Steffe nämnde i en kommentar för rätt länge sedan att han höll på och läste den. Jag blev nyfiken, googlade på den och inhandlade kort därefter ett ex på Pocket Shop när jag var på besök i Hufvudstaden. Sedan blev den liggande, som böcker pläga bli här hemma. Nu har jag emellertid läst den.
En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap.Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus. Deras destination är kusten, men de vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gäng som rör sig längs vägen, de kläder de bär på kroppen, en kärra med mat de hittat - och varandra. Vägen är en djupt gripande berättelse om en resa. På ett hypnotiskt kraftfullt sätt ställs kärleken mellan en far och hans son mot en hopplöst skrämmande framtid. Det värsta och det bästa som människan kan åstadkomma genomströmmar detta mörka, intagande mästerverk.
Så svart, så svart! Flera gånger tänkte jag lägga den ifrån mig ett tag och läsa något annat, inte fullt så nattsvart. Men jag kunde inte.
Mycket bra och mycket otäck.
1 kommentar:
Jag kunde inte heller lägga ifrån mig den, och sen när jag läst klart den var jag tvungen att se filmen. Men jag föredrar boken framför filmen.
Skicka en kommentar