Var f-n är osten?

Jag har hämtat mig efter morgonens och förmiddagens känsla av förtvivlan. Det är inte så förvånande. Mitt humör brukar svänga snabbt. Det som däremot förvånar mig är att jag plötsligt känner någon slags dov, djup, stillsam känsla av glädje och lycka. Jag ska fan göra något positivt av det här. Faaan, vad jag ska! Kanske är det så att osten är slut. Kanske är det dags att leta efter ny - på ett eller annat sätt. Jag funderar och planerar över hur jag ska förhålla mig till gården och byn och dess invånare i framtiden.

Jag tänker på hur mycket hänsyn vi ändå visat Fru Fisförnäm där uppe, trots att vi ogillat henne sedan första stund (för maken till högdragen och iskall människa har då sällan skådats). Vi har varit noga med att plantera träd så att de inte ska störa hennes utsikt, placerat studsmattan så att hon ska se så lite av den som möjligt och höra minsta möjliga av ungarnas tjoande när de är där och hoppar. Vi har rusat ut om mornarna för att släppa ut ankorna, så att deras möööhp inte ska störa henne, etc etc.

Jag funderar på om vi kanske skulle ta och plantera ytterligare en bit syrenhäck, mot Fru Fisförnäms tomt, och låta den växa sig kämpahög. Och kanske skulle vi sätta ett par starkväxande fruktträd i "gliporna" där hon nu har sin utsikt. Och nästa sommar får nog studsmattan vara där det passar oss bäst, d v s mitt i Fru Fisförnäms utsikt.

Men så inser jag att jag aldrig skulle kunna sänka mig till den nivån.