Om i förrgår och idag och om vreden

Jag borde väl ha anat att det skulle ta en ände med förskräckelse när jag försökte 'bara vara' och lata mig. Älsklingen skäller på mig för att jag jobbar och jobbar och aldrig tar det lugnt, men det har väl i så fall sin förklaring. I själva verket brukar jobb vara det närmaste vila jag kan komma - hur paradoxalt det nu än låter. Vi blev fruktansvärt osams runt lunch när han började gnälla över att jag hade låtit Nasse somna i min famn så att hon inte somnade sedan när han fått för sig att hon skulle sova. Ja, men det var väl en katastrof i klass med ett tredje världskrig!? Om jag sitter ner så vill Nasse vara hos mig. Är hon hos mig så vill hon snutta. Snuttar hon så somnar hon om hon är trött. Alternativet för mig hade varit att resa mig och börja fixa, dona, städa och... ja just det, jobba.

Och eftersom det nu är så infekterat mellan oss, så reagerar jag tämligen oproportionerligt. Jag blir upprörd över tio år, inte över en händelse, och hamnar i någon slags djup anhedoni som jag har svårt att ta mig ur, hur mycket jag än försöker diskutera med mig själv om det orimliga i det hela, och att jag ju egentligen är oändligt tacksam över livet och brukar kunna glädja mig över de mest banala små vardagliga ting. När jag väl är där brukar jag inte kunna ta mig ur förrän dagen efter. Ibland en bra bit in på dagen efter. Jag lyckades emellertid någorlunda framåt eftermiddagen. På kvällen skulle jag sedan titta på Mitt liv som kalkon. Jag som nästan aldrig tittar på tv hade verkligen sett fram emot det. Älsklingen flydde som vanligt upp till sin dator, och kvar satt jag med tre ungar som samtliga gjorde sitt bästa för att sabotera det hela för mig. Eller, ja, Draken gjorde det väl egentligen inte, han försökte nog snarast hjälpa till och få det lugnt så att vi kunde titta, men i praktiken blev det bara en tredje unge som stimmade runt och väsnades och gjorde det helt omöjligt att fortsätta titta. Och då brast det igen.

Jag körde ungarna i säng, trots att jag hade sett fram emot att få sitta och läsa riktigt länge med dem på kvällen. Jag gick en långpromenad. Jag försökte resonera med mig själv om hur patetiskt och omoget jag reagerar och allt det andra jag brukar tänka på, men ingenting hjälpte. Det var kolsvart. Och ändå ville jag inget annat än att bli som vanligt igen. Att få sätta mig med Älsklingen och spela spel. Jag hade lust att slå sönder saker omkring mig i ett försök att bli av med all frustration, ilska och ledsenhet som det var så fullt av i mig att det kändes som att jag höll på att sprängas. Jag gick och lade mig, men kunde naturligtvis inte sova. Innan Älsklingen skulle lägga sig kom han in till mig och tog min hand och försökte trösta. Och till slut lättade det och jag klarade av att säga 'ja' när han föreslog igen att vi skulle gå ner och spela lite.

Men bara tanken på att Älsklingen håller på och gnäller och gnäller och klagar över att jag aldrig sitter ner och tar det lugnt, gör mig fortfarande, när jag skriver, rasande. Jag kan inte ta det lugnt. Jag får inte ta det lugnt. Så fort jag sätter mig ner eller försöker göra något för mig så blir jag avbruten, minst varje minut. Och jag menar det. Varje minut. Och det är så frustrerande att det är lugnare för mig att jobba, jobba, jobba.

Det är likadant nu när jag sitter och försöker skriva. Nassen står vid min sida och skriker och skriker för att hon vill upp i mitt knä. Trollet har galopperat in och ut och in och ut och runt, runt, runt köksbordet och låtit som fan, trots att jag har bett honom att gå ut härifrån tre gånger. Jag har redan fått ett vredesutbrott och tvingat ut honom för att leka utomhus, med det avbrott det innebär med att plocka ner overall som hängde på tork högt upp och hjälp med att få hällorna över skorna och vantkragarna innanför ärmresåren. Efter max tio minuter brukar de sticka in huvudet och fråga. Får vi komma in nu? När de är i skolan vill de vara ute och leka hela tiden. När de är hemma är det nästan stört omöjligt att få ut dem.

Jag längtar så oändligt efter att få googla fröer eller sitta i min sköna fåtölj och läsa eller handarbeta, men det går inte. Det går inte. Det går aldrig.

Och nu ska jag jobba.