vikten är inte tagen på vår våg, det kan skilja. Jag bestämmer mig för att vi ska hoppa över eftermiddagsdosen. I morgon bitti när min överläkare kommer får hon ta ställning till om de ska sätta nål och fortsätta ge.
En man med halvsidesförlamning efter stroke behöver få ta ut rörligheten i armen. Paramedicinarna har klagat på att det inte blir gjort under helgen, att han är så stel när de kommer på måndagarna. Jag går dit och sträcker ut hans arm, långsamt långsamt, först på för- och sedan på eftermiddagen. Fullt extenderad får jag den inte, men nära nog och förhoppningsvis ska han inte vara så stel i morgon.
Jag skriver daganteckningar och signerar av provsvar och annat medan jag väntar på att blir uppringd, på röntgensvar, på nästa NEWS, på att patienten ska komma...
När jag ska gå och äta vid ett är köket låst, mina nycklar passar inte. Men
varför låser man dörren till ett kök på ett låst våningsplan? Tror någon på allvar att en tjuv ska bryta sig in och medan larmet går söka igenom ett helt våningsplan för att slutligen hitta köket längst in och stjäla en 300-kronors mikrovågsugn eller vad? Jag gick ner till patientköket och snodde en banan, fil och flingor.
Jag är trött. I morgon ska jag lämna SAAB-eländet på verkstaden klockan sju. Jag får sitta kvar och jobba med projektet efter jobbet, både i morgon och på tisdag.
